En kvävande feministisk filt över kulturen

Man kan fundera över varför svensk Public Service, eller någon av de andra kommersiella svenska TV-kanalerna inte har köpt in den norska dokumentärserien Hjernevask. Eller så kan man sluta fundera. Medan alla typer av program och historier, med ett feministiskt korrekt perspektiv, släpps igenom och köps in på löpande band för svenska tittare, portades den genusvetenskapskritiska och seriösa kvalitetsdokumentären direkt. Och utan någon förklaring (vi är många som skrivit till programbolagen och ställt frågor utan att ha fått begripliga svar).

Det är mycket i den svenska kulturen som är kvävt av denna fuktiga, ideologiska filt. En slags fegsil, genom vilken kulturen skall rensas från oönskade tankar. Det som tidigare var ett vänsterperspektiv har idag blivit ett vänsterfeministiskt perspektiv. Ibland bara ett feministiskt perspektiv. Radikaliteten har övergått i en sektliknande gemenskap, över partigränserna. Om någon undrar varför kommersiella bolag skulle agera feministiskt, ta en titt på hur reklamförbundets tidigare VD Anna Serner (numera Filminstitutets VD), bedriver kulturverksamhet. “Mot dom…, alla slem”, skriver denna myndighetschef öppet om män, helt utan konsekvenser. Serner hade sannolikt samma åsikter om män, även som chef över sveriges mest kommersiella branschförbund.

Feminismen genomsyrar det mesta i kulturen och det är förödande. Jag kan ibland häpna över att svenska kulturutövare ofta går omkring med föreställningen att deras feminism är rebellisk. Avant gardistisk. Det är både smärtsamt och i någon mening rörande att se. Det finns ingenting som är mindre rebelliskt i Sverige idag än att som konstnärlig utövare arbeta med feministiska genusperspektiv. Det finns ingenting som ligger mer i linje med den etablerade och offentliga smaken. En konstnär med feministiska ambitioner riskerar absolut ingenting – och kan därtill räkna med både uppmuntran och stöd från alla tänkbara myndigheter och kulturinstitutioner.

Denna kvävande ideologiska konsensus skapar en fattig och utarmad kreativ miljö. Konsten, som behöver vara modig, ifrågasättande och motvals för att ha ett berättigande i samtiden, för att fylla den funktion som den behöver fylla – i det som är vår syn på oss själva i allt detta vi finns i – har i Sverige ofta blivit det rakt motsatta. Feg, inställsam och i maskopi med makten. Ointressant, helt enkelt. Att valsa runt i postmodernistiska maktlekar och pekoralt genustrams, gärna med gravallvarliga och prententiösa undertoner, är måhända ett smart kortsiktigt karriärsdrag, men ack så tomt och meningslöst ur ett konstnärligt och längre perspektiv. Ingen kommer att minnas denna tid annat än som en kulturens istid, ett kreativt och intellektuellt uppehåll, en tid då konsten avväpnade sig själv och löstes upp i den postmoderna tomheten.

Inte konstigt att Sverige, med få undantag, knappt utmärker sig i den internationella kulturvärlden. Feminismen är en återvändsgränd, på alla sätt och vis, även för konsten och den levande kulturen. En konst som följer maktens och etablissemangets instruktioner är alltid dömd att reduceras till ideologisk dekoration.

Jag pratade både igår och idag försiktigt med några vänner som, likt jag själv, arbetar inom kultursektorn. Det positiva är att allt fler börjar få upp ögonen för att något är fel, det negativa att ingen vågar prata om det. Jobb, uppdrag och nätverk är i fara, i samma ögonblick som fel gillatumme markeras på Facebook. Den feministiska makten i kultursfären (teaterchefer, myndighetschefer och uppdragsgivare, chefredaktörer, curatorer, gallerister, museechefer, arrangörer, samordnare m fl) är kompakt. Och de som inte “är med” (i sekten), betraktas omedelbart som suspekta. De som är kritiska och känner frustration kan inte tala om det öppet. Tystnad råder och kritik uteblir när de feministiska gaphalsarna drar igång brandtalen om kön och makt. Man förväntas hålla med, eller åtminstone hålla tyst. Om man inte vill åka ut i kylan. Eller värre. Steget är aldrig långt till misstänkliggörande och epitet som “Breiviks hantlangare”. En oåterkallelig fatwa i branschen.

Det är upplyftande att läsa hos Ekvalist om Lady Gaga som markerar att hon inte är feminist. I Sverige är det svårare och därför än mer beundransvärt när artister och skådespelare som Mia Skäringer och Maria Lundqvist går ut och tar öppet avstånd från det som feminismen har blivit. Men de är allt för få. Och det är värre för dem som inte hunnit etablera sig, som är i beroendeställning. Och över den svenska konstvärlden ligger en tyst, kvävande filt.

19 thoughts on “En kvävande feministisk filt över kulturen

  1. Trösten är att i resten av västvärlden är det inte lika illa ställt. Det räcker med att åka till Norge eller Danmark så känns det helt plötsligt som om luften är nycket lättare att andas.

  2. Du befinner dig verkligen i lejonets gap där i Södermalms kultursfär och därför är det särskilt intressant att läsa dina betraktelser, Kimhza. Vad hände med mångfald och pluralism? Jag har inget emot att feminister ska få tillgång till kulturscener. Men när en ideologi, vilken som helst, blir hegemonisk inom kulturen, då blir kulturen likriktad och mindre spännande. Det leder även, i en icke-diktatur som Sverige, till ett allmänt växande motstånd mot offentlig finansiering mot kulturen.

    • enstillaundran: Intressant, också detta hur feminister myntade begrepp som “kommentarsfältherrar”, vilket nu används konsekvent och föraktfullt om personer (både män och kvinnor), som ifrågasätter feministiska doktriner i samband med mediapropaganda.

      • Jag, och andra som är av en viss ålder, känner igen detta beteende att klassa alla med avvikande åsikter som “avfällingar”, “kontrarevolutionärer”, “reaktionära” och “klassfiende”. Orden är andra men beteendet det samma.

        Dogmatism är ett ord som skulle kunna beskriva denna reflexmässiga reaktion från feministerna.

        • Instämmer. När det inte funkar med sakargument kan man ju alltid svara med samma mynt, de äldre borde förstå piken och de yngre får något att fundera över.

  3. Vi svenskar är ju ängsliga. Det gäller nog alla grupper i samhället, ok, invandrare, nysvenskar kanske är undantaget. Men ingenjörer, lärare, skådespelare; alla är de ängsliga och ingen av dem vill sticka ut. Hur just feminismen kan bli ett sådant ämne där det blir extra känsligt att sticka ut, att avvika, vet jag inte. Men på något sätt har idén om mäns överordning blivit ett axiom. Omöjligt att ifrågasätta. Jag tror inte det är viljan att uppnå jämställdhet eller ett könslöst samhälle som är boven i dramat, utan det är axiomet om en könsmaktsording som ställer till det. Där detta, den åsikten, utgångspunkten, blir en säker plats, ett säkert ställningstagande där man med 100 procents säkerhet vet att man inte sticker ut.

    • Klas: Här har vi Margareta Winberg (som inte förstår varför inte fler kvinnor hatar man), fd vice statsminister, som grundade statsfeminismen genom att skriva in tron på könsmaktsordningen i regeringsförklaringen. Samma Winberg som nu genom Nordiska ministerrådet vill kriminalisera kritik mot tron på denna könsmaktsordning.

  4. Bra och välskrivet! Jag är nog lite avtrubbad eller alltför van, för jag reagerar inte så starkt som du, men jag undviker också nogsamt att frottera mig för mycket med konst- och mediaeliten på Södermalm. Det är bara ibland jag blir varse hur trånga cirklarna där ycks vara.

    • Erik S: Intressant och rättmätig kritik av bland andra curatorn Andreas Berg. Men jag menar att Håkan Lindgren missar det viktigaste, nämligen att den satir vi ser idag har blivit omöjlig därför att den kommer uppifrån eller åtminstone har samma perspektiv som makten och etablissemanget.

      • Du har mycket riktigt ytterligare en poäng. Till kuratorns försvar vill jag dock säga att han var i en svår sits – jag misstänker att om han hade tagit med de kontroversiella konstverken skulle samma personer kritiserat detta också, fast nu med motsatt argument.

  5. Pingback: Erika Hallhagen och Nanna Johansson stärker de feministiska leden | Kimhza Bremers Bodega

Comments are closed.