Onödiga manliga berättelser och oönskad humanism

Jag såg en film häromveckan. Ett psykologiskt drama med andra världskriget som bakgrund. När jag berättade om filmen – och att jag fann den sevärd – var den första reaktionen från min (kvinnliga) vän:

“Men det var bara män?”

Konstigt nog blev jag överraskad. I dessa tider borde jag kanske inte ha blivit det. Men jag inbillar mig fortfarande att en bra historia, ett människoöde, en berättelse om strävan efter det “mänskliga”, även i en omänsklig tid, måste kunna tas emot och förstås, även när historiens karaktärer inte har samma kön som läsaren eller tittaren? Men jag har kanske fel och det oroar mig. Man räknar med att det under andra världskriget dog mellan 50 och 85 miljoner människor, väldigt många av dessa var unga män. Och när en historia berättas (av ett oändligt antal möjliga historier), om just en handfull av dessa unga män, då är det främst deras kön som avgör om vi skall lyssna?

Det ligger något sorgligt och ovärdigt över detta vurmande för det egna könet som vi idag ser (som en följd av det av feminister startade könskriget). Gör jag mig skyldig till samma vurmande? Jag tror faktiskt inte det – även om jag förvisso medvetet valt att fokusera på så kallade mansfrågor och jobbar med feminismkritik. I en gynocentrisk samhällskontext ser jag snarare detta arbete som en motvikt.

Jag letar inte efter manliga regissörer, eller filmer med endast manliga skådespelare och manliga perspektiv. Det samma gäller författare. En bra historia, en givande berättelse ger mig lika stor behållning oavsett om den är av och om kvinnor och kvinnliga perspektiv. Samtidigt: visst finns det stereotypa “kvinnliga” berättelser, liksom det finns stereotypa “manliga” berättelser som inte roar mig alls (men beror det kanske mer på vad jag anser vara brist på kvalitet?).

Jag tänker på detta när jag läser Elise Karlssons krönika i dagens SvD. Och jag ser samma resonemang hos flera av mina feministiska (kvinnliga) bekanta. Det gynocentriska perspektivet har blivit så självklart att man inte längre verkar vara intresserad av historier berättade av och om män. Ja, visst är det många media- och universitetsfeminister som skulle kunna ge sig på sådana historier utifrån ett kritiskt, feministiskt perspektiv, men den vanligaste strategin tycks vara likgiltighet.

För min vän verkade det som att det psykologiska dramat (med och av män), inte förtjänade uppmärksamhet, eftersom historien saknade kvinnor. Som om det var förutbestämt att den inte talade till någon annan än män. Och ute bland universiteten finns allt starkare krafter som strävar efter att plocka bort böcker och referenser ur bibliotek och kurslitteratur, då de ses som “manligt kodade” och därmed både irrelevanta och destruktiva.

Hur mycket kunskap är vi beredda att slänga bort och offra, på feminismens altare? När blev likgiltighet – och inte nyfikenhet – det akademiskt korrekta i vårt så kallade kunskapssamhälle? Som så många gånger tidigare konstaterar jag att feminism och humanism är inkompatibla. Där humanismen omfamnar och hyllar människan, hyllar feminismen enkom kvinnan. Egentligen helt logiskt, men varför uteblir reaktionerna på bred front?

Intill Elise Karlssons krönika (som jag denna gång alltså inte påstår är misandrisk – utan gynocentrisk), finns en delvis intressant text av Elisabeth Hjort, i sommarserien “Det fundamentala”, med rubriken “Den omöjliga drömmen om människan”. Här hittar vi en del invävda feministiska tankegångar (utan att vara definerade som feministiska), men det jag främst fastnade för var just kritiken gentemot humanismen (vill minnas att även Maria Sveland och andra feminister idag öppet börjat ifrågasätta humanismens värdegrund).

“Förmätenheten med vilken den privilegierade identifierar den utsatta med sig själv är humanismens baksida och risk.”

Jag störs av den kulturrelativistiska och feministiska vinkeln, den lägger en inskränkt väv över vad som i övrigt verkar vara en intellektuell uppriktighet och angelägen text om människans tillkortakommanden. Väst blir i Hjorts berättelse illusterad av porrfilm och flabbande italienska fångvaktare. Och att känna hat inför grymma strukturer försvaras och beskrivs som logisk (vi kan anta att detta även omfattar feministiskt hat).

“Men hur ska det gå att höra vad som är mänskligt, vad en människa kan vara, om några ständigt utesluts från makten att definiera? Att tala om människan som begrepp blir omöjligt när det inte finns några arkiv där de tystade kan höras. Mänskligheten blir obegripliggjord av historiens förtryck.”

“Krock mellan dröm och verklighet. Sedan förskoleåldern matas vi med en officiell sanning som varje barn ska lära sig utantill; den om allas lika värde. Att definieras som människa innebär att äga ett specifikt värde, det som konstruerar ett ”vi”, en självklarhet. ”Vi” är ett löfte som ständigt bryts. Varje gång en människa kommer i skottgluggen för mobbarna, för andras förlöjligande eller den strukturella grymheten aktiveras upplevelsen av att vara i grunden lurad. Reaktionen mot det är hat. Det är logiskt.”

“Det går inte att tala om en mänsklighet utan att det finns en anständighetens gräns för hur materiellt utblottad en människa tillåts vara. Det finns ingen mänsklighet så länge några måste sälja sina kroppar och några andra kan välja att köpa dem.”

Att feminister och kulturrelativister nu allt oftare tar bladet från munnen och markerar avstånd gentemot humanismen är både anmärkningsvärt och skrämmande, särskilt med tanke på vilken maktposition dessa idag besitter.

20 thoughts on “Onödiga manliga berättelser och oönskad humanism

  1. Jag har inga problem med androcentriska eller gynocentriska berättelser. Båda varianterna har sin publik.

    Det jag mest undrar med krönikan är varför SvD betalar för en recension av en bok som inte ens finns att tillgå på svenska utan bara på italienska, franska och engelska.

    Det borde finnas många andra böcker på svenska som SvD låter bli att recensera just för att bereda plats med denna engelskspråkiga bok som råkar kittla fantasin hos en feministisk journalist. Hur går det ihop med teorin om förtryckande patriarkala osynliga strukturer?

  2. Jag skulle dumpa henne. Personer med lite intelligens och någon gnutta mänsklighet har för länge sedan tagit avstånd från könskommunismen.

  3. Att reaktionerna uteblir är ett tecken på hur djupt Mot-Upplysningens idéer (framför allt Rousseau och Herder) blivit en del av de intellektuellas medvetande. Dess essens är fokusera på skillnader mellan människor och att värdera den egna gruppen framför andra grupper oavsett om det finns skäl för det eller ej. Det är inte konstigt att nationalismens tidevarv följde efter liberalismen och att det ledde fram till första och andra världskrigen. Vad vi har idag är Rousseau och Herder plus fokuseringen på alla tillvarons “offer”.

    Allvarligt talat, Kimza, du (/alla intresserade av den moderna anti-humanismens idétradition) måste läsa Stephen Hicks bok om postmoderismen, som jag tidigare rekommenderat: http://www.stephenhicks.org/wp-content/uploads/2009/10/hicks-ep-full.pdf

  4. Kimza: “Att feminister och kulturrelativister nu allt oftare tar bladet från munnen och markerar avstånd gentemot humanismen är både anmärkningsvärt och skrämmande, särskilt med tanke på vilken maktposition dessa idag besitter.”

    “[S]krämmande”, ja; “anmärkningsvärt”, inte särskilt. Det är helt igenom logiskt, givet Mot-Upplysningens filosofiska premisser. Om vi människor, efter Kant, är instängda i vårt intellekts oundvikliga subjektivitet upphör den gemensamma synen på världen att vara möjlig (och önskvärd). Då återstår till sist endast tvånget/våldet. Nazisterna var filosofiskt helt konsekventa; de misslyckades delvis tack vare att Mot-Upplysningens idéer inte helt trängt undan Upplysningens idéer i de anglosaxiska nationerna. Nu har de det. Därför är läget nu betydligt allvarligare. Dåliga filosofiska idéer försvinner inte förrän de vederlagts av goda filosofiska idéer

  5. PS. Hicks: “But the Enlightenment thinkers had posited a universal human nature, and they had held that human reason could develop equally in all cultures. From this they inferred that all cultures eventually could achieve the same degree of progress, and that when that happened humans would eliminate all of the irrational superstitions and prejudices that had driven them apart, and that mankind would then achieve a cosmopolitan and peaceful liberal social order.

    Not so, says Herder. Instead, each Volk is a unique “family writ large.” Each possesses a distinctive culture and is itself an organic community stretching backward and forward in time. Each has its own genius, its own special traits. And, necessarily, these cultures are opposed to each other. As each fulfills its own destiny, its unique developmental path will conflict with other cultures’ developmental paths.

    Is this conflict wrong or bad? No. According to Herder, one cannot make such judgments. Judgments of good and bad are defined culturally and internally, in terms of each culture’s own
    goals and aspirations. Each culture’s standards originate and develop from its particular needs and circumstances, not from a universal set of principles; so, Herder concluded, “let us have no more generalizations about improvement.” Herder thus insisted “on a strictly relativist interpretation of progress and human perfectibility.” Accordingly, each culture can be judged only by its own standards. One cannot judge one culture from the perspective of another; one can only sympathetically immerse oneself in the other’s cultural manifestations and judge them on their own terms.

    However, according to Herder, attempting to understand other cultures is not really a good idea. And attempting to incorporate other cultures’ elements into one’s own leads to the decay of one’s own culture: “The moment men start dwelling in wishful dreams of foreign lands from whence they seek hope and salvation they reveal the first symptoms of disease, of flatulence, of unhealthy opulence, of approaching death!” To be vigorous, creative, and alive, Herder argued, one must avoid mixing one’s own culture with those of others, and instead steep oneself in one’s own culture and absorb it into oneself.”

    Inte särskilt mycket som dagens feminister och kulturrelativister kan protestera mot, eller hur?

  6. Har du sett filmen Farväl Falkenberg? Jag såg den efter hypen i Sverige (ja, den visades på Cinemateket här). Den fick ju god kritik, trots att den handlade om ett “grabbgäng”. Inga tjejer/romantiska relationer förekom, vilket jag saknade lite men min portugisiska väninna tyckte att filmen var bra. Vilken film är det du sett?

  7. Förresten, sent om sider läste jag att Sara Danius valts in i Svenska akademin. På grund av dessa citat “de litterära fyrtornen (döda, vita män)” och
    “En tredjedel kvinnor, det är bättre än de flesta bolagsstyrelser” http://www.svd.se/kultur/sara-danius-flyttarna-gjorde-mig-till-ett-slags-sociolog_8182716.svd
    kollade jag upp Danius bakgrund. Icke förvånande har hon undervisat på Södertörn och har någon slags marxistisk inställning. Hon är äldsta dotter till Anna Wahlgren, pappan var 35 år äldre och Wahlgrens lärare. Äktenskapet höll i tre-fyra år, det blev två barn och när Sara var 11 år flyttade de till Egypten eftersom mamman träffat en man där. Vistelsen blev kort, fyra månader, och därefter växte Sara och systern upp hos pappan (förmodligen bättre för dem).

      • Hoppas kvoten av feministiska författare som får Nobelpriset är fylld för lååång tid framöver i och med Jelinek. Det var kul att se feministernas förtrytelse över att Vargas Llosa fick priset, han som varken är vänster eller feminist. Nu förefaller det som om Danius är väl kvalificerad för uppdraget, men man undrar om inte hennes influenser i detta fall varit meriterande. Hur är det med Englund, är inte han smittad av tidsandan?

  8. “För Danius är frispråkig och radikal, och hennes arbete har både feministiska och marxistiska influenser.”
    Tror inte att Knut Ahnlund skulle vara speciellt förtjust i att hans efterträdare har dessa influenser, han som motsatte sig feministen Elfriede Jelineks pris.

  9. För övrigt: Håller helt med om att kvalitet är överordnat kön eller någon annan identitetsmarkör. Även Elise Karlsson tröttnar ju på den femistiskt korrekta boken (en kvinnlig huvudperson som “tar för sig”) eftersom dialogerna inte håller någon vidare klass.

  10. @ Maria

    Tack för länken till artikeln i Fokus. Det var kuslig läsning. Precis som om Pravda hade presenterat den nya ledamoten i Stalinpriskommittén.

    OK, jag har aldrig köpt Fokus, eftersom jag haft mina misstankar kring den publikationen och här besannas de med råge.

  11. Rick:
    Fokus är inte så tokig som tidning, man kan finna en hel del intressant där. Värre var det när jag ovetandes om vilken tidning jag börjat prenumerera på fick hem första numret av Ordfront, chocken sitter kvar än, haha. Jag provade några nummer på rekommendation av en kollega – då visste jag inte att hon hade en bakgrund som vänsterradikal.

Comments are closed.