“Mannens undergång i kvinnans tidsålder” – en mardröm för svenska feminister?

Dagens Nyheter var först ute bland morgontidningarna att känslomässigt avfärda Hanna Rosins nyöversatta bok “Mannens undergång i kvinnans tidsålder”. Kajsa Ekis Ekmans recension är indignerad och upprörd – och har naturligtvis ett radikalfeministiskt perspektiv. Susanna Varis har skrivit en del om detta. Jag når inte längre artikeln (ligger bakom DN’s betalvägg).

Nu är det Svenska Dagbladets tur. Man skickar fram feministen Erica Treijs, som även hon sågar Rosin (dock inte med samma raseri som Ekis Ekman). Treijs refererar ju ofta till radikalfeministiska översteprästinnor som Judith Butler och Susan Faludi, så även här. För Treijs är det uppenbart att föreställningen om könsmaktsordningen och könet som en social konstruktion inte är teorier, utan absoluta sanningar. Eftersom Rosin har en annan syn, avfärdas boken redan i rubriken som “ytlig”.

Jag har i nuläget inte läst hela Rosins bok och tar den därför inte förbehållslöst i försvar. I intervjuer med Rosin har jag också förstått att hennes granskning måste ses i en amerikansk kontext (bland annat när det gäller giftermål). I Sverige har radikalfeminismen (statsfeminismen), ett än mäktigare fäste och när det till exempel gäller pojkar och yngre mäns haveri i skolan och vid universiteten (som Rosin beskriver för USA), så har ju Sverige kommit mycket längre (här är snart andelen män som examineras nere på 25%).

Det finns hursomhelst en hel del att begrunda när man läser Erica Treijs recension i dagens SvD.

Redan i ingressen leds läsaren mot antagandet att Rosin inte är intresserad av jämställdhet. Dessutom “dömer hon ut” männen, skriver Treijs. Det är en lömsk inledningstext som tjänar ett förvillande syfte. Hade Rosin på allvar dömt ut män som grupp, i feministiskt korrekt anda, hade naturligtvis Erica Treijs och andra mediafeminister lyft fram boken som både viktig och allt annat än ytlig. Hade Rosin, precis som Treijs, sett feminsim som “jämställdhet” vore ju allting i sin ordning.

Sedan inleder Treijs med att återge den före detta näringslivstoppen Percy Barneviks ord och tankar. Det leder Treijs direkt in på ett sidospår, nämligen att det är bra att bistånd endast betalas ut till kvinnor. Ja, vi vet ju att hjälporganisationer i Sverige redan jobbar med att endast hjälpa flickor och kvinnor i fattiga länder. Man lämnar pojkar som far illa till sitt öde, helt i enlighet med feministisk människosyn. En syn som Treijs uppenbarligen delar.

“Det talades då om bistånd riktade till bara ett kön. ’Undersökningar pekar på att bistånd riktade till kvinnor ger bättre samhällsekonomiska resultat än övrigt bistånd. Biståndet gagnar i allmänhet även hela familjen och effekterna blir därmed större’, står att läsa i en motion till riksdagen, som bland annat byggde på de resultat som Barneviks organisation Hand in hand presenterat.”

Vad Treijs glömmer att återge, när det gäller Percy Barnevik och hans visdomsord, är detta (ur en intervju i Metro, 15/5 2013):

“I själva verket hatar jag män”.

Misandri, att hata män, är nämligen ingenting som endast feminister sysslar med. Det är ett hat de inte sällan delar med elitistiska alfahannar (som Barnevik), eller feministiskt indoktrinerade män. Nyttiga idioter, som de kallas av feministikonen Valerie Solanas.

Med hänvisning till Judith Butler och Simone de Beauvoir blir vi sedan undervisade i att kvinnor i alla tider fått finna sig i tillhöra “det andra könet”, att synen på könet som en social konstruktion är en “insikt” (inte en föreställning), och att “könsmaktsordningen” minsann står på “grundpålar”. Hannah Rosins bok beskrivs nu som att “ha fått ett enormt genomslag”, vilket vi måste anta gäller för USA (samtidigt läser jag att den bara sålde i 7000 exemplar under första året). Här har vi ju inte sett samma genomslag ännu (om det nu är ett genomslag), men kanske beror det på att feministiska medier nu försöker sig på en mota Olle i grind. Att tysta ner debatten ligger ju som vi vet i feminismens intresse när det handlar om tankar och idéer som på ett eller annat sätt utmanar de radikalfeministiska verklighetsbeskrivningarna. Det vore isåfall inte första gången.

Sedan glider recensionen över i vad jag uppfattar som en vantolkning eller förvrängning. Eller åtminstone förenkling av vad Rosin försöker berätta. Även om det skall sägas att Treijs faktiskt understryker att boken “bygger på gedigen empiri”, så konstaterar hon torrt att “maktperspektivet saknas helt”.

Maktperspektivet alltså. Sektens tro på de överordnade och osynliga strukturerna. Rosin har inte tagit nattvarden och avfärdas därför som “ytlig”. Vi känner igen det. Treijs kämpar med alla medel för att försvara det evangelium på vilket hennes kulturjournalistkarriär bygger. Tron må ikke ifrågasättas.

Det blir ren propaganda när hon försöker tillskriva Rosin förenklade ståndpunkter. Det blir halmgubbar och ytterligare ansträngt när Treijs vill få oss att tro att det egentligen är Rosins manssyn det är fel på, för att därmed vinna allmän sympati, antar jag. Det här är ju välkänd feministisk taktik.

Rosin misstänkliggörs också för att vara populist och sensationalist i det att hon möjligen är “dopad av författarens egen iver att vara först med att föra fram tesen om det kvinnliga övertagandet”.

För något sådant finns inte i den verklighet Erica Treijs vill beskriva. Hon ser ingenting som inte passar in i den ideologiska mallen (åtminstone ingenting hon är beredd att skriva om). För att kvinnan är underordnad är i Teijs värld ett budord, ingenting som kan eller får ifrågasättas.

————–

Läs även när Pär Ström lyfte fram Erica Treijs utspel “Skandal att kvinnor inte kvoteras till museer”. Treijs vill alltså lyfta bort konst utförd av män från våra museer. Eftersom konstnärlig kvalitét, som vi förstår, alltid är underordnat vikten av könstillhörighet. Och här en hyllning till en annan feministikon, signerad Erica Treijs.

Jag kommer sannolikt att återkomma till Hanna Rosin och “The End of Men”. Avslutningsvis vill jag understryka att jag alltså inte tar boken i försvar, utan bara noterar hur den tas emot av feministiska kulturjournalister.

9 thoughts on ““Mannens undergång i kvinnans tidsålder” – en mardröm för svenska feminister?

  1. Jag tror nyckelidén med dessa recensioner är just som du skriver: Att mota Olle i grind.
    Det är ett “agendasättande” som bland annat feminister använt med framgång tidigare.

    Genom att leda “debatten” (det är inte en genuint menad debatt) i en viss riktning redan från början kommer senare recensioner som inte har samma budskap att vara “emot” och “anti” den första. Detta ger dem ett sorts övertag som egentligen bara är resultatet av ett billigt trick utan egenvärde eller substans.

    Det är som att ropa “Jag är kränkt!” först och därmed få en position som ägare av en viss fråga. Och vi har ju alla sett hur debatten “Först kränkt vinner” gick…

  2. Aha, var det därför Ekis Ekman var så kritisk till boken, den har inte ett feministiskt perspektiv. Med tanke på titeln var det så besynnerligt att boken inte blev hyllad.

  3. Idag är det Aftonbladets tur, med Ulrika Kärnborg bakom tangentbordet. Där beskriver hon arbetslösa män som ‘ännu en mun att mätta’ och förstärker därmed de stereotypa könsroller hon förmodligen vill bekämpa.

    • Det dröjer väl inte länge förrän man börjar dra in på A-kassa och andra sociala åtgärder mot arbetslöshet därför att det råder en “anti-jobbkultur” bland män. Och istället sätter in riktade stödåtgärder mot det fåtal kvinnor som hamnat i utanförskap på grund av arbetslöshet.

      • Det är lite oklart om det är Kärnborgs egen åsikt eller om hon citetar boken, men hon har åtminstone full förståelse för att kvinnor inte vill försörja arbetslösa män.

        Nej, karriärkvinnornas markservice ska naturligtvis skötas av alfahannar som tar ett steg tillbaka. *rolleyes*

  4. Jag har läst utdrag av boken på engelska och faktum är att Kajsa Ekman har rätt i att boken är fruktansvärt tendensiös, det är uppenbart att författaren först lagt upp en tes och sedan försöker hitta bevis som stärker den och det är en hel del cherrypicking hon ägnar sig åt. Problemet är att exakt samma metod i åratal har använts av feministerna själva i såväl artiklar, böcker och forskning utan att någon av rescenterna reagerat, snarare jublat.

  5. Jag har inte läst Hanna Rosins bok men sett en web-presentation och läst två andra skrifter på samma tema: Susan Faludis “Ställd” och Bo Rothsteins “De dubbelt ratade”. Medan de senare skildrar fenomenet med alltmer bristande socialisering av män som ett allvarligt samhällsproblem verkar Hanna Rosin snarast tycka att “nu är det kvinnornas tur stå på toppen”. Hanna Rosin är en amerikansk “framgångsfeminist” som provocerar både postmoderna radikalfeminister (för lite “patriarkat” och offerroll) som mer klassiska socialfeminister (för mycket egotrippad karriärkvinna).

    Uppdaterad länk till DN samt två andra recensioner.
    http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/myten-om-mannens-slutliga-dod/
    http://www.smp.se/nyheter/Kultur___N_je/mannens-undergang-i-kvinnans-tidsalder(3951941).gm
    http://arbetarbladet.se/kultur/litteratur/1.6305934-sorry-segern-ar-inte-var

  6. Visst finns det en ingrodd misandri inom feministgänget idag, men man får nog väga in att inom båda könen har *skillnaden* mellan de individer som lyckas och de som misslyckas, straffas, körs ner i diket, dissas och stöts ut, mellan “elit” och “underklass” eller “utsorterade” blivit mycket skarpare. Åt den som har skall varda givet, men av den som inte har, från honom ska tagas också det lilla han har – det gäller idag både för män och kvinnor, fast i klart högre grad för män. Dessutom ses det som ditt eget fel om du blir rövkörd, privat, i utbildningen eller på jobbet. Där har det varit en tydlig omsvängning sedan 70-talet, i Sverige har det gått snabbt, vi har blivit allt mer av ett gudfaderssamhälle, och det har verkligen inte diskuterats på något särskilt fokuserat sätt – och det är inte märkligt att den samverkar med (eller delvis driver på) en alltmer jag-ska-ha-glassig feminism.

    För självklart kan ett gäng unga tjejer snofsa sig med att “vi haaatar män för det har vi rätt till!”, köra den aggroprylen, samtidigt som de i realiteten tar hjälp av starka män med makt, bara det inte sker mitt ute på scenen. Mycket vanligt i media idag, Expressens “bitchgirlgäng” allt sedan Linda Skugge är ett tydligt exempel.

Comments are closed.