Stefan Jonsson sitter fast i den kulturrelativistiska kvicksanden

Stefan Jonssons kulturrelativistiska och i hög grad människofientliga utspel i bland annat Svenska Dagbladet har redan bemötts med stringens av journalister som Sakine Madon, Johanna Hildebrandt och Sanna Rayman. Jonsson har även fått replikera på integrationsminister Erik Ullenhags kritik i SvD.

Nu upplåter Dagens Nyheter plats till ännu ett långt inlägg av Stefan Jonsson. Ett varv till alltså, och det är i princip samma innehåll denna gång. Man kan kanske undra varför DN låter detta ske, men då skall man komma ihåg att den radikala, politiska feminismen och kulturrelativismen går hand i hand. Eller som jag uttryckt det tidigare, det är olika huvuden på samma hydras kropp. Därför är det fullt begripligt att DN ger Jonsson än mer utrymme att sprida sin bisarra verklighetsbeskrivning. Samma verklighetsbeskrivning som för övrigt det politiska partiet Feministiskt initiativ gång på gång ställer sig bakom (och därmed DN).

Men vad är det som gör att tidigare respektabla mediala institutioner som DN, kulturrelativistiska härförare som Stefan Jonsson (och Mattias Gardell) – och den radikala, politiska feminismens företrädare (Fi), ser sig som allierade i motståndet mot att försöka göra det lättare för unga svenskar med bakgrund i andra kulturer än den svenska att leva här? Hur kan kulturrelativismens och feminismens doktriner bli viktigare – än att hjälpa unga människor i nöd?

Svaren finns i en rad av Stefan Jonssons påståenden i DN-artikeln. Vi vet ju sedan tidigare att det i grunden handlar om en kamp mot och ett skuldbeläggande av den etniskt svenska, heterosexuella mannen. Ur ett postkolonialt perspektiv och ur ett feministiskt perspektiv överlappar dessa motiv. Hederskulturer och hedersvåld blir därför omöjliga begrepp att införliva i kampen, det skulle vara kontraproduktivt. Oavsett hur många unga människor med invandrarbakgrund som drabbas och även möts av ond, bråd död här i Sverige. Dessa svenska akademiker har allt att förlora på ett erkännande av deras behov av hjälp och stöd. Positionen är egentligen så ofantligt cynisk och hjärtlös att enbart denna borde diskvalificera dessa människor från att vara verksamma vid svenska universitet – även om deras rätt till opinionsbildning naturligtvis måste respekteras. Och det senare tar ju Dagens Nyheter på djupaste allvar, gång efter annan.

På samma sätt som DN upplät oräkneliga sidor åt personer (bland andra Maria Sveland), som fick jämföra jämställdhetsdebattörerna Pär Ström och Pelle Billing med massmördaren Breivik, ger man nu Stefan Jonsson möjlighet att försöka kladda högerextremism på de som kritiserar kulturrelativismen och vill göra något åt hedersvåldet. Det är samma visa. Bara för att Breivik avskydde feminister (vid sidan av mycket annat), skall alla feminismkritiker jämföras med Breivik (och tystas). Och bara för att högerextremister ogillar invandring skall inte kritik och insatser gentemot hedersvåld aktualiseras, eftersom de förra då kan komma att uppskatta agerandet.

Hederskulturer och det våld som ibland följer när dess ungdomar möter (och vill integrera med), det svenska samhället är helt enkelt scenarier som äventyrar Stefan Jonssons karriär. Därför använder Jonsson konsekvent citationstecken och gärna även uttrycket “så kallade” när han skriver ut ordet hederskultur. Han skriver naturligtvis även “svenskar” med citationstecken, eftersom dessa heller inte existerar i någon egentlig mening?

I grunden förstår vi att Stefan Jonsson inte kan se någon hederskultur (eller svenskar?). Däremot ett hedersförtryck? Dock skall detta inte förknippas med några särskilda grupper eller sammanhang. Eller snarare, kanske vi i första hand skall förknippa det med vita svenskar (något annat vore rasistiskt?). Det hela är motsägelsefullt och obegripligt.

“För det finns många goda exempel på att det går att bekämpa hedersförtryck utan att förstärka fördomar om att skäggiga män från Mellanöstern misshandlar sina döttrar. Så varför inte kräva detsamma av polisen och landstinget i Östergötland när de gör en film om saken?”

Alltså, risken att “förstärka fördomar” om skäggiga osvenska män är viktigare än att göra något åt det våld som faktiskt utövas – och som oräkneliga ungdomar och drabbade vittnar om.

Jonsson snärjer sig vidare (och kallar nu även sina kritiker för befängda):

“Ingen har däremot invänt mot mitt väsentliga påstående: att polisens film anspelar på etniska stereo­typer och riskerar att bekräfta rasisternas världsbild. Debattörerna stipulerar kort att sådan kritik inte är på sin plats. De insinuerar också att jag är medskyldig.

Det är grova anklagelser. Att man är kritisk till metoderna som polisen använder mot hedersförtryck innebär ju inte att man är kritisk mot ändamålet, än mindre att man förnekar förtryckets existens. Låt säga att Johanne Hildebrandt kritiserade en informationsfilm om drogmissbruk därför att den gav en skev bild av missbrukarna. Då vore det tokigt av mig att anklaga henne för att blunda för att det finns ett narkotikaproblem.

Just så befängda är Madon, Hildebrandt och Rayman. Vad de hävdar är att vi när det gäller hedersvåld kan sluta tänka; det räcker att fördöma. Att en integrationsminister begår samma misstag är anmärkningsvärt.”

Just liknelsen vid narkotikamissbruk är förbluffande. Det visar bara att Jonsson inte förstår vad detta handlar om. Nej, kanske blundar inte Jonsson. Han besitter helt enkelt inte förmågan att se. Men det är knappast en förmildrande omständighet.

Denna mening förklarar Jonssons position ytterligare:

“Vad dessa liberala debattörer glömmer är en av liberalismens grundsatser: kulturella förklaringar av individers beteenden – särskilt om det gäller våld och kriminella gärningar – är alltid dubiösa, vilket även “svenskar” brukar inse när sådana förklaringar tillämpas på dem. Liksom det finns många orsaker till att en vit svensk man slår ihjäl sin hustru när hon kräver skilsmässa så finns det många orsaker till att en kurdisk-svensk far slår ihjäl sin dotter därför att hon vill gå sin egen väg.”

Vita, svenska män som slår ihjäl sin fru när hon begär skilsmässa. Ett vanligt scenario, anar vi, i alla fall att likställa med hedersvåld? Exakt samma retorik som Feministiskt Perspektiv (och Initiativ) håller sig med.

Att svenska, psykiskt friska pappor inte mördar sina döttrar – och att det bevisligen och obönhörligen finns kulturer – också i Sverige – där detta inte bara händer utan är förväntat och socialt helt accepterat (av släkt och familj), döper akademikern Stefan Jonsson till “att fabricera ideologi” och avfärdar alltså konsekvent.

“I båda fallen spelar kulturell fostran och kulturella normer en roll, men inte större roll i det ena fallet än det andra, och inte heller större roll än sociala, ekonomiska, psykologiska, familjemässiga och andra orsaker. Den största orsaken är det som i kulturteorin brukar kallas “situationen”.

Att skilja på dessa bägge fall – att säga att det ena handlar om en konventionell våldsgärning orsakad av gärningsmannens sociala situation och psykologi och det andra om hedersvåld orsakat av gärningsmannens kultur – är att fabricera ideologi. Och ideologins funktion är här som alltid densamma, att stärka den egna gemenskapen genom att utmåla andra som abnorma, främmande eller farliga. Uppdelningen är vetenskapligt ohållbar och intellektuellt oredig. Därtill är den politiskt farlig, i synnerhet från en liberal ståndpunkt.”

Måhända att Jonsson har doktorerat i litteratur vid Duke University och även varit gästprofessor vid University of Michigan 2006 (nu verksam vid Linköpings universitet). Det hjälper knappast mot bakgrund av detta debattinlägg. Hjärtlösheten i Jonssons knastertorra och akademiskt cyniska resonemang får mig att rysa. Och att han ens använder uttryck som “vetenskapligt ohållbar och intellektuellt oredig” är häpnadsväckande. Linköpings universitet borde snarast se till att dessa beskrivningar i framtiden trycks på Jonssons egna visitkort, vid sidan av “verklighetsfrånvänd”.

28 thoughts on “Stefan Jonsson sitter fast i den kulturrelativistiska kvicksanden

  1. Jag har redan idag lagt en kommentar om detta hos Emma i Skrubben http://bit.ly/13xmfwW och upprepar gärna:
    “Jag läste om (en gång till) professor Jonssons debattartikel och frågar mig återigen, hur ter sig den mannens kognitiva förmåga eller hans deskriptiva förmåga för den delen? Vems ärenden går han? Att han frågande räknar upp kulturer som ingående exempel är ju bara retorisk galenskap. Ungefär som om man frågade vem som mördar barn? Jo det är människor ur den barnamördande gruppen. Lika lätt är det att peka ut vem som av hedersskäl mördar sina barn, flickor som pojkar. Det är de som gör det, inga andra.
    Att man sedan försöker jämföra ett dåd som framtvingas av en hel familjs hederskänsla med både kvinnor och män ingående i trycket med en handling som utförs av en tillfällig knäppskalle vars handling starkt fördöms av närstående, ja då är man nog professor i fel ämne!”

  2. “»Mer kulturadel än Sara Danius är det svårt att bli i Sverige«, skrev Sydsvenskans Patrik Svensson apropå hennes bakgrund. Hon är dotter till författaren Anna Wahlgren och akademikern och läraren Lars Danius, och tidigare gift med kritikern och litteraturvetaren Stefan Jonsson – Danius och Jonsson var något av ett intellektuellt radarpar på Dagens Nyheter.” http://www.fokus.se/2013/05/denna-danius/
    Danius har också en doktorsexamen från Duke university.

  3. Ja, den väsentliga skillnaden mellan hedersvåld och ‘svenskt familjevåld’, är att den senare varianten föraktas och avskys inom den egna kulturen, medan hedersvåld drivs på av grupptryck från andra medlemmar inom klanen.

    I äldre tider fanns förmodligen hedersvåld inom svensk kultur, men det försvann nog gradvis efter husagans avskaffande. Har någon historiker tittat på det?

  4. Hedersvåld i form av mord har knappast förekommit inom svensk kultur. Det skulle i så fall vara att ogifta mödrar dödat sina barn pga skammen, vilket i sin tur bestraffats hårt. Hedersmord är knutet till en specifik region, Mellanöstern.

    • Ja, för att klanen ska kunna trycka på, krävs förstås att man lever i ett klansamhälle. När slutade vi göra det i Sverige, var det på vikingatiden eller medeltiden? Tvångsgifte fanns dock kvar en bra bit längre.

      • På vikingatiden var ätten fortfarande viktig (folkungaätten) men detta sjunker undan i och med kristnandet. Kyrkan bekämpade ju ättesamhället. Intressant om klansamhället:
        http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=344
        I dag talar man om klansamhällen i främst i muslimska länder som Somalia och Afghanistan.
        Tvångsgifte har väl inte förekommit i Sverige eftersom kvinnan alltid skulle ge sitt samtycke men i praktiken gjorde hon bäst i att följa vad föräldrarna rekommenderade.

        • Senast det förekom klanstrider i Sverige var väl på 1100-talet med stridigheterna mellan erikska och sverkerska ätterna. Det var ju också innan Sverige enades och det inte förekom någon stat. Sedan kan man säga att medeltiden präglades av maktstrider mellan olika furstehus. Först på 1500-talet börjar en centralmakt få större inflytande (Gustav Vasa, Frans I osv.) En orsak till att enväldet accepterades var att folk var trötta på våldet och att en centralmakt med våldsmonopol var bättre för folket än många småpåvar som bråkade sinsemellan. Att tillhöra adeln var länge nödvändigt för att få ett högt uppsatt post i riket. Först på 1600-talet börjar meritokratin göra sig gällande då staten behöver skickliga ämbetsmän (Axel Oxenstierna, Richelieu verkar i denna riktning).

          • Men går detta att jämföra med klansystemen som existerar i mellanöstern?

            Där är samhället indelat i etniska grupper som i sin tur är uppdelade i olika klaner som konkurrerar med varandra. Även småfolket är delar av större klaner och släkter som håller ihop i den etniska och sociala konkurrensen. I vad som blev Sverige och efter Sveriges enande så var det väl mer de rika adelsfamiljerna som kan sägas ha varit klanorganiserade medan den stora massan saknade den typen av organisation?

            • Helt rätt förstås. Det går knappast att jämföra dåtidens Sverige och dagens klansamhällen. Även om det säkert förekom en del strider på framför allt vikingatiden där ättens ära stod på spel så var befolkningen ändå mer homogen. Sedan kanaliserades våldet förmodligen mer utåt än inåt i och med vikingafärderna (de svenska vikingarna verkar dessutom ha varit fredligare än de danska t.ex.).

  5. “Hedersmord är knutet till en specifik region, Mellanöstern.”

    Om jag minns rätt från Hjernevask är stark hederskultur knuten till vallboskap och den är således också stark i sydstaterna i USA.

    http://boards.straightdope.com/sdmb/showthread.php?t=665965

    Den försvagade ställningen för heder vi har här och idag är rimligen en historisk och geografisk parantes. Individens ansvar gentemot dennes familj/klan och familjens/klanens ansvar för individen har tidigare varit mycket starkare och kommer förmodligen att bli det igen.

  6. Hederskulturer är ett hot mot den överordnade staten genom att familjen/klanen kliver in mellan staten och individen genom att ta ansvar för och utkräva ansvar av individen, på ett sätt som sten anser sig ha monopol för. Hederskulturer är således vanligast där staten är svag.

  7. Hederskultur är allmänmänsklig, men hedersmord (att nära anförvant förväntas mörda den som skämt ut släkten genom olämplig förbindelse) är något specifikt för en viss region.

  8. De flesta stater straffar personer som hotar staten hårt. Familjen/klanen fungerar på samma sätt men hotas tidigare och måste straffa tidigare och hårdare.

  9. Jag hittade detta när jag sökte på “clan, family, nation-state”:

    “The modern state claims a legitimate authority to monopolize violence over a given territory. Princes and elites combined forces, creating bureaucracies capable of analyzing data and enforcing rules across a wide swath of territory. They demanded and forced people to give up their primary loyalties to their families, clans or tribes and subject themselves to the rising state. They imposed uniform laws and currency, established a money economy through a process of urbanization, taxed the people to raise a national army that could wage war against external enemies and quell domestic rebellions, installed collaborators to monitor the population and report dissent and over-rode any local policy that might subvert the centralization and urbanization process. People were to become “patriotic.” As this process wore on, the states began to formulate myths, around which people could begin to see themselves as one people, as “nations.” Hence, the term “nation-state.” They defined themselves over against people living under another state and often developed national myths that purported that their “nation” had roots into antiquity.

    This process did not go smoothly. People, used to being loyal to their families and tribes, resisted this process. For example, from 1489 to 1553 heavy taxes fueled six major rebellions in England and French peasants engaged in hundred of anti-tax riots during the 1620’s and 1630’s. Not only outright revolt but also weapons of the weak—“sabotage, foot-dragging, concealment, [and] evasion”—created “one of the most rebellious decades in European history.””

      • Nä, bara att stater är större och svårare att hålla ihop än klaner. Jag tror att förutsättningarna för att hålla ihop stater och än mer få fungerande överstatliga organisationer kommer bli sämre. Staternas morötter och piskor kommer att försvagas. Samhällskontraktet är i upplösning. En nationalstat måste vara mer homogen och sluten för att lojaliteten/ansvarsfullheten uppåt, nedåt och åt sidan ska finnas där. Dagens tendens i Sverige och många andra västländer är att göra befolkning, kultur, värderingar etc. mer heterogen.

  10. En sådan ynklig debattstil han har Stefan Jonsson. Försöker klumpa ihop Sakine Madon med islamofober och rasister på Avpixlat bara för att hon har fått stöd därifrån i hederskulturdebatten. Och själv anklagar han sina meningsmotståndare för att hålla låg intellektuell nivå. Suck..

    Som Sakine skriver på Twitter: ”Haveristerna på islamofob-Avpixlat får en tår i ögat varje gång kulturskribenter höjer dem till Viktiga Debattörer.”

    Stefan Jonsson är ju professor i ”etnicitet” vid Linköpings universitet. Borde han inte vara professor i kulturrelativism i stället?

    Jonsson har inte begripit vad hedersrelaterat våld är. ”Vanligt” ”svenskt” våld är inte hedersvåld. En svensk man som misshandlar och dödar är ensam om sitt våld och har inget som helst stöd i sin kulturella omgivning. Tvärtom betraktas han som paria. En man från en hederskultur kan däremot bli hyllad för sin gärning, han har gjort vad hedern krävde av honom. Detta är den stora skillnaden och det är det som gör att flickor från hederskulturer är så extremt utsatta.

    Sanna Rayman skrev bra igår:
    http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/08/12/ett-skutt-till-tidigt-2000-tal/

  11. Stefan Jonsson är en vit man som varje dag han går till jobbet syndar mot sin egen ideologi. Han borde snarast kliva åt sidan från professuren, maka på sig och lämna plats åt en icke-vit kvinna, vänsterhänt, lesbisk eller bisexuell, icke-medellängd, funktionshindrad, icke-kärnfamiljs-låginkomsttagare. Allt annat vore hyckleri.

  12. Värt att notera är att ingen av oss nämner någon viss religion. Men det är väl det som exempelvis Sveland och Gardell medvetet missförstår. Region blir i deras ögon religion.

    • Nej, för hedersmord förekommer även bland icke-muslimer i just Mellanöstern. Dock är det ingen tillfällighet att detta förekommer inom klansamhällen (och på att invandrare från sådana klansamhällen ingalunda lämnar den kulturen bakom sig när de flyttar till västvärlden, ex. familjen Sahindal).
      “Talet om patriarkala strukturer bakom hedersmord förbiser klanelementet. Klanens fortbestånd vilar på blodsband. Kontrollen av den unga kvinnans sexualitet, och därmed av klanens nya medlemmar, är förutsättning för klanens fortbestånd.”
      Artikeln jag länkar till ovan http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=344 är mycket intressant för att förstå skillnaden mellan västvärlden och klansamhällen. Kyrkan har här spelat en avgörande roll. Kyrkan bröt genom sin struktur ner klansamhället och gjorde gemensam sak med staten, som genom sitt våldsmonopol kunde erbjuda kyrkan skydd. Individen har större frihet i västvärlden än i klansamhällen, staten är garanten och inte klanen.

      • “Individen har större frihet i västvärlden än i klansamhällen, staten är garanten och inte klanen.”

        Ja, så länge individen ger staten det stöd individen behöver och individen ger staten det stöd den behöver.

        Det behövs dock inte så stora förändringar för att individen ska tappa sin lojalitet mot staten eller förlora sitt förtroende för staten, så att en mindre grupp lyckas bättre med skydd och ger större förtroende.

  13. “Den religiöst troende biktar sig i kyrkan, medan den sekulärt troende går på seminarier på Södertörn, bekänner sina tankebrott och mottar frälsning från rasism. För trettio år sedan skulle samma andas barn avlagt rödgardistisk självkritik istället. Inte undra på att Masri blir ”bestört” när det nu uppdagas att Wirséns bekännelser och botgöring inte kom från hjärtat, utan endast var läpprörelser för att undkomma ytterligare förhör vid inkvisitionsdomstolen.”
    http://inslag.se/journal/2013/7/31/fralsninglaran-och-den-rasistiska-arvsynden.html

    • Eric Hoffer, Peter Santesson och du Maria ger en bra beskrivning av vad som händer när det bara finns ett rätt. När det kommer till den personliga tillbedjan och syndabekännelsen så vet dessa människor vad som är rätt för just dem, vad som i församlingen accepteras och hyllas och dessutom är bra för dem. Kanske även ekonomiskt och karriärmässigt.
      Frågan är inte hur dessa människor vänt kappan 1968 utan hur tror du att de stått 1933?
      Det kallas för opportunism och är ett krypande slemmigt odjur som lämpar sig i kotterier för att ha nåt att prata om i livsmedelsaffären på Södermalm.

  14. Ulf Lundell är en av få artister som tydligt tagit ställning för Fadime och avstånd ifrån hederskulturen. Detta gör han i sången. “Den dummaste djäveln i världen”.
    På Ulf Lundells skiva “Högtryck” finns det en sång med titeln “Den dummaste djäveln i världen”. Titeln är enkel, rättfram och uppriktig. Det finns inga poetiskt förskönande element i titeln. Sången verkar ha fötts ur ilska och är – som jag ser det – en sång om svek. Ett obegripligt svek. Det handlar om ett svek mot kärleken och livet; i det här fallet en fars svek mot sin dotter. Mina tankar går till Fadime Sahindal som i januari 2002 sköts till döds av sin far i systerns lägenhet, men sången kan appliceras på andra kvinnor som också fallit offer för hederskulturen. Fadime har blivit en symbol för den frihetsälskande människan, hon som offrade allt – också sitt liv – för det hon älskade. En vacker, ung människa som utkämpade en heroisk kamp med sitt eget liv som insats. Lundell sjunger: “Ingen är som hon/Ingen var som hon/så bra som hon/så sann som hon/så vacker som hon” Det oreserverade hyllandet av hennes egenskaper och skiftningen i tempus Är/Var får mig att ana att personen är död, men att hon kommit att inta rollen av ett slags modern kvinnlig martyr i sångarens ögon och därmed lever vidare. I slutet av sången sjunger Lundell att hon kanske gått till en annan (dimension?) eller att hon har gått ifrån en far (den biologiska) till en annan Fader(Gud?).
    Vad är det som får en man att döda sitt barn – för hederns skull ? Är det överhuvudtaget möjligt att på djupet förstå en sådan handling? Ulf Lundell söker inte svaren, han vädjar sången igenom till lyssnarens ryggmärgsreflexer snarare än till intellektet. I sången lämnas det därför inget utrymme åt psykologiska förklaringsmodeller. Lundell drar istället paralleller till ett annat obegripligt svek, i ett historiskt bibliskt sammanhang genom textraden: “Se hur hans inälvor gör sig klara att lämna hans meningslösa kropp” Sångtexten är tydligt inspirerad av Apostlagärningarna i bibeln och Judas Iscariots svek mot Jesus. I bibeln står det följande om Judas: “Och med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut.” (Apg 1:18) Samma sak förväntas ske med mannen i sången som svek och mördade sin egen dotter. Sången är en anklagelseakt mot Fadimes far, men faktiskt också mot alla de män som direkt eller indirekt genom hederskulturen begått eller är beredda att begå liknande vidrigheter mot sina egna barn.
    Om man inte begriper att värdet på sin egen dotters liv är så mycket högre än hedern så är man dum. Om man dessutom går så långt som till att mörda sitt eget barn så är man också en djävul och kanske till och med den dummaste djäveln i världen

Comments are closed.