Maria Sveland och Kristi Brud

Det är drabbande med människor som brinner för något. Att tro, att på djupet verkligen härbärgera tron på en absolut sanning, gör något med människor. Det händer något med ögonen, det lyser liksom. Den fanatiska inre tron ger ett nästan ljusblått sken, inte varmt som det som kommer ur ödmjukhet och kärlek. Det strålar intensivt och skarpt och är trollbindande. Men strålarna tycks sakna botten och resonans – de leder bara utåt och verkar endast ha ett syfte, att dra inåt, att fängsla mottagarens uppmärksamhet och riva ner dennes tvivel.

Häromveckan såg jag ett av mina favoritprogram på TV. BBC’s Hardtalk. Ett program som är omtalat för att ställa makthavare och aktuella ledare från olika delar av världen inför tuffa frågor – och motfrågor. Denna gång var det den amerikanska radikalfeministen Glora Steinem som intervjuades av Hardtalk’s Stephen Sackur, som är känd för att knappast smöra för sina gäster. Men denna gång händer något. Steinem äger hela diskussionen, det är nästan smärtsamt att se hur Sackur krumbuktar sig med formuleringarna, som för att inte göra sig allt för obekväm. Det går knappt att känna igen honom. Visst ställs en och annan viktig fråga, men följdfrågorna uteblir och Glora Steinem lyser. Och äger.

Jag hade tänkt skriva om detta då – men la ner det då jag inte hittade någon infallsvinkel. Men igår såg jag något liknande, fast tusenfalt värre, på svensk TV. Kunskapskanalen visade “En bok – en författare”, där den gamla miljöpartisten Birger Schlaug samtalade med Maria Sveland angående boken Hatet.

Nu är det svårt att jämföra, eftersom Stephen Sackur åtminstone bibehöll ambitionen av en diskussion, och där Birger Schlaug i princip sitter hänförd i en halvtimme och lägger vackra ord i munnen på Sveland (när hon kanske missade något viktigt). Sällan har jag sett en mera inställsam intervju, om det ens går att kalla det för en intervju. Det är en hyllning av fantastiska proportioner och man ser hur Schlaug sitter där som en drabbad skolpojke och försöker vara till lags och säga rätt saker. Och Maria Sveland lyser. Och hon ser vacker ut.

Jo, nu kanske programformatet för “En bok – en författare” inte är av det tuffare slaget – här skall författare kunna få berätta fritt om en bok och dess tillkomst – men det här är bortom ett vänligt samtal. Det är ett väckelsemöte i miniatyr. Det ligger något religiöst i luften och Maria Svelands ögon lyser. Birger Schlaug trollbinds så till den grad att han flera gånger verkar förlora rumsuppfattningen.

Jag skrev ju igår om Jan Söderqvists okritiska hyllning av Sveland i SvD. Och nu alltså en till, än mer lyrisk, i Public Service TV. Jag förstår det först inte. Visst är medierna feministiska och att Sveland skulle kritiseras kan vi ju knappast räkna med (se vad som hände Janne Josefsson efter hans försök). Men det här är bortom konsensus och bortom vänliga samtal och bortom det allmänt inställsamma. Det är något mer, något djupare. Det liknar en slags dyrkan och jag tycker mig märka en religiöst inspirerad underton i samtalen och beskrivningarna. Maria Svelands tro är så stark och den är absolut – och vi förstår även att diskussioner och samtal för henne har ett syfte – att kunna få någon att ändra åsikt. Och det råder inga som helst tvivel om åt vilket håll ändringen måste ske. Det handlar om att frälsas och komma ombord i det trossystem för vilket Sveland predikar. Inget annat duger, ingen annan diskussion är meningsfull, förstår vi.

Jag ser “intervjun” en gång till. Då minns jag plötsligt Stina Dabrowskis intervju med Åsa Waldau, Kristi Brud, efter uppståndelsen och morden i Knutby för många år sedan. Denna kvinna, också vacker, med sina lysande ögon och absoluta tro och nästan demoniska dragningskraft.

Var finns beröringspunkterna? Varför kommer jag att tänka på Kristi Brud när jag ser Maria Sveland? Det finns ju mycket som skiljer dem åt: religion, politisk tillhörighet, ordval, klädval, stil… Är det för att de är starka, vackra, begåvade kvinnor som tar plats? Nej, jag känner många sådana kvinnor (och det finns många sådana kvinnor i det offentliga rummet) och de utstrålar inte detta. Det här är något speciellt, något annorlunda, något trollbindande.

Jag tror som sagt att något händer med en människa när hon tror att hon besitter den absoluta kunskapen, den slutgiltiga sanningen. Jag tycker mig kunna urskilja denna inre fanatism i Sveland, precis som det var uppenbart att Åsa Waldau förvaltade sin absoluta sanning (i tron på Jesus Kristus). Det finns beröringspunkter mellan religiösa sektgemenskaper och det som den radikala, politiska feminismen har blivit – och Maria Sveland bekräftar detta på så många sätt. Sveland är en medial missionär och pastor i den sekt som idag är feminismen.

Den verbala retorik som Sveland använder sig av är också briljant, med alla dessa “liksom” och “alltså”. De ger ett sken av “diskussion”, att hon liksom resonerar, när svaren och slutsatserna i själva verket ligger färdiga. Jag känner det väl, eftersom de flesta pratar på samma sätt i feminist- och vänsterkretsarna här på Södermalm (om än inte med samma glöd som Sveland).

Så precis som Åsa Waldau dyrkades av den växande församlingen i Knutby när det begav sig, dyrkas Maria Sveland i den feministiska mediakontexten idag. Hon trollbinder och hon är fenomenalt skicklig. När man hör och ser henne får man känslan av att man vill tro på henne, att hennes inre tro är så stark att den måste vara sann. Det är det som gör henne och andra sektledare så farliga. Skenet är bedrägligt.

Det är säkert mycket angenämt att vara vän med både Maria Sveland och Åsa Waldau, förutsatt att man har gått med på att ta nattvarden och anslutit till de trossystem som de förkunnar. Mindre angenämt blir det för dem som sätter sig på tvären. Vi ser samma tendenser i alla fundamentalistiska trossystem, inte minst i de islamistiska. Är du inte med oss är du en del av Satans crowd. En otrogen. En fiende.

Det finns ett ljusblått sken i Maria Svelands blick. När jag tänker på den köns- och hudfärgsbesatthet hon härbärgerar, och den antihumanistiska och mansföraktande agenda hon marknadsför, där extrema och verklighetsfrånvända föreställningar om våld och sex och vad män och manlighet är har blivit självklarheter och absoluta sanningar så är det på alla sätt skrämmande. Kanske allra mest därför att så många verkar fängslas av hennes evangelium och kapitulera inför skenet. Dessa lärjungar sprider sedan budskapet vidare, inte sällan i rikstäckande media.

Feminismen är inte en god kraft. Maria Svelands budskap är destruktivt och förödande – och det handlar inte om kärlek. Det krävs mod och insikt för att se detta – och ambitionen att se bortom exteriören.

31 thoughts on “Maria Sveland och Kristi Brud

  1. Ja Maria Sveland är en sorts ikon för dessa genusvetare och feminister, en sorts jungru Maria-gestalt. Hon må ha ett behagligt utseende och en behaglig röst, men när jag såg ett klipp där hon talade engelska så blev jag tvungen att stänga av, så erbarmligt var det. Intressant med likheterna mellan henne och Åsa Waldau. Hon fick ju en enorm uppmärksamhet då i framför allt pressen, men hennes idéer har ju inte alls samma genomslag som Svelands.

  2. Maria Sveland aspirerar också på en slags martyrskap med sin vinklade och utmanglade berättelse om hoten mot henne och “hatet mot kvinnorna”. Ja, antagligen utsattes hon för särskilt ett, mycket vidrigt hot, men detta har nu med medias benägna bistånd omvandlats till ett slags martyrskap för Sveland personligen och även hennes följare, feministerna (och för att ytterligare utöka följarskaran har feministerna tolkats om till kvinnorna med att det inte är de åsikter som vädras som erinrar kritik, det är själva kvinnovarandet). Offerkoftan i praktiken med andra ord.
    Att feminismen är en tro står allt mer klart för varje dag. Precis som du skriver utmärks den av ett tydligt “är du inte med oss – är du mot oss” och av anspråk med att stå inne med den okränkbara sanningen.

  3. Träffsäker liknelse, personernas övertygelse och tro på den egna upphöjdheten (och som urtolkare av den enda och rätta vägen). Tills de påfallande ofta börjar urarta i synen på “andra” människor. “Dumma” människor som bara lägger irriterande hinder på vägen, inte förstår att målen helgar medlen…för den goda saken.

  4. Tack för tipset. Har inte kollat programmet ännu, men ska göra det.
    Jag håller på att skriva en recension på Hatet för GenusDebatten. Den har legat i träda ett tag för att en massa annat kom imellan, men ska försöka få den färdig över helgen (den är lång!). Lånetiden har gått ut på eländet (Hatet) och det räcker mer än väl att Sveland får 1:50 bara för att jag lånade smörjan, utan att jag skall behöva betala en massa extra straffavgifter också.
    Men som sagt, håll gärna utkik efter min kommande recension. Som definitivt inte sällar sig till den okritiska kören av smörande hyllningssångare som lovordar Sveland.

  5. Javisst, talaren trollbinder och får folk att acceptera vanföreställningar. Jag har två ord om det här: Adolf Hitler.

    Som icke-svensk kan jag inte låta bli att fascineras av svenskarnas uppebarligen gränslösa behov av att passa in. Om så detta skulle kräva en utsträckt högerarm och ett enfaldigt brölande. Jag har flera gånger noterat att jag går nästan fri från detta obligatorium genom att bara säga att jag inte tror på svenskarnas religion. Folk respekterar detta, men själva tycks de inte kunna de ställa sig utanför.

    Härom dagen satt vi fyra manliga och en kvinnlig kollega i en bil. Kvinnan berättade hur fruktansvärda svenska män är med sina ständiga sexuella närmanden. Alla förutom jag höll med. Jag sade bara att jag inte känner igen mig och konstaterade att det är lite korkat av henne att sätta sig i samma bil i sådana fall.

    Jag noterade att hon tyckte om mig då.

    • Som icke svensk nr.2

      +1

      Du kan ju inte komma stolpandes med en egen uppfattning om saker och ting och återge detta offentligt i tal, särskilt när du har konsensus emot dig. Vi är i Sverige nu ! Här får du ordet först när du tillhör åsiktseliten – SEDAN får du ett följe av konsensustroende anhängare som kommer att fjäska för dig.

      Förstått ?

    • Skrämmande. Jag läste här om dagen en beskrivning av hur folk reagerade på Hitler och hur han kunde trollbinda så många fastän han egentligen var en random tölp och det lät ungefär på samma sätt.
      Jag är finlandsvensk och jag är helt förvånad och oroad av hur mycket MS och Hatet har lyfts fram här hos oss också.

  6. Pingback: Vad blir dörrmattornas motdrag « Toklandet

  7. En njutning att läsa dina spalter, kimhza, men det är lustigt hur olika man kan tolka. Såg också intervjun med Schlaug och Sveland , ett bra tag sedan. Mitt behåll blev att jag såg en alltmer uppgiven Schlaug allt eftersom intervjun pågick, därför att Sveland skickligt undvek att ge direkta svar på direkta frågor och tog tillfället i akt att vända 180 grader och köra igång den gängse hallelujafeminismen istället.

    Schlaug gjorde det enda tänkbara i den situationen : Han lät Sveland återge sitt budskap och lät oss betraktare/lyssnare att dra slutsatserna. Sveland gjorde bra ifrån sig – som frälsare för en bigott rörelse . Så långt den religiösa magnetism , håller med på den punkten.
    Schlaug tror jag inte blev imponerad en enda sekund – Proffspolitiker som han varit i decennier…

  8. Liknelsen med “Kristi Brud” är träffande, i båda fallen en karismatisk och narcissistisk person med en svartvit världsbild. Kontrasten med 90-talsfeministernas svenska ikon Nina Björk är också slående, som må vara klassisk marxist men till skillnad mot Sveland både begåvad och helt befriad från postmodernistiskt trams.

  9. Att Sveland ses som en gudom i vissas ögon, framförallt sina egna innebär inte att vi skall underhålla denna syn. Låt oss bli förkättrade otrogna inför denna uppenbara religion med sin frälsare, helgon och alla sina profeter.
    Men som vanligt mycket bra skrivet. Inte långt från min egen recension efter Svelands sommarprat. Jämförelsen med Åsa Waldau är kanon!

  10. När jag läste texten blev jag mest storögd av att avsändaren upprepande förkunnar åsikten att Sveland är vacker. Då jag inte tänker mig denna histrioniker som särdeles bildskön, utan en ganska modest varelse i det avseendet, googlade jag, och efter att ha beskådat ett antal bilder på vederbörande vidhåller jag att min ståndpunkt håller streck. Hen står sig också slätt jämte Kristi Brud, som emellertid inte är alltför fager hen heller.

  11. Jag såg också intervjun och blev så äcklad att jag måste stänga av. Njuter därför att läsa din sågning av den. Mkt bra jämförelse med Åsa Waldau som jag också hade samma äckelkänsla inför. Obehagliga självgoda personer båda två.

Comments are closed.