Samma hydra. Samma agenda.

Härom kvällen sände SVT’s nyhetsprogram ABC ett inslag om hur ren luften i Stockholm var när Barack Obama var här på besök (ingen biltrafik i innerstan). Det är ju härligt med frisk luft, tänker jag och andra stockholmare (även om jag inte tillhör dem som vill ha en bilfri innerstad). Människor gillar i allmänhet frisk luft. Men vad gör ABC med denna rapportering – och hur kan man få in ett könsmaktsperspektiv även i denna nyhet?

Jo, ABC väljer noga ut vilka personer och åsikter som får komma med i reportaget. Tre kvinnor, en på cykel, får alla berätta om hur härligt detta är och att de gärna ser en bilfri innerstad. En ung man i en glänsande ny porsche är negativ och vill köra sin bil. Sen går man vidare med andra nyheter.

Jag tar upp detta som ännu ett i raden av exempel på hur feministiska media medvetet vinklar och stöper nyhetsrapportering med detta som allt oftare börjar kallas “agendasättande journalistik”. Läs utmärkta Marika Formgren som är inne på ämnet här.

Som södermalmsbo, som dagligen rör sig på Stockholms gator, vet jag att det är lättare att hitta män som cyklar (det är bara att titta – det finns fler manliga cyklister), och att det är ganska svårt att hitta unga män i porschar. Så det måste finnas en anledning till att man anstränger sig för just denna åsiktspresentation. Anledningen stavas feminism och vi ser den här typen av subtila exempel varje dag.

Nej, ingen stor grej alls, men sammantaget handlar det om en propagandamaskin. Man nöter in föreställningen att män är dåliga och kvinnor goda – att maskulinitet är destruktiv och överordnad (miljöförstöring, porsche), och feminitet ansvarsfull och underordnad (frisk luft, cykel). Det görs hela tiden, överallt, på mer eller mindre uppenbara sätt.

Jag minns en gång för fyra, fem år sedan, när jag började intressera mig för de här frågorna på allvar. Lotta Olsson publicerade en artikel i DN, som jag då prenumererade på, där hon tog upp vikten av bilders betydelse. Att antal bilder av kvinnor och män i tidningarna undermedvetet fick oss att värdera könen. Olssons resonemang byggde på den självklara föreställningen att fler män än kvinnor visades i tidningarna. Hon uppmanade rent av läsarna att räkna själva och upptäcka denna djupa strukturella orättvisa. Jag tog henne på orden och räknade för skojs skull tidningen jag höll i. Resultatet var att aningen fler kvinnor fanns på bild – sammantaget och i de olika delarna. Det hela verkade mystiskt, minst sagt.

Sedan dess noterar jag alltid (ibland ofrivilligt), detta förhållande. Inte i affärernas och kioskernas tidningshyllor (där ungefär 70–80 procent av alla ansikten konstant utgörs av kvinnors), utan i dagstidningar, kvällstidningar och även nyhetssändningar i TV (även BBC och CNN). Resultatet är alltid detsamma. Ungefär lika många kvinnor som män, eller en övervikt av kvinnor.

Missförstå mig nu inte. Jag har ingenting emot att fler kvinnor visas på bild. Och jag menar egentligen att hela övningen är idiotisk. Men det som är intressant är hur verkligheten inte överensstämmer med de feministiska mytspridningarna. Vi ser det hela tiden – och i betydligt allvarligare sammanhang. Man ljuger, vinklar eller undanhåller. Det är journalistik som har en agenda. Och precis som Marika Formgren skriver:

“Därför blir jag bekymrad när mediekoncerner säger att de ska möta tidningskrisen med ”agendasättande journalistik”. Att vara agendasättande är bra om det innebär att gräva fram egna nyheter, att vara ihärdig och inte släppa viktiga historier. Men om agendasättande innebär att driva teser och att försöka uppfostra läsarna till rätt åsikter, då är risken stor att man slirar med sanningen, förtiger fakta som talar mot tesen och överdriver fakta som talar för den.

Journalistik som slirar med sanningen är inte journalistik, det är PR eller propaganda. Dessutom är jag övertygad om att lögner är fel metod för den som vill få en meningsmotståndare att byta åsikt.”

Feministisk propaganda. Med lögner som metod.

—————-

Fler haverier i identitetspolitikens ängsliga kölvatten. En grupp unga män misshandlar och kastar nästan ner en svart man från en bro i Malmö, inför mannens ett och ett halvt åriga son. Precis som när det gäller “Hijabuppropet” sprids nyheten först som en löpeld i traditionella och sociala medier. Rasism och hatbrott. Avsky och oförsonliga fördömanden. Tills det framkommer att förövarna också är invandrare. Offret Yusupha Sallah berättar att de är “araber” eller från mellanöstern.

Som med den växande antisemitismen i Malmö, är nu plötsligt gärningsmännens etnicitet inte längre intressant. Det hela kommer av sig. Föreställningen att ondskan och fienden kan identifieras som vit, heterosexuell man blir nu problematisk eftersom vit alltså inte längre gäller (och nu vet man också att fyra kvinnor var inblandade i misshandeln, varav två höll fast Yusupha Sallah). Hudfärg är nämligen både extremt viktigt och extremt oviktigt, beroende på hur den kan användas i en narrativ, politisk kontext. Journalister visar återigen att det ligger en agenda i rapporteringen. Verkligheten måste bändas eller göras om för att sprida rätt bild.

Damon Rasti skriver om rasismen bland invandrargrupper i dagens SvD. Och intervjuas även i Sveriges Radio nu under eftermiddagen. Journalisterna verkar ängsliga och spelar oförstående, livrädda att säga fel eller något som kan tolkas fel. Därför lägger man också till att “visst finns det väldigt mycket rasism bland svenskar” och att den svenska rasismen är strukturell och därför av “ett annat slag” (allvarligare förstår vi). Så här håller det på.

Polisen bedömer att omkring hundra personer har bevittnat misshandeln, men hittills verkar ingen träda fram. Rasti berättar också att han efter sin artikel har fått skarp negativ respons från sina “antirasistiska” vänner. Är någon förvånad?

Själv är jag övertygad om att man aldrig kommer att få bukt med den verkliga rasismen, så länge den inte går att diskutera annat än ur det förutbestämda postkoloniala perspektivet, där förövaren måste vara vit. Vi som är antirasister på riktigt bryr oss inte om hudfärg utan reagerar på all form av rasism, hur den än ser ut. Här finns ingen dold agenda eller politisk teori, endast pragmatisk medmänsklighet. Att bry sig om människor, oavsett hudfärg, oavsett kön.

Boven i detta drama stavas kulturrelativism och precis som med hedersvåldet kommer man från många håll nu att förvränga eller förringa denna utveckling och dessa händelser. Precis som feministerna förvränger verkligheten.

Samma hydra. Samma agenda.

26 thoughts on “Samma hydra. Samma agenda.

  1. Bra skrivet igen! Ja “agendasättande journalistik” var väl sådant som de ägnade sig åt på Pravda, Izvestija och Ogonjok.

    En tanke som har slagit mig är att antirasisterna, feministerna och HBTQ-rörelsen i hög grad jagar spöken. Rasismen, misogynin och homofobin är undanträngd, jagad och skambelagd.

    Den vänster som ägnar sig åt att jaga spöken lägger energi på annat än just det som är konkret och förknippas med konkreta orättvisor: de ekonomiska klyftorna. Den spökjagande vänstern springer i själva verket ärenden åt dem som arbetar för ett samhälle med större klyftor.

  2. Väl skrivet. Bra läsning! Hur resonerar journalister som ständigt upprepar samma beteende, är det hjärntvätt som driver dem att fortsätta förvränga, vinkla och ljuga? Eller feghet tillsammans med grupptryck? Får man sparken om man tänker fritt och kritiskt? Finns många scoop som ingen etablerad journalist verkar våga ta i och som inte blir publicerade. Speciellt om det innebär att ett finger också skulle pekas direkt mot feminism. Att arbeta med hyckleri och dubbelmoral som tema borde bli tungt i längden tänker jag.

    • David8: Tack. Jag ställer mig ibland samma frågor. Jag tror att det främst handlar om ideologisk indoktrinering och feghet. Branschen är liten i Sverige. Det är ett högt pris att betala att bli utfryst och förlora uppdrag.

  3. (länken till Damon Rastis artikel är död, tror det var den här den skulle gå till: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/rasismen-vi-sallan-pratar-om_8503088.svd)
    För några år sedan roade jag mig med att räkna manligt/kvinnligt i kataloger. Ta en vanlig ellos-katalog, ungefär tre fjärdelear är kvinnligt, den återstående fjärdedelen delas jämt mellan manligt och “neutralt” med kvötter, dvs. “barn” där det mesta är uppenbart för flickor, och “skor” där den övervägande största delen är kvinnoskor, en liten del mansskor, och en liten del äkta neutralt såsom gymnastikskor. Sen finns en del som är neutral utan kvötter, (fast man får typiskt kvinnlig vibbar) dvs huhållsgeråd, sängkläder, gardiner osv. slutkontentan är att 85-90% är kvinnligt och ytterligare 5–10% är feminint färgat, 5–10% delas av äkta neutralt och manligt.
    En petitess, men har man väl börjat kolla in sådana saker är det svårt att göra sig fri från det efteråt.
    Och det är svårt att inte reagera på det uppenbara vinklandet i t.ex. nyheter. Gör man ett reportage från en brandstation och det finns 10 brandmän varav en är kvinna (no pun intended) så är det givetvis kvinnan som intervjuas och uttalar sig. Det här gäller för övrigt inte bara könsfördelning. Ju mer man ser, desto mer uppenbar blir valet av intervjuoffer. Man väljer alltid “förnuftiga” och svensons som för fram de politiskt korrekta åsikterna, och idioter och människor som är kontroversiella på andra sätt för att föra fram de åsikter man vill göra ned.
    Media gör mig fysiskt illamående.

    • – Kolla valfritt shoppingcenter; hur många procent butiksyta är upplåtet för “kvinnliga” produkter.
      – Roa dig med att könskategorisera TV-reklamen en vanlig TV-kväll.
      – Vem skickas den mesta direktreklamen till?
      – Mm, mm

      Det verkar finnas en väldig köpkraft hos ena könet. Det andra könet är bara “överordnat”.

  4. Bra skrivet och analyserat som vanligt Kimzha !
    Marika Formgren är en klart lysande stjärna bland journalisterna. Förstår att feministerna inte pratar om henne för de har inga argument att komma med som motbevisar henne.

    Snygg meny du har fått ihop på Bodegan !
    Glaserad genukalkon och Machochips 🙂

    • Pelle2: Tackar. Ja, Formgren är uppseendeväckande ignorerad – osynliggjord, för att använda ett populärt uttryck. En väl utbredd feministisk härskarteknik.

      Och ja, jag kan varmt rekommendera den Glaserade Genuskalkonen!

  5. Eftersom gärningspersonerna i Malmöfallet inte var av en etnicitet som passar in i den intersektionella, normkritiska diskursen, så heter inte stödmanifestationerna “stoppa gatuvåldet mot pappor”, “stoppa rasismen” eller något liknande, utan “stoppa afrofobi”. På så sätt kommer den vite heterosexuelle mannen inte undan skuldbördan den här gången heller. Listigt.

  6. Allt är inte så illa. Minns ni kufen på Bilprovningen som härom veckan kläckte de här djupsinnigheterna?

    “Mannen har oftast kollen på båda bilarna. Han tycker väl inte att det är så noga – hon kör ju bara barnen till dagis”.

    Jag skrev till presschefen för Bilprovningen och frågade artigt om belägg för påståendet, dvs. om de har statistik på att just småbarnspappor beter sig ansvarslöst. Jag fick ett hövligt och beklagande svar av den kvinnliga presschefen. Naturligtvis existerar det inga belägg för sådant här.

    Jag tror att ett sätt att bekämpa misandrin är att ställa artigt formulerade frågor under eget namn. I längden börjar motparterna känna sig obekväma med vad deras organsiationer spyr ur sig. Jag har t.o.m. fått ett liknande svar från en tidning när jag ställde en likartad fråga (NT). Om det så bara skulle komma tio frågor efter varje utbrott av misandri, så misstänker jag att allt fler skulle tänka sig för.

  7. Glöm inte att när män cyklar är de hurtflåsiga, märkesfixerade och onödigt stressande i trafiken. Det är fel då också. Kvinnor däremot i sin godhet cyklar lugnt och fint på sin tant-honda. Det går alltid att hitta något dåligt om män.

    Jag diskuterade en klassisk matteuppgift med mina elever här om dagen. Kalle och Lisa påstår. Vem har rätt? Gymnasieungdomar vet att Lisa nästan alltid har rätt. Om det är Ahmed och Kalle har Ahmed rätt. Svårare när det är Ahmed och Lisa, men det händer inte så ofta. Har Kalle rätt bör man kolla sitt svar en extra gång. Det finns alltså en agenda i hur man skriver skoluppgifter i matematik. Eftersom agendan är genomskådad blir det istället ganska negativa attityder till feminism. Det tänkte de nog inte på, som gjorde boken.

    • Finns ett enkelt sätt att undvika fällor av den typen (och jag är förvånad över att det sättet aldrig används, det hade jag gjort om jag skrivit matteboken) och det är att använda slantsingling för att avgöra vem som skall ha rätt eller låta någon annan form av slumpmässighet avgöra om inte slantsingling passar.

      • Absolut, men det finns tydligen en tanke bakom. De vill använda matteboken till att boosta flickor och personer med “invandrarbakgrund” att jobba hårdare i matematik genom att de ska identifiera sig med personen som har rätt.

  8. Nu måste jag återigen säga det självklara: verklighet och fakta är inget annat än manliga härskartekniker. Det är bara vi feminister som ser hur saker och ting EGENTLIGEN är. Tack vare våra genusglasögon. Och det är därför vi måste jobba så hårt för att visa Sveriges befolkning hur det förhåller sig och vad människor ska tycka.

  9. Månadstidningar har nästan alltid en kvinna på omslaget, oberoende av målgrupp. Jag antar att man förväntas tänka “henne vill jag ha” respektive “henne vill jag va”.

    Det funkar, ibland testar de att ha en man, men det syns direkt i lösnummerförsäljningen. Källa: flickvän på tidningsförlag.

Comments are closed.