Feminismens ideologiska akilleshäl stavas Humanism

Det är inte ovanligt att feminister börjar skruva på sig när begreppet humanism kommer på tal. Man viftar bort det, försöker byta spår och lägger ut dimridåer. Det här är nämligen ett område där man språkligt inte hunnit ta kontroll över retoriken och ordens innebörd. Att visa att den svenska radikalfeminismen (statsfeminismen), är en antihumanistisk ideologi är därför avgörande i motståndet. Det är en debatt ingen feminist kan vinna. Möjligen förvränga eller tysta ner, men aldrig vinna.

Förmodligen skulle också fler sätta ner foten om de förstod feminismens antihumanism – och det skulle bli en både tydligare och mer hederlig diskussion. Men vad är då positionerna i detta? Varför vill inte feministerna medge att de är antihumanister?

För de flesta människor är “humanist” ett positivt laddat ord. Och med rätta (jag har heller aldrig stuckit under stol med att jag betraktar mig själv som modern humanist). Utan att gå in på de olika historiska delarna och riktningarna inom humanismen, är det lätt att slå fast att det handlar om ett människocentrerat förhållningssätt till livet och samhället. Den enskilda människans värde och vikten av bildning. Självklarheter måhända? Nej, inte i dessa tider av feminism och kulturrelativism.

Som jag ser det är humanismen och upplysningsidealen om förnuftet, att människor bör förhålla sig kritiskt till vad makthavare och religiösa företrädare säger, själva grunden för ett friskt, demokratiskt och civiliserat samhälle. Våra västerländska demokratier bygger i mångt och mycket på denna människosyn och dessa principer. Och de flesta skulle nog hålla med om att det är principer värda att försvara. I dess kölvatten har vi sett utveckling, högre grad av jämlikhet, individuell frihet, fattigdomsbekämpning, hälsa och bättre liv. Föreställningen om “mänskliga rättigheter” kommer ur dessa samhällssystem och ideologier.

Men i Sverige (som utmärkande i en rad västländer), verkar dessa fundament inte värda att försvara längre. Kanske tar man dem för givet, kanske förstår man helt enkelt inte hur viktiga de är? När feministerna och kulturrelativisterna drar igång brandtalen om kön, makt och osynliga strukturer låter det förföriskt och angeläget. Att inga fakta finns, eller är manipulerade och skarvade, gör kanske inget när känslorna är så starka, när engagemanget verkar så uppriktigt? Att positivt laddade ord som “jämställdhet”, “solidaritet” och “rättvisa” används flitigt leder också tankarna bort från den underliggande agendan, nämligen en glasklar antihumanism. Det är en väg bort från ovan nämnda principer. Bort från det sunda förnuftet. Bort från jämlikhetstanken. Bort från synen på den enskilda människan som värdefull. Bort från demokratin.

Detta kan man läsa om antihumanism i Wikipedia:

“En av humanismens mest framstående kritiker är Michel Foucault; han och hans anhängare menar att humanismens subjektbegrepp epistemologiskt sett inte kan utgöra fundament för objektiv vetenskap, för det ger logiskt att begreppsbildning är omöjlig och förståelse blir en projicering. Den marxistiska filosofen Louis Althusser var uttalat antihumanist, och menade att de värden som humanisterna förespråkar är en förljugen borgerlig konstruktion. En annan slags kritik kommer från anhängare som menar att strömningen aldrig varit jämlik vare sig i etniskt avseende eller i ett genusperspektiv, och att många av humanismens civilisationer paradoxalt nog präglats av brott mot mänskligheten.”

Den enahanda synen på människan som ett makthierarkiskt instrument, verksam genom strukturell maktutövning är en antihumanistisk position. Precis som genusvetenskapen och den destruktiva kulturrelativismen är antihumanistiska positioner. Feminism är antihumanism – och denna antihumanism präglar stora delar av det svenska samhället och debattklimatet idag. Det måste sägas högt och det måste sägas ofta och tydligt:

Feminism är antihumanism.

16 thoughts on “Feminismens ideologiska akilleshäl stavas Humanism

  1. Jag håller med dig om vikten av att försvara språket, speciellt ordet “humanism”som i sig är en av få kvarvarande ideologiska hållningar som inte anses vara “anti-“. Själv anset jag mig vara modern (liberal) humanist, om detta inte ses som en tautologi.
    Jag ser gärna mer diskussion kring de teoretiska/filosifiska grunderna på våra bloggar. Det kan hjälpa oss att grunda ståndpunkterna.
    Bra inlägg mao!

  2. För 20 år sedan skulle Kimhzas resonemang ha varit enbart självklarheter. I dag tillåts det inte i etablerade medier…

    • Rick: Nej, ingen publicerar mina texter. Vilken tur att våra bloggar finns. En hel del läser faktiskt, vilket gör mig glad. Sedan om feminismkritik kriminaliseras, ja, då får vi hitta nya vägar. Vi lever i en besynnerlig tid.

      • Kritik av feminismens filosofiska grunder (Kant och postmodernismen) är inte kritik av feminismen. Men den sågar av den tunna gren som feminismen sitter på.

  3. Pingback: Hur många är de egentligen? « Toklandet

  4. Viktigt inlägg Kimhza !

    Det är faktiskt inte helt oväsentligt för oss kritiker till radikalfeminismen, för hur vi deklarerar våra åsikter. Ganska ofta glömmer vi bort att ange humanism som värdegrund eftersom det kan tyckas bli ganska överflödigt att påpeka det hela tiden, och att det kan bli träligt att upprepa en självklar sak. Men i själva verket kan det bli till stor hjälp . I kritiken går man över från att vara en antifeminist (ett behändigt epitet skapat av våra meningsmotståndare) till att bli den humanist i enlighet med de universella deklarationerna om människors lika värde och lika frihet.

    Den skillnaden går inte alltid fram så önskvärd tydligt på våra bloggar. En understrykning på ordet Humanist behövs , helst en gång för mycket än för litet.

    • “Men i själva verket kan det bli till stor hjälp. I kritiken går man över från att vara en antifeminist (ett behändigt epitet skapat av våra meningsmotståndare) till att bli den humanist i enlighet med de universella deklarationerna om människors lika värde och lika frihet.”

      Jag håller med. Jag brukar kalla mig liberal när jag debatterar mot feminister, men att kalla sig humanist är retoriskt bättre. Humanismen är en svårare motståndare än anti-feminismen, även om man stödjer sig på Foucault (den jävla idioten).

  5. Pingback: Identitetspolitik över styr | En stilla undran

  6. Pingback: En kort guide till feminismen | Juggen reflekterar över intryck

  7. Pingback: Intet nytt från Linderborg-fronten | Susanna's Crowbar

Comments are closed.