Glappet ökar

Jag har varit ute på jobbresa och har som så ofta blivit tvingad att prioritera med den lilla tid som blir över. Det som händer i den svenska samhällsdebatten följer dock det förväntade mönstret och jag blir mer och mer övertygad om att feministiska och kulturrelativistiska svenska journalister medvetet arbetar med utnötning som metod. Man fortsätter att vinkla, skarva, undanhålla och ibland rent av ljuga, så att den bild av verkligheten man målar upp överensstämmer med den egna ideologiska övertygelsen. Priset för denna taktik kan på sikt dock komma att bli mycket högt. Sprickan mellan media tillsammans med det som brukar kallas etablissemanget – och människor på gräsrotsnivå, kalla det folket (både hög- och lågutbildade), växer och har idag blivit ett stort glapp. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan glappet i sin tur har växt till en ravin. Förtroendet är förbrukat.

Identitetspolitiken splittrar oss, det har jag skrivit om tidigare. Polariseringen ökar mellan allt fler grupper. Sverigedemokraterna blir större, vänstern tumultar allt djupare ner i kulturrelativismens mörker, debatten om de viktiga frågorna uteblir. Alliansen mejslar ut de politiskt korrekta och pragmatiska positioner där vinden verkar som mest gynnsam. Borgerliga politiker grundar inte sällan sina resonemang på marxistiska maktanlyser, inte minst då det gäller politisk radikal feminism. Inställsam och tom retorik har ersatt förmågan att lyssna till medborgarna och stå fast vid de värderingar som samhällsgemenskapen och folkhemmet tidigare byggt på. De få visionära utspel som görs kan handla om absurditeter som att införa månggifte eller öppna för fri invandring.

Vi lever i en motsägelsefull och på många sätt destruktiv tid, där nyliberalismen och kulturrelativismen samsas om möjligheten att dekonstruera och montera ned inte bara välfärden men hela samhället som vi känner det. Sverige och svenskhet som begrepp är öppet förknippat med misstänkliggörande och hån, liksom allt oftare hudfärgen på dem som bott här i generationer. Den till synes omöjliga kombinationen av självförakt och självförhärligande skapar ett klimat av bortvända blickar, ängslan och rädsla över vad som får och inte får sägas – och allt fler knytnävar i byxfickorna. Våra nordiska grannländer ser på oss med höjda ögonbryn. Det är Sverige som utmärker sig, som agerar allt mer extremt och besynnerligt. Ute i världen förstår man ingenting.

Jag noterar Alexander Bards senaste utspel och tänker att detta är en ganska bra, om än knappast heltäckande, sinnebild för Sverige idag. Extrem nyliberalism i samspel med identitetspolitik, där mest utsatt (här i skydd av hbtq-identiteten), kan gapa och skrika om vad som helst, gärna med en hatisk underton, utan att riskera någonting. Störst gaphals vinner, ja, förutsatt att gaphalsen identifierar sig som strukturellt förtryckt. Det här är ju annars ett tillvägagångssätt som normalt utmärker unga, feministiska journalister och krönikörer, oftast på vänsterkanten. Hat, hån och förakt – allt sanktionerat genom den maktanalys som den radikala feminismen och den svenska statsfeminismen (könsmaktsordningen) erbjuder som förklaringsmodell till livets alla tillkortakommanden.

Ändå vill jag påstå att det känslokalla och metodiskt tillrättalagda och “neutrala” hånet är det värsta. Det som använder långsiktighet, utnötning och desinformation som metod. Där lögnen lindas in i en bedrägligt korrekt ton, där utelämnadet av sanningen inte är avsedd att röra upp känslor utan snarare att skapa en föreställning hos läsarna/tittarna att verkligheten ser annorlunda ut än den faktiskt gör. Här agerar idag Dagens Nyheter som den kanske viktigaste desinformatören i den radikala, politiska feminismens tjänst.

Ett av många exempel på detta är från häromdagen då DN publicerar en artikel om vilka som löper störst risk att dö på jobbet. Här väljer man alltså, givetvis medvetet, att inte nämna någonting om kön. Inte en stavelse. Visst ser vi precis samma metod när det gäller andra områden där pojkar och män är värst drabbade, inte minst när det handlar om betyg, skola och utbildning. Men i detta ämne, arbetsplatsolyckor, blir det särdeles absurd eftersom andelen män som dör är så stor, omkring 90%. De som dör kallas arbetare, kollegor, 65-plussare, arbetstagande och förare. Aldrig män. Trots att vi vet att det handlar om män.

Jag uppmanar återigen till kritisk granskning. Varför skriver inte DN ut att det är män som dör? Varför mörkar man detta? Varför är det så viktigt att hänvisa till undersökning efter undersökning som konstaterar att andelen kvinnor ibland drabbas värst av något, jämfört med män – och rent av lyfta fram könet som det allra viktigaste i dessa undersökningar? Och samtidigt helt utelämna kön i beskrivningen, när det handlar om något som inte drabbar kvinnor värst?

Svaret är givetvis att detta handlar om metodisk, feministisk, medial strategi. Det finns en anledning till att medier inte rapporterar neutralt och undanhåller sanningen. Den stavas bland annat politisk, radikal feminism. Hade DN inte haft denna feministiska agenda bakom sin “nyhetsrapportering”, hade man naturligtvis inte utelämnat den mänskliga egenskap som i denna undersökning utan tvekan är den gemensamma faktor för alla som löper störst risk att dö på jobbet. Nämligen att vara man.

Men att beskriva män som drabbade och utsatta är inte förenligt med “god publicistisk, feministisk sed”, förstår vi. Förtroendet för DN är sedan länge förbrukat.

———-

Jag reagerar på en liten notis i dagens SvD. Kanske tycker en del att jag är överkänslig igen – men jag tycker mig se en del av samma mönster. Återigen har man lyft fram en nyhet från TT och skrivit en rubrik som svettas misandri. Egentligen handlar nyheten om att man i däckrazzior har fört statistik som visar att kvinnor oftare kör bil med slitna däck och har sämre koll på lufttrycket. Denna nyhet väljer man att beskriva genom rubriken på följande sätt:

“Mannen har oftast kollen på båda bilarna. Han tycker väl inte att det är så noga – hon kör ju bara barnen till dagis”.

Det är någon på Bilprovningen som uttalat sig och detta citat blir alltså rubrik. Inga övriga kommentarer. Men i dessa korta rader smyger sig ändå en värdering in – ett antagande att “han” visserligen “har koll” på bilarna, men att “han” också är en självisk, omdömeslös person, som alltså hellre ser till sitt eget bästa (att däcken på den bil han själv kör är friska), än att bry sig om säkerheten kring barnen och “hon”.

Jag tjatar om denna smygande misandri, men jag menar att det är viktigt. Att män och pappor utmålas på detta sätt, om än bara slentrianmässigt som i detta fall, som personer med dåliga egenskaper – som själviska, grisiga typer som inte ens värnar om sina barn, kan inte få fortsätta. Det måste helt enkelt få ett slut.

———–

Avslutningsvis vill jag bara kort kommentera “hijabuppropet”. Jag var utomlands och skämdes när jag såg svenska politiker i slöjor och förbluffade utländska journalister rapportera om det hela. Händelsen följer helt och hållet den identitetspolitiska och kulturrelativistiska svenska logiken och återigen ser man hur de föreställda maktordningarnas lärjungar tar varje tillfälle i akt att få sin föreställning bekräftad. Det hela verkade så tydligt: en svensk man som försökte slita av en muslimsk kvinna sin slöja. Upprop, mobilisering, politik på högsta nivå – och alla medierna spelar med. Men vad hände? Inga vittnen? En ny misshandel? Flera män… Inga vittnen denna gång heller? Kanske var det inte en svensk man. Uppropet kommer av sig. Det tystnar. Jag har inte följt händelseutvecklingen på nära håll men stödjer till fullo de personer från hederskulturer som markerar avstånd från islamismen och den naiva och närmast bisarra föreställningen att slöjan (vare sig det handlar om hijab, nicab eller burka), skulle vara ett uttryck för individuell frihet. Jag tar avstånd från allt våld, givetvis också det som kan ha drabbat denna kvinna, men noterar att det är en i det närmaste unik händelse. Kvinnor med slöjor som rör sig i Sverige råkar mycket sällan ut för våld – och det skall vi vara glada för. Det är värre med hedersförtryckets offer. Jag undrar hur många som får stryk hemma om de vill röra sig utomhus utan slöja – och kanske träffa en svensk pojkvän (eller ännu värre, en samkönad kärlekspartner). Bara under detta sinnessvaga “upprop”, har ytterligare ett par flickor ramlat från sina balkonger. Men mot detta tycker feministerna inte att det är lika viktigt att stå upp.

Och vi vet ju varför.

16 thoughts on “Glappet ökar

  1. Ja, trött är vad man blir!
    Jag läste om en som i en artikel redogjorde för hur riskabelt livet var för dem som fötts till kvinna. Någon gjorde då reflektionen att det kanske är därför kvinnors meddellivslängd är några år längre än mäns: Hepp!

  2. Briljant spaning angående media (främst DN), identitetspolitiken, innötningen och smygmisandrin! Du sammanfattar mycket bra de tankar och känslor som jag också har haft och som har vuxit under de senaste åren. Jättebra och viktigt inlägg!

  3. Jag tycker att den där hijabmisshandeln x2 börjar lukta mjölkbluffen i Forserum, dit förresten fler somalier har flyttat och så gott som ingen flyttat ifrån. Hur kunde de vara så snabba med uppropet om att bära hijab om den inte redan var planerad?

  4. Bra spaning som vanligt !
    Jag såg också den där artikeln om att det var männen som inte såg till byta däcken i tid på kvinnornas bilar. Som vanligt antas inte en kvinna kunna ta ansvar för sin egen säkerhet genom att byta däcken i tid utan då skall mannen ta hand om de traditionellt manliga göromålen. Det kan ju också tänkas att familjen har dålig ekonomi så att de får prioritera däcken på den bil som körs längst sträckor och ingen kan ju då med säkerhet veta om det är mannen eller kvinna som kör bilen med dåliga däck.

    Att Dn inte skriver att det är män som dör på jobbet är ju inget att förvåna sig över.
    Det passar ju som sagt var inte in i deras feministiska agenda. Dn har som sagt var för länge sedan förbrukat sitt förtroende. Kan säga att jag så sent som idag sa nej till en prenumeration på DN. Hoppas att fler manliga prenumeranter säger upp sin prenumeration så att deras misandri får den påverkan på deras ekonomi som den förtjänar…

    Ja, Hijabupproret var en sorglig föreställning. Feministerna slår knut på sig själva för att
    inte kritisera företeelser i andra kulturer som de aldrig hade accepterat själva. Visst, det finns säkert en och annan kvinna som frivilligt väljer att bära Hijab men jag skulle tro att för det stora
    flertalet kvinnor så finns det ingen frivillighet.

  5. Tack för en fantastiskt välskriven och insiktsfull blogg. Det är verkligen befriande att läsa dina tänkvärda inlägg. Om du bestämmer dig för att engagera dig i den offentliga politiken i framtiden så har du min röst 🙂 Du gör ett oerhört viktigt jobb, jag känner din frustration och uppgivenhet, men ge inte upp. Kampen för en sundare värld behöver sådana som dig. Bästa hälsningar/Rose-Marie Söderlund

  6. Fantastiskt välskrivet som alltid!
    Diskuterar ofta ungefär samma frågor med min nu vuxne son.
    Halvt på skämt har jag någon gång sagt att jag funderar på att byta “grupp”.
    Som svenskfödd men med invandrade föräldrar skulle jag kunna identifiera mig som andra generations invandrare, vilket jag ju är, men aldrig ägnat så många tankar åt.
    Dessutom funderar jag på att bli “politisk bög”. Det vore väl en bra början i grävandet av en underdogposition?
    Detta a pro pos Alexander Bard.

    Visst förstår jag att nyinvandrade har olika grad av svårigheter och att homosexuella har haft och i viss mån fortfarande har sina svårigheter att brottas med men det är lustigt att se när Mark och Jonas kan komma undan med vilka twittrade dumheter som helst.
    Identitetspolitik är skit!

    Hur svårt kan det vara att behandla alla dina medmänniskor jämlikt och efter samma måttstock?

  7. Angående män som offer.
    Jag har gjort samma iakttagelse, och anser att det eskalerat på senare tid.

    Exemplet med de instängda “personerna” i Kristinebergs gruva nyligen är talande. Ursprungliga titeln var ”Brand i gruva – fyra män inlåsta”, men titel (och meta-info) redigerades inom minuter.
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17276903.ab

    Här är ett exempel från idag där “personen”, benämns “gammal”, “vårdtagaren”. Jag sätter 50 kr på att “vårdtagaren” är en man. Annars hade man skrivit “kvinnan”.
    http://www.corren.se/ostergotland/linkoping/gammal-hade-intorkade-matrester-i-munnen-6503201-artikel.aspx

Comments are closed.