Antifeminismförbud, seendet som könspolitik och män som är ute och cyklar

Man måste på allvar nypa sig i armen för att verkligen förstå att detta händer. Eller hälla ett glas iskallt vatten över sig. Under oktober kommer ett förslag att presenteras i EU om att kriminalisera “antifeminism”, alltså att förbjuda kritiken och protesterna mot den manshatande och allt mer verklighetsfrämmande och antihumanistiska feminism som växer och sprider sig i västvärlden, men kanske allra mest i Sverige.

Häpnadsväckande och förbuffande räcker inte som beskrivningar över att detta faktiskt händer. Nu vet vi inte om det klubbas igenom (en del menar att det är osannolikt), men att det ens läggs fram som ett förslag på denna nivå är ju egentligen ofattbart. Och nog är det troligt att förslagen kommer att kunna härledas till svensk extremfeminism – och dess företrädare. Vi vet ju att Nordiska ministerrådet redan lagt fram påbud om ett antifeminismförbud för de Nordiska länderna.

Många har redan pratat om Orwell. “War is peace”. Och här har vi alltså “Kriminalisera kritiken = tolerans och yttrandefrihet”. Bloggarna enstillaundran och Ekvalist har redan tagit upp detta föredömligt. Vad man kan tillägga är ju att detta återigen bekräftar bilden av feminismen som en allt mer antidemokratisk och antihumanistisk rörelse, där man tar till alla tänkbara medel för att stänga ner det demokratiska samtalet och kväva den kritik som utmanar dess ideologiska trossystem. Tillika en rörelse som inte sällan använder sig av hat, hån och demonisering gentemot de människor man identifierar som “fienden”, alltså män som grupp – men i ännu högre utsträckning män (och kvinnor) som opponerar sig. Och här skall vi komma ihåg att den radikala feminismen alltså inte är en utsatt eller marginaliserad grupptillhörighet i Sverige idag, utan en sekteristisk ideologi som är mäktig och har infiltrerat stora delar av den politiska, mediala och institutionaliserade makten.

Men det handlar inte bara om feminism. Det är värre än så. Vi ser de identitetspolitiska och kulturrelativistiska maktanalysernas fanbärare, sida vid sida. Nedbrytningen av upplysningsidealen, föraktet mot förnuftet som ledsagare och den smygande introduktionen av marxistiska makthierarkiska teorier, där postkoloniala och poststrukturalistiska perspektiv skall omformas till lagtexter och instruktioner för hur rätt tankar skall tänkas. Allt skeppat med de sedvanliga, retoriskt omvandlade och förrädiskt “korrekta” packsedlarna.

Som någon var inne på. Det är lätt att bli illamående i dessa tider.

——————

Här Svenska Dagbladets konstkritiker Katarina Wadstein Macleods akademiska inriktning (på Södertörns Högskolas hemsida):

“Katarina Wadstein Macleod är lektor med inriktning mot representation av kropp, kön, feminitet och domesticitet, kanoniseringsprocesser och kulturarv, feministiska, genus och narrationsteorier.”

Jag tar ett djupt andetag och beskådar Wadstein Macleods alster i torsdagens SvD Kultur. Hon skriver om den aktuella utställningen “Skagen – en skandinavisk konstnärskoloni” på Waldemarsudde. Artikeln inleds väldigt konventionellt, på gränsen till trivialt. Det är ljuset, stranden, glada sällskap, fiskarbefolkning, impressionism och friluftsmåleri. Men snart övergår perspektivet helt och hållet till ett feministiskt sådant. Det är endast kvinnors alster som väcker intresse – eller saknas. Seendet blir könspolitik. Konsten, och nätverken i vilka konstnärerna verkar, måste vara av kvinnor för att vara värda att lyfta fram. Men eftersom kunskap om så många kvinnors liv och verk i denna kontext saknas, så finns liksom inte så mycket att säga. Annat än att Wadstein Macleod längtar efter en utställning med kvinnors verk. Utställningens “feministiska alibi” som Wadstein Macleod kallar det, finns i Annica Karlsson Rixons fotografier från 1990-talet. Här “blottades maktstrukturer”.

Ja, som vi vet skall konsten först och främst certifieras som feministiskt korrekt för att kunna bedömas och fylla en funktion för vår tids feministiska konstkritiker. Allt detta som konsten kan och borde vara är för dessa reducerat till platta och meningslösa könsteknikaliteter. Blicken har stelnat och förmågan att se bortom inbillade maktstrukturer har förhandlats bort.

Katarina Wadstein MacLeod har skrivit många feministiska recensioner och pamfletter i SvD, men jag fastnar för en liten hyllning till konstnären och extremfeministen Joanna Rytel från i mars i år.

“Här följs inga regler och hon drar ner byxorna på det politiskt korrekta. Det Rytel gör och säger är ilsket, ibland dråpligt, tänkvärt och viktigt.”

Feministen Joanna Rytel drar ner byxorna på det politiskt korrekta!? Hur då? Jo, då skall vi alltså återigen förstå detta som att “det politiskt korrekta” i Wadstein MacLeods värld är andra feminister som inte är tillräckligt extrema. Det är en bisarr tankevärld. Den politiskt korrekta radikalfeminismen i Sverige är alltså inte tillräckligt radikal. Och det är därför Rytels “konst” är tänkvärd och viktig.

I denna recension finns också denna mysiga reflektion:

“Det rättframma språket för oss hit och dit, från stort till smått, mycket är socialt oacceptabelt att säga högt – som att ”hon” inte vill ha en ful unge. Eller en blond.”

Jo, vi vet ju att just vita män är så avskyvärda för dessa självutnämnda kulturpionjärer att det bara måste få sägas, även om det fortfarande är “socialt oacceptabelt”. De flesta känner ju till Joanna Rytels rastänkande genom hennes debattartikel i Aftonbladet; “Jag tänker aldrig föda en vit man”. Ett utmärkt exempel på hur kulturrelativismen och hatet mot vita, heterosexuella män förenas med feminism i skön femmefascistoidprosa.

Och detta alltså från SvD. En tidning jag tidigare trodde skulle vara mer stringent gentemot den “agendasättande” journalistiken. OK, det skall sägas att det är SvD Kultur, men det är samma tidning, samma avsändare.

——————

Susanna Varis lyfte fram en recension i DN (av Kajsa Ekis Ekman), som jag också noterade, om den nyligen översatta boken “The End of Men” av Hannah Rosin, på svenska “Mannens undergång i kvinnans tidsålder”.

Visst är det är vanskligt att kommentera en recension utan att själv ha läst boken i fråga (jag har dock hört Rosin i flera intervjuer om bokens tillkomst och bakgrund), men i detta fall finns ändå något att begrunda. Nämligen Kajsa Ekis Ekmans tonläge. Hon blir här närmast rasande över att någon ges utrymme att ifrågasätta den radikalfeministiska verklighetsbeskrivningen av gruppen män som överordnade. Boken avfärdas kategoriskt. Det är en käslomässig recension, utan skärpa. Politiskt indignerad. Avslöjande.

Själv förmår jag inte längre läsa DN, annat än vid undantagstillstånd. Vilken tur då att Susanna Varis har stenkoll.

——————

I ett tidigare inlägg på Bodegan diskuterades Stockholms cyklister och andelen män därav. I gårdagens SvD (hittar ej artikeln i nätupplagan), kan vi läsa att “Söders män lever farligt på cykeln”. Man har gjort en statistisk undersökning på över 5000 olyckor. Det märkliga är att statistiken inte redovisas i siffror, vi får alltså inte veta hur många fler män som skadas, dock förefaller det som att det handlar om betydligt fler (med tanke på rubriksättningen). I Faktarutan använder man bara det neutrala ordet “cyklister”. Detta är också en liten artikel och jag kan inte hjälpa att jag undrar över hur det hade prioriterats om betydligt fler kvinnliga cyklister hade skadats i stockholmstrafiken. Vi ser också att problemet läggs på de cyklande männen själva (de cyklar för fort), inte på gatuplanering, brist på cykelbanor eller trafiksituationen.

Känns det igen? Pojkar och män är själva ansvariga. Flickor och kvinnor är utsatta och drabbade av strukturer.

12 thoughts on “Antifeminismförbud, seendet som könspolitik och män som är ute och cyklar

  1. Håller med dig om att feminismen har spårat ur fullständigt och mer och mer börjar bli en totalitär rörelse där all kritik mot dom skall förbjudas.
    Kan säga att jag har skrivit ett brev till Birgitta Olsson i förrgår där jag frågade henne hur Sverige kommer att ställa sig till förbudet mot att kritisera feminismen. Skrev också att om de är positiva till detta så undrar jag hur det går ihop med folkpartiets liberalism(Birgitta är FP:are) och Sveriges lag om yttrandefrihet.
    Om jag inte får något svar av henne inom några veckor så kommer jag ge Fredrik Reinfeldt samma chans att svara på detta.
    Kan också säga att jag också skrev ett brev till jämställdhetsminister Arnholm där jag ifrågasatte hur regeringen kan stödja Kvinnolobbyn som vill klippa kuken av män.Har ännu inte fått något svar på den frågan. Hon kommer få nästa vecka på sig att svara. Därefter blir det Fredtik Reinfeldts tur att få chansen att svara på detta. I bägge fallen kommer jag cc:a de ursprungliga mottagarna av brevet så att de ser att jag inte nöjer mig med att de låter bli att svara. då kanske det blir lite jobbigt för dom när chefen får se att de inte bryr sig om att svara på medborgarnas brev.
    Om även Reinfeldt låter bli att svara så kommer jag sprida den infon på webben så att väljarna får ta ställning till om de vill rösta på en regering som inte lyssnar på väljarna..

    • @Pelle2
      Upprepa i stället ditt brev inom ca. en vecka. De kan annars hävda någonting löjligt i stil med “hoppsan vi har brustit i våra rutiner”.

      Beträffande brevskrivning, så ett gott råd till alla som gör det: Var artig, dvs. skriv inget sådant du inte skulle kunna står för offentligt och underteckna med eget namn.
      Jag tror att det kan vara värt att skicka många brev i olika frågor. Det är väldigt svårt för enskilda aktörer, inte minst myndighetspersoner, att svara med ett hatbröl på en hövlig fråga – åtminstone inte i längden.

      • Ok Rick !
        Tack för rekommendationen.
        Brevet var skrivet i en artig och saklig ton och det var undertecknat med mitt eget namn.
        Det var inget problem för mig att skriva under med eget namn för jag kan verkligen stå för
        att jag tycker att det är oacceptabelt att inskränka yttrandefriheten och att regeringen stödjer en öppet manshatisk organisation.
        Men jag håller med om att man skall var artig och saklig om man tänker skriva brev till regeringen eller massmedia. Annars kommer de definitivt avfärda dig som en hatare och foliehatt.
        Tycker precis som Benandeerii att fler borde skriva och ha synpunkter på förslaget om lagstifning mot antifeminism. Det är ju helt sjukt att någon ens kan förslå det !

  2. Det var länge sedan det gick att läsa en anständig recension i svenska medier om ämnet ens nuddar feminism och annat som den politiska korrektheten vurmar för. Tidskriften Axess har varit en sista bastion, men nu håller väl även den på att falla. I senaste numret ingår en recension skriven av Katrine Kielos, som inte bara missar poängen i den omdebaterade brittiska bok om invandring hon utger sig för att recensera, utan hela utgångspunkten är ömsom självömkan, ömsom självförhärligande.
    Jag skrev ett frågande mejl till redaktionen och påpekade att jag har vant mig vid sakliga recesioner i Axess, oberoende av tema och åsikt och alldeles oberoende av om recensenten gillar eller ogillar de framförda teserna. Jag får då ett svar av PJ Anders Linder, tidigare ledarskribent på SvD som är tillträdande chefredaktör för Axess. Svaret är

    ett drygt nonsens, där min fråga blir totalt vantolkad (dvs. jag invände inte alls mot att någon är kritisk mot en invandringskritisk bok). Drygheten fortsätter med att hänvisa till en recension av boken i “The Economist”, som uppges följa samma spår som Axess. Nu råkar det sig så att jag är prenumerant på just den tidskriften och vet väl vad som skrivs där. Och något sådant förekom inte – recensionen i “The Economist” var diskuterande och skriven i ett sakligt tonläge, inte ett gällt som i Axess. Antingen försökte alltså Linder bluffa eller så har han inte klarat av att begripa den rätt nyanserade engelska som präglar “The Economist”. Jag skickade ett ytterligare mejl och påtalade osakligheten, men kommer nog aldrig att få ett svar.
    Vi kommer möjligen att i en nära framtid bevittna hur ytterligare en kanal för genuint kritisk debatt kommer att försvinna och ersättas av ett patetiskt sökande efter erkänsla hos de mest intoleranta kretsar som finns i Sverige.
    Idag frågar sig många hur det är möjligt att endast Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjörfartstidning stod upp mot nazismen. Jag vet svaret: Alla andra ville vara politiskt korrekta ynkedomar. Den tidens politiska korrekthet var i allt väsentligt lik våra dagars.

  3. Sverige är ett land på väg utför i snällfart. Feminismen är förtrupperna till ett nytt DDR. Fly så länge ni kan. Det har jag gjort. Kom till Sverige på 70-talet. Lämnade för gott förra året.

  4. Pingback: Förslag om kriminalisering av åsikter på EU-nivå | Susanna's Crowbar

Comments are closed.