Uppdrag Gransknings viktiga ansats i “Processen” kommer till korta

Det går inte att inte kommentera Uppdrag Gransknings senaste program “Processen”. Det finns så mycket att säga om detta, hur sjukt och fel det många fortfarande tror är ett svenskt rättssamhälle har utvecklats de sista decennierna. Men framför allt hur den kafkaistiska galenskapen hänger samman i sina olika delar – och hur de har en gemensam nämnare: den politiska statsfeminismens utbredning i Sverige.

Visst är det bra och viktigt att kompetenta och modiga journalister som Janne Josefsson lyfter detta ohyggliga som kan drabba vilken som helst oskyldig pappa, men det är samtidigt bekymmersamt och olyckligt att granskningen stannar vid ytskiktet. Att inte kopplingar görs och följdfrågor ställs. Att den djupare analysen uteblir. Vi kan bara spekulera över orsakerna varför, men en kvalificerad gissning är att det personliga priset skulle bli för högt. Att kartlägga den svenska radikala feminismen (statsfeminismen), och sätta samman delarna, både då det gäller mänskligt lidande, monumentala rättsskandaler, akademiskt förfall, skolhaveri, polarisering och utanförskap, medial förtroendekris, urholkning och förråande av det offentliga samtalet, likgiltigheten inför antidemokratiska metoder och den humanistiska värdegrundens frånfälle, skulle innebära utfärdandet av en oåterkallelig fatwa. Den statsfeministiska makten skulle slå tillbaka med full kraft och utan tvekan krossa en sådan journalist. Det vet alla som jobbar i branschen.

Jag återkommer till Uppdrag Gransknings program, men vill först ta upp några andra trådar och iakttagelser.

————-

Susanna Varis skriver om de nya rönen kring den feministiska aktivistgruppen Femens ursprung i Ukraina, att den skulle styras av en mansgris och patriark (beskrivet i den i Venedig nyligen släppta filmen “Ukraina är inte en bordell”). Det är svårt att veta vad som stämmer i denna historia. Mycket verkar otroligt. Jag uppskattar att Femen, i motsats till de flesta feministiska organisationer och grupper, haft mod att kritisera kvinnoförtryck och homofobi inom Islam (något som är otänkbart i den svenska, kulturrelativistiska radikalfeminismen), ett i allra högsta grad verkligt förtryck. Men jag ställer mig allt mer tveksam till hela rörelsen. Så här säger Inna Shevchenko, en av de ledande medlemmarna, i en intervju i den amerikanska tidskriften Vice, om mansgestalten Victor Svyatski:

“Han identifierade vår fiende för oss: Hans ansikte. Vår fiende är det globala patriarkatet, men han visade oss vad en patriark är.”

Som så ofta när det gäller feministiska organisationer så är det mesta motsägelsefullt, flytande, obegripligt, luddigt och påstridigt.

Susanna Varis skriver även utmärkt om dagens helsida i SvD Näringsliv, signerad Frida Svensson, där feministiska myter och perspektiv sprids skamlöst för tusende gången i ordningen. Uppe i vänstra hörnet (den position som läsaren ser först), citeras chefredaktören på Amelia, Åsa Lundegård: ” Det är märkligt att män fortfarande får högre lön för samma arbete som kvinnor” (i pappersutgåvan). Bara för några dagar sedan gick man ut med samma lögn i SVT Rapport (också här för tusende gången). Det är som att man vill hamra in denna osanna föreställning i folket, som ett led i en feministisk legitimisering. Till och med Gudrun Schyman har ju slutat att påstå detta, men hon är säkert glad att vanföreställningarna fortsätter att spridas i medierna. Sanningen är att kvinnor oftare jobbar i yrken som har lägre lön (t ex vården), och oftare jobbar mindre (och därför har en lägre inkomst kollektivt). Sanningen är också att yngre kvinnor i storstäder som New York och London idag tjänar mer än män, för samma jobb (det är sannolikt så även i Stockholm, men några undersökningar finns inte – se där ett uppdrag för en dedikerad jämställdist). I övrigt visar all tillförlitlig statistik att kvinnor i princip tjänar lika mycket som män, för samma jobb.

Artikeln i SvD fortsätter med de eviga apex fallacy resonemangen om vd’ar och styrelsemedlemmar. Men om detta har ju redan Susanna Varis skrivit briljant.

————-

Jag reagerar på några artiklar i gårdagens Svenska Dagbladet Kultur. Det handlar om Lars Ring som skriver om Stig Hanséns nyuppsatta pjäs om “Kapten Klänning” och kulturchefen Daniel Sandströms recension av Lena Anderssons nya bok “Egenmäktigt förfarande”.

När det gäller Sandström så är det irriterande och taktlöst att han (i sin i övrigt mycket positiva recension), tillskriver Lena Andersson en radikalfeministisk tillhörighet som hon med största säkerhet skulle avfärda. Så här skriver han:

“Och det har nog inte romanens Hugo, som trots sin tillkämpade individualitet och solidaritet ändå är en tämligen ordinär snubbe, en klassisk representant för något slags kulturellt patriarkat.

Jag har svårt att tro att debattören och krönikören Lena Andersson skulle använda en sådan genusorienterad terminologi, men som romanförfattare har hon nu en definitiv blick för hur makt och kön hänger samman.”

Lena Andersson är en sann och modig kritiker av radikalfeminismens kollektivism och det sjuka som den svenska normkritiken och kulturrelativismen har blivit (här är hon praktiskt taget ensam på Dagens Nyheter). Och hon skulle mycket riktigt knappast använda denna genusorienterade terminologi. Vilken tur då att Daniel Sandström fyller i och gör det åt henne. Det är som att Sandström tycker att boken är så bra att han bara måste kladda på lite feministisk maktanalys, som någon slags förfelad björntjänst.

Lars Ring gör något mycket besynnerligt i sin artikel om pjäsen som bygger på feministen och sexualförbrytaren Göran Lindbergs rättegångsprotokoll. Ring inleder med att prata om monster och hur vi människor fascineras av dessa. Besten Göran Lindberg. Och visst har han rätt. Lindberg är en extrem figur och lika extremt ovanlig som man betraktad. Han är en maskulinitetens anomali, inte i första hand för att han är feminist, utan därför att han våldtar och misshandlar kvinnor – och för detta hamnar han också längst ner i alla manliga hierarkier, inte minst i fängelsehierarkin (där han garanterat behövt särskilt skydd och inte i första hand som före detta polis). Han är en man som andra män föraktar och avskyr.

Det bisarra med Rings text är att han trots sin inledning når den förbluffande (men politiskt/feministiskt korrekta) slutsatsen att detta handlar om något normalt. Han hävisar till “vilka strukturer som möjliggör en Kapten Klänning” och den diskussion som teatern initierar. Och han avslutar:

“Diskussionen snuddar vid den stora frågan om en tid som är pedofil, där hyllandet och sökandet efter det unga är fetischistisk, och om män som klamrar sig fast vid maktstrukturer. Det blir en ständigt intressant kväll om ett samhälleligt problem exemplifierat av en man som säger sig älska mjölk, hästar och kvinnor.”

Vi leds att tro på föreställningen att det är strukturer (“könsmaktsordningen” kan vi anta), som skapar monster som Göran Lindberg och att det samtidigt handlar om en man, vilken som helst (någon som gillar mjölk, hästar och kvinnor). Det är en logisk kullerbytta som bara anstår att lyftas fram av en feministiskt indoktrinerad och förvillad kulturjournalist anno 2013. Hela den psykologiska analysen och det centrala i historien om Lindberg – att han funnits och verkat i feministiska kretsar och länge uttryckt sig nedlåtande och föraktfullt om manlighet och maskulinitet – uteblir. Så även det sunda förnuftet.

————-

Men tillbaka till några reflektioner kring Uppdrag Granskings senaste program “Processen”, som är lika angeläget som det tyvärr är tillkortakommet.

Det mest anmärkningsvärda, menar jag, är att den rättslöshet – som är en verklighet i Sverige idag – och som illustreras i programmet genom “Erik” och hans dotters öde, inte beskrivs för vad den faktiskt är: ett resultat av decennier av feministisk politik. Att män och pappor outtröttligt har beskrivits som förövare och våldsamma förtryckare är avgörande i förståelsen kring hur det kan gå så här snett i ett tidigare rättssamhälle. Men lika mycket att män och pappor tillåts beskrivas som onödiga och umbärliga, att kvinnor och barn antas må bättre eller åtminstone lika bra utan dem (oavsett vad). Den samtida feminismen bygger på denna fundamentala misandri och det är det grundläggande manshatet som har möjliggjort utvecklingen mot ett mer rättsosäkert samhälle.

Att socialtjänsten och familjerätterna beter sig på det sätt som visas i programmet är varken konstigt eller ovanligt. Det är en kultur, en feministisk kultur som präglats in i medarbetarna ända från högskolekursens första poäng. Jag har sett det på nära håll och jag vet att det är normen. Socialtjänstens sekreterare ser sig inte sällan som kombattanter i det könskrig som de stolt mönstrat. Man använder sig allt för ofta av olagliga och lagstridiga metoder och har hittat vattentäta system för hur man kommer undan med det. Begreppet “barnets bästa” är så till den grad förvridet och misstolkat att det helt har förlorat sin mening. Som jag har skrivit om tidigare hittar man här ofta en otäck allians mellan yngre radikalfeministiska sekreterare (som hatar män i största allmänhet), och äldre särartsfeministiska sekreterare (som bara ser pappor som olämpliga vårdnadshavare). Pappor har inget föräldravärde och vem som helst kan förlora sina barn. Så ser det ut – och det är över detta förnuftsvidriga och rättsosäkra bråddjup som Uppdrag Gransking nu sneglar in – och sedan snabbt verkar rygga tillbaks.

För visst är Janne Josefsson ovanligt lam i den meningen att han stannar upp – och undviker de naturliga följdfrågorna. En sådan självklar följdfråga (som ett minimalt mått av research hade bekräftat), är naturligtvis varför dessa “utredningar” tar sådan tid (i det aktuella fallet hade 1,5 år redan gått). Svaret och det uppenbara motivet för dessa organiserade fördröjningar innebär ett utnyttjande av det som kallas “anknytningspricipen”. Här arbetar man alltså metodiskt med att hålla pappan borta från barnet så länge att man sedan kan åberopa att barnet inte längre har någon anknytning till pappan (och att mamman därför bör ha enskild vårdnad). Det är omänskligt och horribelt på alla sätt.

Att se och höra Lotta Persson, ordförande i Föreningen Sveriges socialchefer, och advokat Mia Edwall Insulander (som nyligen bland annat suttit i Aktuellts studio och talat mot förslaget om delat barnbidrag mellan föräldrar som har sina barn boende hos sig växelvis och lika mycket), är förknippat med uppgivenhet, skam och djup olust. Och jag är förbryllad över hur det kommer sig att Josefsson valt dessa två personer att uttala sig om reportaget – särskilt när han undviker de svåra frågorna. Följden blir att det hela liksom rinner ut i sanden. Jaha, liksom?

Barn kan förlora sina pappor och pappor slängas i häkte – och sedan friges, men ändå dömas och förlora sina barn… Jaha. Jo, barnens bästa, vet du. Och vi jobbar ju inte med bevis på det sättet utan något helt annat… Jaha.

Vi förstår mellan, under och över raderna i Mia Edwall Insulanders resonemang (och märkliga försvarande av Sverige som rättssäkert), att om ett barn förlorar sin pappa så är inte någon större skada skedd (pappans känslor över att ha förlorat sitt barn uppmärksammas heller inte), eftersom riktlinjerna är att man skall se till… barnets bästa. Undermåliga utredningar av inkompetenta och ideologiskt motiverade socialsekreterare – och de rättsliga och sociala skräckscenarier som följer för de inblandade barnen och papporna är inte ämnen som man gärna talar om i statsfeminismens Sverige, annat än med överslätande och retoriskt bedrägliga plattityder. Och tänk, även denna gång kom man undan med det. Janne Josefssons följdfrågor kom av sig.

Inte konstigt att Thomas Vinterbergs kritikerbelönade film “Jakten” tegs ihjäl i Sverige, eller avfärdades som irrelevant, här av Karin Thunberg i SvD.

————-

Jag är ibland dålig på att länka och vill därför avslutningsvis passa på att rekommendera alla att läsa och hålla koll på bloggen Ekvalist. Alltid aktuella och angelägna frågor, nu senast om feministiska försvar av den rättsosäkerhet som avslöjas i Uppdrag Granskning.

24 thoughts on “Uppdrag Gransknings viktiga ansats i “Processen” kommer till korta

  1. Välformulerad text som alltid. Jag kan inte låta bli att fundera över varifrån allt det där primitiva hatet kommer. Ifall det faktiskt fanns något konkret, så skulle det vara en rätt enkel sak att tala om det, men på något sätt är själva upprinnelsen till hatet ständigt undflyende.
    Min än så länge försiktiga tes är att det handlar inte om kvinnorna själva i största allmänhet, utan deras konflikt med de egna sexuella fantasierna. Jag vll poängtera att jag inte vill dra alla över en kam, men alltför många kvinnor är indragna i hatet för att man skulle kunna avfärda det som några vettvillingars påhitt. Man måste fråga sig om inte hatet beror på att åtskilliga kvinnor påå något sätt anser sig vara förfördelade, dvs. de tycker sig ha rätt till en man med högre status än vad de rimlgtivs kan lyckas med.
    Men det finns kanske en mörkare sida och denna är att historierna om pedofili och incest ytterst handlar om sexuella fantasier hos kvinnorna själva. De kan dock inte hantera dessa fantasier, utan måste rikta avskyn för sig själva mot någon annan. Det här är i och för sig en variant på tidigare kända utbrott av kollektiva sexualneuroser.

    • ” Man måste fråga sig om inte hatet beror på att åtskilliga kvinnor påå något sätt anser sig vara förfördelade, dvs. de tycker sig ha rätt till en man med högre status än vad de rimlgtivs kan lyckas med.”

      Yep, därav det ständiga feministiska gnället på heterosexuella mäns preferenser. Vi tycker att “fel” kvinnor är attraktiva helt enkelt. Åsikten att mäns preferenser förtrycker och begränsar kvinnor är allmängods i feministiska kretsar. Kritiken mot mäns preferenser när det gäller kvinnor brukar ofta maskeras genom att kallas “normkritik”.

  2. ”Sanningen är också att yngre kvinnor i storstäder som New York och London idag tjänar mer än män, för samma jobb (det är sannolikt så även i Stockholm, men några undersökningar finns inte – se där ett uppdrag för en dedikerad jämställdist).”

    Du lägger till ”för samma jobb”, vilket implicerar det att det är lönediskriminering. Min protest mot detta påstående kvarstår: https://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/06/02/kvinnor-som-familjeforsorjare-lite-stromquist-och-erik-helmersons-eviga-velande/comment-page-1/#comment-1684
    Jag är skeptisk till om vi har samma situation i Stockholm: utbildningspremierna är mycket lägre i Sverige än i USA och England, och bättre utbildning är antagligen en viktig faktor i de städer där unga kvinnor har högre lön.

    • bittergubben: Kanske har du rätt om Stockholm, jag vet inte. Men det vore intressant att veta. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om det är som jag misstänker. Att kvinnor tjänar mer än män – för samma typ av attraktiva jobb – när det gäller storstäder som NY och London skulle jag tro har att göra med färre aspiranter och marknadsmässiga värden för PR och varumärket (företaget). Det handlar säkert i de flesta fall om samma höga kompetens.

      • “… kvinnor tjänar mer än män – för samma typ av attraktiva jobb – när det gäller storstäder som NY och London …”
        Vad har du för källa på detta? Det jag har läst där unga kvinnor har högre lön än män i vissa storstäder har varit rålöner i vissa kategorier, som inte tar hänsyn till flera relevanta faktorer. Om du vill invända mot feminister som antar att en allmän rålöneskillnad mellan könen är diskriminering, trots att det finns relevanta faktorer som förklarar löneskillnaden, då kan du rimligen inte själv bete dig som feministerna när du har ett rålönegap åt andra hållet. Skall man kalla det diskriminering skall relevanta skillnader beaktas, vad har du för källa där detta gjorts? Eller hanterar du skillnaden på samma sätt som feminister hanterar skillnader åt andra hållet? Kan du i så fall kritisera feministernas statistikhantering i den typen av frågor?

          • Jag ser inget stöd i artikeln för ditt påstående om att löneskillnaden är för samma arbete.

            “… in 147 out of 150 of the biggest cities in the U.S., the median full-time salaries of young women are 8% higher than those of the guys in their peer group.”
            Median, alltså ett rålönegap, utan hänsyn till skillnader i utbildning. Artikeln säger ingenting om att det är fråga om diskriminering, eller att kvinnorna för högre lön för samma arbete. Artikeln säger istället att det främst är skillnad i utbildning: ”He attributes the earnings reversal overwhelmingly to one factor: education. For every two guys who graduate from college or get a higher degree, three women do.”

            Det är också en fråga om urval: “… this reverse gender gap, as it’s known, applies only to unmarried, childless women under 30 who live in cities. The rest of working women — even those of the same age, but who are married or don’t live in a major metropolitan area — are still on the less scenic side of the wage divide.”
            Det spelar roll eftersom de kvinnor som gifter sig unga är de som inte satsar på utbildning och karriär; medan männen inte har det mönstret: “As for the somewhat depressing caveat that the findings held true only for women who were childless and single: it’s not their marital status that puts the squeeze on their income. Rather, highly educated women tend to marry and have children later. Thus the women who earn the most in their 20s are usually single and childless.”

            Din position ungefär som om man tar ”the average American working woman earns only about 8o% of what the average American working man earns”, och utifrån det hävdar att kvinnor får 20% lägre lön för samma arbete. Du skulle inte acceptera det påståendet från en feminist, eller hur? Så du borde inte acceptera det från dig själv heller, annars ställer du ju högre krav på feminister än du gör på dig själv.

            Lite tråkigt hur artikeln använder positiva ordalag när kvinnor tjänar mer, och negativa när män tjänar mer. Kvinnochauvinistiskt. Den underliggande faktorn till att kvinnorna tjänar mer är ju att skolan inte fungerar för pojkarna, och det är ju inte något att vara glad över.

            • @Bittergubben,

              Jag skulle nog vilja påstå att det länge har varit så att om man kontrollerar för tillräckligt många faktorer, tjänar kvinnor minst lika mycket som män för samma arbete. En illustrativ föreläsning i ämnet gavs av Warren Farrell, baserad på hans bok Why Men Earn More – The Startling Truth About The Pay Gap (2005).

              I hans bok kan man bland annat läsa:

              Of course, almost all studies showed men earned more, but as soon as I checked on unmarried women who had worked every year since leaving school, I found that they too earned slightly more than their male counterparts, and that was as far back as 1966. And in 1969, even as I was claiming discrimination against women professors while doing my doctorate at NYU, nationwide, women professors who had never been married and never published earned 145% the income of their counterpart male colleagues. This is not a typo: The women earned 45% more than the men. A feminist colleague objected with a half-smile, “Never-married women are winners; never-married men are losers.” She clarified, “I mean never-married men are not as educated, are less likely to work hard. That’s why women don’t marry them. Never-married women can take care of themselves, so they don’t get married.” I checked. Sure enough, never-married women were more educated. So I checked the latest data among educated men and women working full-time. The results? The men earn only 85% of what the women earn; put another way, the women earn 117% of what the men earn, as Figure 1 on the next page illustrates. If all these findings had a common theme, it was “It’s marriage and children, stupid!” Well, with each chapter of Why Men Earn More, we’ll see more about how our paycheck is influenced by our family role, and how we can use this information to tailor our family’s need for our income versus our time.

              When I shared these findings with some of my colleagues, the response (aside from having fewer colleagues!) from a couple of them was, “Not so fast . . . it’s really the part-time women who are subject to discrimination.” Maybe. So I checked that out, too. To get 2004 data on part-time workers required obtaining unpublished Census Bureau data. I was surprised at what it revealed: A part-time working woman makes $1.10 for every dollar made by her male counterpart. (Men and women who work part-time both average 20 hours a week.)

              Specifikt för s.k. karriärjobb finns t.ex. Are there Glass Ceilings for Female Executives?, där de bl.a. skriver:

              Given executive rank and background, women are paid more than men, experience less income uncertainty, and are promoted as quickly. Amongst survivors, being female increases the chance of becoming CEO. Hence the gender pay gap and job rank differences are primarily attributable to female executives attriting at higher rates than males in an occupation where survival is rewarded with promotion and higher compensation.

              our results provide scant support for the view that female executives in publicly listed companies face glass ceilings.

              Det som skulle kunna sägas är alltså att även i en naiv jämförelse, där man undviker att kontrollera för olika faktorer, tjänar kvinnor på många ställen mer än män. När man kontrollerar för olika faktorer torde skillnaderna öka, eftersom man under många år har haft svår “confirmation bias” till kvinnors fördel.

            • Ulf T: Jag googlade på Gayle mfl:s studie och den har aldrig citerats på svenska, vad jag kan se. Undrar varför?

            • @lavazza1891,

              Ulf T: Jag googlade på Gayle mfl:s studie och den har aldrig citerats på svenska, vad jag kan se. Undrar varför?

              Det överraskar mig mindre än att studien publicerades till att börja med. 🙂

              För att åter citera Farrell i Why Men Earn More:

              I had never read of the study in a single paper or heard of it in the media. To my surprise (in those years of my innocence), once gender equality was found, the gender comparison was not only ignored but never updated.
              […]
              At the same time, a longitudinal survey found that when women and men started at the same time as engineers; worked in the same settings; with equal professional experience, training, family status, and absences; the women engineers received the same pay. It too was neither publicized nor updated. I began to see that we study what gets funded, and what gets funded depends a lot on what’s likely to be found.
              […]
              Why hasn’t the Survey of Young Physicians’ gender data been updated? Well, no one will say for sure, but a pattern emerging from my research is that each time a study discovers there is no pay gap, that portion of the study is not repeated. That is, the portion measuring the pay differences based on gender is dropped from the next study. Or the study itself is dropped or fundamentally changed.

  3. Det är möjligt att de män som har störst potential att tjäna mycket pengar i viss mån undviker storstäderna för obekväma posteringar (med hardship-bonus) eller posteringar som lämpar sig för familjebildning.

  4. I chatten efter programmet ses bl.a. följande utbyte:

    Iratus: Tack för ett bra men mycket skrämmande reportage. Socionom utbildningen är ju starkt präglad av radikalfeministiska idéer. Tror ni att synen på män som finns i den ideologin påverkar socionomernas bedömningar i sådana här fall?

    UG – Jorun Collin: Oj då. Jaha. Nej det vet jag inget om.

    Precis som du skriver borde ju följdfrågor ställas, inte minst eftersom man även under programmets gång avslöjar flera lösa antaganden: t.ex. att barn inte skulle ljuga om en sådan här sak (även om hon ögonblicket innan talat om krabbor under bordet och ger motstridiga uppgifter flera gånger), och att processen är för “barnets bästa”, även om det uppenbart inte kan vara i barnets intresse att hennes pappa tas ifrån henne och anklagas för något han aldrig gjort. Man verkar också ha nöjt sig med en slapp utfrågning av personalen, utan att ta med möjligheten att de kanske också skulle kunna vara partiska.

    Den brännande frågan är ju rimligen hur vi kan vara så totalt avskärmade från mäns lidande, att vi tycker att det är acceptabelt att inte noggrant utreda vad som faktiskt hänt, och att inte ompröva vår hållning när vi upptäcker att grova formella fel begåtts.

    Under de år jag fördjupat mig i jämställdhetsfrågor (ca 20 år nu), tycker jag att två saker demonstreras gång på gång: hur ivriga vi är att se kvinnor som offer (även kvinnor själva), och hur ovilliga vi är att se män som offer (även männen själva). Just därför måste rimligen dessa utredningar vara extremt noga med att hålla sig till fakta och inte låta känslorna styra.

  5. @Ulf T
    Det mesta du citerar säger att det inte handlar om kön, att män och kvinnor tjänar ungefär lika mycket efter att hänsyn tagits till relevanta faktorer. Det är även min position. Det jag ifrågasätter är grunden för att hävda att skillnaderna bland de som är unga, ogifta, barnlösa och bor i storstäder, där alltså kvinnor ofta tjänar mer än männen, att de skillnaderna är för samma arbete; något som kimhzabremersbodega hävdar, jag misstänker att där finns relevanta skillnader.

    ”Det som skulle kunna sägas är alltså att även i en naiv jämförelse, där man undviker att kontrollera för olika faktorer, tjänar kvinnor på många ställen mer än män. När man kontrollerar för olika faktorer torde skillnaderna öka, eftersom man under många år har haft svår “confirmation bias” till kvinnors fördel.”
    Jag håller inte med om vad kontrollerandet av ytterligare faktorer torde innebära. När man tittar på de som är ogifta och barnlösa, så har man kvinnor som är relativt ambitiösa jämfört med andra kvinnor, och män som är relativt icke-ambitiösa jämfört med andra män; om detta är tillräckligt för att ha genomslag i arbetstid, borde det även ha genomslag i andra val. Att män i allmänhet har längre arbetstid, pendlar längre, flyttar för att få arbete, etc., är uttryck för att män är mer benägna att göra vad som krävs för att tjäna pengar; men bland ogifta/barnlösa är inte de skillnaderna likadana. Farrell i föreläsningen du länkade (29:20): ”what was true … was that never married women DID tend to work more hours per week than never married men, and never married women on average were more educated than never married men”. Att kvinnorna arbetar mer än männen, torde indikera att de ekonomiskt är mer ambitiösa, inte bara jämfört med andra kvinnor, utan även jämfört med ogifta/barnlösa män. Det torde även ha genomslag i andra relevanta faktorer. Jag förväntar mig alltså att om ett stort antal faktorer kontrolleras för skulle lönen vara ganska jämlik; eller åtminstone mer jämlik än den råa löneskillnaden mellan könen för de som är ogifta och barnlösa i storstäder.

    En liten pik också till Farrells 25 faktorer. Det är vad jag förstår en uppsättning skapad med utgångspunkten att söka efter faktorer som kan förklara att män tjänar mer; det kan användas för att undersöka frågan om högre lön för män kan förklaras utan diskriminering, men det räcker inte för att påvisa diskriminering till förmån för kvinnor. Då skulle man även behöva leta efter faktorer som skulle vara fördelaktiga för kvinnor. Måhända kvinnor i genomsnitt är bättre på vissa sociala kompetenser, på att skapa en angenämare arbetsmiljö; eller att läsa av en motparts känslotillstånd. Måhända faktorer relaterade till sådana beteenden/attityder skulle vara relevanta för löneskillnader. Skall man hävda att något är diskriminering måste en viss ansträngning ha lagts på att hitta och testa alternativa förklaringar.

    • @bittergubben,

      Jag håller med om principen att man skall söka belägg i båda riktningarna, inte bara i ena. Sedan menar jag att det är en mycket rimlig hypotes att man blundar för de många specifika falsifieringarna av svepande påståenden om att kvinnor är generellt lönediskriminerade, för att sedan diskutera konkreta åtgärder för att ‘rätta till’ en obalans som alltså möjligen inte existerar till att börja med.

      A och O i reglerteknik är att man måste utgå ifrån en korrekt analys av situationen. Den första JAS-kraschen 1989 var ett spektakulärt exempel på hur fel det kan bli när man försöker korrigera utan att förstå (samt, naturligtvis, ett exempel på fantastisk TV-journalistik). I simulator kom man fram till att om piloten bara hade släppt spaken (kanske för att hålla för ögonen och skrika “IIIIIIH!!!”…), så hade planet landat sig självt. Som det var fick piloten felaktig (fördröjd, vill jag minnas) feedback från styrsystemet, vilket ledde till att alla hans hårt inlärda reflexer kom att motverka sitt syfte (här går jag på minne, eftersom det skedde före Webben). En annan viktig princip för reglerteknik är att man måste sluta kompensera när jämvikt uppnåtts – eller snarare innan jämvikt uppnås, eftersom nästan alla former av korrigering och återmatning har en inbyggd fördröjning (ta t.ex. temperaturreglering av en gammaldags spisplatta).

      Sedan tycker jag att Farrell nog ändå sköter sin uppgift förtjänstfullt. Det man möjligen skulle kunna invända mot hans bok är att det på flera ställen uttalade syftet är att visa kvinnor hur de kan få (minst) lika hög lön som män, ibland utan att betala samma pris som män. Man skall förstås minnas att det handlar om en populärvetenskaplig bok, och inte en formellt granskad avhandling. Boken är nog främst nyttig genom att den utmanar flera av våra förutfattade meningar och visar på hur verkligheten ofta ser väldigt annorlunda ut.

      • Mitt exempel på reglerteknik skulle vara hur politiker kan bete sig när de försöker stabilisera konjunkturcykeln – det är något som låter sig göras, men ofta misslyckas man genom att göra det med fördröjningar som liknar de i ekonomins svängningar. Instämmer i att Farrell gör ett förtjänstfullt arbete.

  6. UGs inslag ”Processen” var som filmen ”Jakten” i verkligheten. Men du har fel på en punkt. ”Jakten” tegs inte alls ihjäl i Sverige, utan diskuterades flitigt. Jag deltog själv i ett intressant seminarium på Bio Rio anordnat av Svenska psykoanalytiska föreningen. Alla deltagare, män och kvinnor, var rörande överens om att filmen var lysande. Den blev också unisont hyllad i media.
    Karin Thunberg avfärdade inte filmen som irrelevant, men hon glider på ett försåtligt sätt över i ett resonemang om fall där pedofiler går fria. Som om hon menar att det bara är i undantagsfall som en pedofilanklagad man verkligen är oskyldig. Synd, eftersom hon normalt brukar vara rätt vettig.

    • Jan E: Jag minns inte överhuvudtaget att filmen diskuterades i det offentliga rummet, har du sådana exempel? Du skriver “hyllad i media”, kanske har jag missat detta? Roligt samtidigt att du har egna erfarenheter av diskussioner inom mer slutna sällskap (som du beskriver). Dessa har jag missat – och aldrig sett någon information kring. Jämfört med hur Vinterbergs tidigare film “Festen” mottogs är ju skillnaden monumental vill jag påstå.

      När det gäller Thunbergs krönika så kanske vi tolkar begreppet “irrelevant” olika. Men roligt att du är här och rättar mig.

  7. Pingback: Säger någon att en man är pedofil, så är han det. Punkt. | Jämställdhetsfeministerns blogg

  8. Pingback: Uppdrag Granskning illustrerar antipappakultur hos socialtjänsten | bittergubben

Comments are closed.