Erika Hallhagen och Nanna Johansson stärker de feministiska leden

Dagens 3-sidiga, feministiska hyllningsreportage i Svenska Dagbladet Kultur handlar om serietecknaren Nanna Johansson. I stora delar bekräftar den det jag skrev om i gårdagens inlägg om feministiska kulturutövare som verkar i fullkomligt samförstånd med den offentliga smaken och makten (den mediala och politiska), men med en omvänd och skev självbild präglad av underdogperspektivet.

Det var inte så länge sedan vi i Svenska Dagbladet fick ta del av ett annat hyllningsreportage (i två delar), om den våldsförhärligande och revolutionsromantiska förortsbrigaden “Megafonen”. Det är inte konstigt att man undrar hur SvD’s VD Gunilla Asker och chefredaktör Fredric Karén tänker, särskilt i dessa tider av sjunkande upplagesiffror. Handlar det om omdömeslöshet eller bara principlös gottköpspragmatism? Man publicerar sådant man tror att folk vill ha, utan att begrunda eller ställa sig frågan varför en prenumerant en gång valde SvD? Eller handlar det även här om “agendasättande journalistik”?

Det handlar åtminstone otvetydigt om det senare i dagens feministiska propagandareportage av Erika Hallhagen. Här finns också allt som man kan förvänta sig av ett sådant reportage. Men det är också ett närmast perfekt exempel på hur mediafeminismen opererar. Nanna Johansson bedriver också feministisk opinionsbildning i Public Service P3, genom programmet “Tankesmedjan” (tillsammans med bland andra feministen Liv Strömqvist, också hon serietecknare). Och idag hyllas hon alltså stort för sin feminism i Svenska Dagbladet Kultur. Strömqvist har tidigare hyllats i samma kulturdel.

Erika Hallhagens beundrande tonläge går inte att ta miste på. Radikalfeminismens närmast totala ideologiska dominans bland unga serietecknare är såklart inget som Hallhagen bekymrar sig över:

“Malmö har under de senaste åren utvecklats till ett politiskt tecknargetto med namn som Coco Moodysson, Liv Strömquist, Sara Granér, Sara Hansson och Nanna Johansson i frontlinjen. ”Flest serietecknare per capita” nickar Nanna Johansson som satt bredvid Sara Hansson under åren i Serieskolan och som bland annat varit radiokollega med Liv Strömquist.”

Uttryck som “tecknargetto” och “frontlinjen” leder tankarna till utsatthet och motstånd. Det är så man vill beskriva sig själv i den feministiska “kampen” och SvD’s Hallhagen spelar med. I själva verket handlar det om sveriges kanske mest hyllade och omhuldade serietecknare (om inte annat hör vi dem i P1’s “Sommar” och andra kanaler i Sveriges Radio, eller möter dem på Bokmässan och i rader av utställningar, paneler och kulturreportage).

Förutom att den ideologi dessa etablerade unga kvinnliga feminister sprider är djupt misandrisk och antihumanistisk, är det just den ohederliga samhällsanalysen och de förvrängda slutsatserna (inte minst i feministiska media, som här i SvD), som är mest besvärande. Hallhagen beskriver ett samhällsklimat – och en politisk debatt – “där mycket är så tillrättalagt”, och därför är alltså Johanssons feminism “befriande”. Här tolkar och beskriver Hallhagen verkligheten spegelvänt. Det är inte den politiskt korrekta feminismen som är det tillrättalagda i samhällsdebatten, utan istället är det feminismen som är befriande och tvärs emot det tillrättalagda. Det är först ett förbluffande resonemang.

Tills vi förstår vad Hallhagen egentligen menar med det “tillrättalagda”. Det är tillrättalagd feminism, den feminism som inte är tillräckligt “tydlig” (läs: radikal). Aha. Såklart. Man glömmer det ibland. De framflyttade positionerna. Den “samhällskritiska satiren” i Hallhagens värld är feminister som utmanar andra feminister. Ja, det är ju modigt. Feminister som Johansson är rappa och intelligenta, i motsats till famlandet av feminister i plenisalen, förstår vi. Dessa (oavsett om de är höger eller vänster), är inte tillräckligt tydliga. Tillräckligt pang på rödbetan, liksom.

Någon feminismkritik existerar inte i samhället i övrigt (eller i artikeln), annat än som en perifer “nätmobb”. Och givetvis avslutas Söndagsintervjun med ytterligare en hänvisning till kvinnohat, här på ett nyspråksaktigt vis kallad för “vårens hatdebatt mot kvinnor”. Och ännu en gång handlar det om en mejl, som Nanna Johansson säger sig ha fått, och som hon nu lyfter fram frikostigt och som en boost för den feministiska karriären (som underordnad och utsatt). Jag kan inte hjälpa att jag får intrycket att mejlen liksom är “too good to be true” (för Johanssons syfte – vilket också är att använda den som underlag för en feministisk sketch). Den är om inte annat för idiotisk för att publiceras, till och med på denna blogg. Men det hindrar såklart inte Erika Hallhagen att återge den i sin helhet i SvD.

Om att detta är politisk, feministisk propaganda råder inga tvivel. Inte heller försöker man dölja att de serieböcker som nu publiceras på kors och tvärs i landet är radikalfeministisk propaganda, riktad särskilt till ungdomar.

“Serieformatet lämpar sig också ypperligt för att få unga människor att intressera sig för politik.”, skriver Hallhagen. Och politik betyder här den feminism och så kallad “antirasism” som bland andra Nanna Johannson vurmar för. Nu på torsdag släpps hennes senaste bok “Hur man botar en feminist”, i samband med bokmässan i Göteborg (räkna med hyllande kritik).

Genom hela Hallhagens text lyser också de Svelandska och Linderborgska värderingarna igenom; att kväva det demokratiska samtalet genom att “vägra debatten”. En debatt med någon annan än de som redan delar den feministiska sektens misandriska människosyn är inte aktuell. Så här ser underrubriken ut, satt i övre högra hörn på sida tre i pappersutgåvan:

“Jag jobbar inte med att sträcka ut en hand till dem jag vänder mig emot. Istället kan jag verkligen se en poäng i att stärka de egna leden”.

Det är lustigt hur denna text står alldeles intill den fetstilta rubriken över Nanna Johanssons personteckning: “Feminism – en hjärtefråga”. För självklart är könskrigskombattanten Johanssons misandri och manshat “hjärtefrågor”, som Erika Hallhagen ser det.

Hallhagen lyfter också med illa dold förtjusning fram delar ur Johanssons twitter- och facebookflöde: “Du måste ta debatten, annars är du jävligt odemokratisk, plus att varje gång någon tackar nej till en debatt så dör en babysäl av inre blödningar.” Inlägget är en direkt intertextualisering och hänvisning till Maria Svelands tidigare utspel.

Nej, någon debatt vill de här människorna inte ha. Att som samhällsmedborgare lyssna till varandra är inte aktuellt. Några fredsfördrag är inte på tapeten. Tvärtom skall manshatet och den feministiska kampen ytterligare trappas upp. Dessutom gärna med humor. Så att vi alla kan flabba, håna och hata ännu mer (med den befriande kraft som det för med sig), och sakta men säkert kväva det demokratiska samtalet.

——————

Ö V R I G A   N O T E R I N G A R :

SvD’s kulturchef Daniel Sandström passar idag på att smyga igenom lite försiktig malebashing i det att han konstaterar att män inte läser skönlitteratur (och i stort sätt saknar intresse för “fantasi”), och sedan hänvisar till “forskning” när den säger sig veta varför pojkar inte läser längre. Ingen referens till denna forskning ges, men vi kan vara ganska säkra på att det handlar om genusvetenskaplig och feministisk forskning, eftersom ansvaret i vanlig ordning lämpas över på pojkarna själva och “manliga sfärer”.

——————

I Metro från i fredags intervjuar journalisten Johan Kellman Larsson det som han kallar “den svenska modevärldens rockstjärna”, Johan Lindeberg. Över en helsida kan vi i fetstil läsa rubriken “Jag själv är feminist”. Detta är viktigast, förstår vi, även om intervjun endast förbigående rör ämnet. Larsson ställer inte ens frågan men Lindeberg måste ändå markera och rätta in sig i ledet. Han säger: “Jag tycker om att plåta starka kvinnor med integritet. Det är viktigt för mig, eftersom jag själv är feminist. Machomännen har gjort sitt”. Mot “machomän” ställs alltså att vara feminist. Precis som att uppskatta starka kvinnor med integritet för Lindeberg är detsamma som att vara feminist. Suck och gäsp.

——————

Lars Ring om teaterpjäsen “Vapenbröder”. Citatet lyfts upp till rubrik, också i SvD: “Det är grabbigt, fast ömsint och med en fin nyans av ironi.” I motsats till sådant som är grabbigt och utfört av “grabbar”, finns alltså också sådant som är “ömsint” och med “fina nyanser”. Det är bra att du förtydligar, Lars Ring.

——————

i dessa tider av kyrkoval går Frälsningsarmén ut med en helsidesannons i dagspressen. Det handlar om Guds kärlek. Och att vi behöver mer kärlek här på jorden. De som främst är drabbade är barn, sjuka och gamla – men också “förtryckta kvinnor [som] jagas av sina plågoandar”. Jag undrar om Guds kärlek även omfattar män som råkar illa ut? Frälsningsarmén sår i allafall tvivel.

——————

På stan affischeras nu att “den fantastiska feministiska teatergruppen Gruppen är tillbaka” på Södra teatern. “Gruppen och herrarna”, heter föreställningen. Vilket mod, tänker jag! Att våga sätta sig på tvären på detta sätt och utmana etablissemanget! Om Lars Ring läser detta hoppas jag att han uppskattar min fina nyans av ironi.

12 thoughts on “Erika Hallhagen och Nanna Johansson stärker de feministiska leden

  1. Jag skulle gärna vilja se “Gruppens” föreställning med en dold mp3-inspelare och publicera de värsta uppkasten. Bianca Kronlöf och hennes feministiska gäng ska gestalta män. Resultatet kan ju rimligen bara bli något som skulle ha varit föremål för hetslagstiftningen om det hade handlat om någon annan samhällsgrupp. Men jag bor tyvärr för långt därifrån för att orka ta mig dit.

      • En kort trailer alltså, inte hela föreställningen. De rabblade en massa siffror och statistik om mäns sociala utsatthet, men jag betvivlar att de klarar att skildra utsatta mäns känsloliv på ett trovärdigt sätt. För det krävs Mads Michelsen eller liknande.

  2. Frälsningsarmen har dessutom lite tillövers för kärlek mellan samkönade. Deras kärleksbudskap ter sig något begränsat.

  3. Svd vill tydligen köra ner i samma feministiska dike som DN. Jag bytte till SVD från DN pg.a DN,s misandriska agenda men nu verkar SVD vara på väg att gå samma väg. Kanske dags att
    avsluta prenumerationen på den tidningen också.Lika bra att att lägga pengarna hos någon som uppskattar dom och inte lägga den på någon som spottar på en pg.a mitt kön..

    Bra spaning Kimhza !!

    • Ja, lägg pengarna på någon av jämställdistbloggarna och läs tidningen på nätet i stället. Mindre papper att slänga 🙂 Mitt tips.

  4. Utmärkt att du bevakar dagstidningarna nu när jag inte längre har pappers-DN och SvD inte kommer upp pga trasigt lås i porten (lååång story). Jag vänjer mig inte riktigt vid det digitala, det är lätt att missa så mycket där.

  5. I likhet med så många andra yngre “kulturjournalister” och åsiktsnissar idag, av båda könen, har Erika Hallhagen bara två stilmedel att jobba med: hyperboler och slapp ironi. Exempel på det förstnämnda:

    “…sommaren 2013 /kommer/ att gå till historien som Nanna Johanssons genombrott. Hennes ovan citerade Nöjesguidenblogg har exploderat, hon har hörts i radio i ”Quizza med P3”, skrivit krönikor i Aftonbladet…” /med mera, men jag vågar statsa en tjuga på att inte alla de produktsläpp EH räknar upp verkligen inträffat nu under sommaren, det här är nog en uppsamlingsaria. Och “gå till historien”?)

    Självbiografiska serier “är en konstform som inte suddar ut all dialekt och spyr ut elever som alla talar Dramaten-svenska.”. Nähäru?

    “Finns det något samtidsmänniskan kan relatera till är det känslan av att under ledigheten bara vilja stoppa huvudet i sanden.” Oj, vad många trötta stekarbrudar det finns i media.

    Folk som Hallhagen, Natalia Kazmierska eller Katrine Kielos kallar sådant för tuff ironi, jag kallar det fånig desinformation och ren oförmåga att skriva.

  6. Angående Johan Lindeberg så får hans “white knight” uttalande och försök att stryka “the powers that be” en backlash från det feministiska ledet :

    “”I’m a massive feminist and think women should take over everything”, sa Johan Lindeberg vid en BLK DNM-förhandsvisning under New Yorks modevecka. Lindeberg citerar inspirationen ”kvinnor med integritet” och exemplifierar med Chloë Sevigny och Karen Elson.

    Massiv feminist? Jag vet inte det. För egen del har jag had it med designers som exploaterar feminism på det sättet. Det här är jag om jag måste höra ytterligare ett uttalande om en skinnjacka som har inspirerats av ”starka”, ”moderna”, ”frigjorda” kvinnor. Jag vet att det kommer att hända igen.

    Vad är en frigjord estetik? Vad exakt har Chloë Sevignys integritet med BLK DNM:s kläder att göra? Varufieringen av kvinnor som Lindeberg med flera ägnar sig åt när de gör såna uttalanden är motsatsen till feminism.”

    http://rodeo.net/just-nu/tag/johan-lindeberg/

  7. Apropå mäns mindre läsande.

    Jag är själv förtjust i böcker men har aldrig varit någon bokslukare. Det blir ett par stycken per år. Min fru läser mer. Så är jag då mindre kulturintresserad och utan intresse för fantasi som SvD chefen anser?

    Nej, hans syn på saken är ett utmärkt exempel på kulturellt osynliggörande. Jag är nämligen, såsom väldigt många kulturintresserade män storkonsument av musik istället. För mig är musik en minst lika “djup” konstform som litteratur, men detta är något som ytterst få kulturskribenter kan ta in eftersom de allihop hade velat bli författare.

    Men musikintresset sträcker sig förmodligen i vidare cirklar än litteraturintresset. T.ex. är ingenjörer ofta musikintresserade. Detta missar kulturjournalisterna. De ser bara att män läser lite mindre böcker. Och när det blir konsert så passar de dessutom på att klaga på att det är för många män i publiken.

    Men inte för många kvinnor på biblioteket utan för få män.

Comments are closed.