En altruistisk certifiering?

Jag noterar med glädje att ett nytt forskningscenter har bildats vid Karolinska institutet. Ett center som skall forska, undervisa och utbilda i frågor som rör medkänsla, empati och tillit. Christina Andersson, psykolog och en av grundarna till centret, uttrycker sig så här:

“Vi måste försöka förstå vad som möjliggör eller förhindrar att människor samverkar effektivt.”

Det är ett spännande initiativ med förebild bland annat i “Center for compassion and altruism research and education” (CCARE), vid Stanford university.

Nu är jag inte tillfrågad, men med god insikt i universitetsvärlden, ett halvt yrkesliv bakom mig och som relativt insatt i den svenska samhällsdebatten, känner jag mig tvingad att ge Andersson och hennes kollegor några väl genomtänkta tips. Om inte annat som tänkbara underlag för nya forskningsprojekt. Jag skulle börja med att ställa mig själv dessa frågor:

Vad händer på sikt med ett samhälle som präglas av radikalfeminism så som det svenska – där halva befolkningen slentrianmässigt utmålas som “fienden” och där hån, hat och förakt ständigt tar plats i det offentliga rummet, utan konsekvenser?

Vad händer med de pojkar som nu stöts bort och misslyckas på löpande band i den antipojkkultur som frodas i de svenska skolorna? Vad händer i deras hjärtan, när de ständigt och vart de än vänder sig, för höra att de är onda och dåliga eller bara oönskade?

Vad händer med ett samhälle som omfamnar identitetspolitiken så till den grad som det svenska? Där antihumanismen växer i takt med att människors egenvärde ifrågasätts och förminskas till kyliga positioneringar i föreställda makthierarkier? Där polariseringen eldas på och människor uppmuntras att avsky varandra, reducerade till representanter för strukturer och upplevt förtryck? Där vi eggas att se på varandra utan empati och medmänsklighet? Där vi allt oftare döms och bedöms utifrån fördomar och irrläror om hudfärg, kön och sexuell läggning?

Vad händer med människor när de uppmuntras att se andra människor som djur? När avhumaniseringen gått så långt att kulturetablissemanget välkomnar och rent av hyllar våldsförhärligande, illvilja och iscensatt förödmjukelse (och kallar det humor och satir)? När vilseledda och indoktrinerade ungdomar får lära sig att hata, sig själva eller andra?

Det här är frågor som jag menar är både relevanta och motiverade för ett forskningscenter som ställer frågor kring begrepp som godhet och altruism i Sverige 2013. Jag ser rent av ingen möjlighet att undvika dem. Feminismen, kulturrelativismen och identitetspolitiken är de krafter som idag trasar sönder samhällets upplevelse av sig själv som en enhet. Det är dessa krafter som just “förhindrar att människor samverkar effektivt”, för att återknyta till Christina Anderssons ord.

Ingenting gott kommer ur dessa krafter. De leder till en återvändsgränd och konsekvenserna kommer att vara ofattbara. Mind blowing. Splittringen och söndrandet har börjat (vi ser tecken på det nästan dagligen), men omfattningen kommer vi bara att förstå när vi ser tillbaka på denna tid. Det handlar om haveri efter haveri. Rättsväsende, skola och omsorg. Välfärd och kriminalitet. Journalistik och demokrati. Upplevelsen av oss själv som delaktiga i en gemenskap som har ett värde.

Det tog många hundra år att bygga upp något som nu kan raseras på en generation.

Låter jag drastisk igen? Domedagsbodegan? Kanske låter det väldigt mörkt, men jag tror verkligen att en samhällsgemenskap bygger på dess minsta beståndsdelar. När sönderfallet inleds i dessa beståndsdelar, när anständigheten och humanismens värdegrund ersätts av förakt och hat gentemot medmänniskorna, då är det bara en tidsfråga tills helheten faller samman.

Om vi inte sätter stopp. Det är därför jag tror att detta motstånd är så viktigt. Och det är därför jag välkomnar Karolinska institutets nya forskningscenter. Tänk om de genusvetenskapliga institutionerna i landet kunde ställas under detta forskningscenter. Tänk om genusforskning, journalistik och sociala myndigheter i framtiden tvingades ta del av tankegods som empati, medkänsla och tillit. En altruistisk certifiering? Eller är det en hopplöst naiv tanke?

Behovet är hursomhelst skriande.

12 thoughts on “En altruistisk certifiering?

  1. Kopierar min kommentar på

    http://toklandet.wordpress.com/2013/09/25/miljopartiet-ar-ju-helt-bisarra/#comment-7232

    Jaa nu blir det ”hett om öronen igen”. Någon förklaring borde det finnas till att pojkar har sämre resutat i skolan. Kanske någon form av särbehandling….som gått överstyr, eller? Och nu så är det plötsligen dåligt att denna särbehandling gett ett tydligt resultat……så då fortsätter man framåt i stället för att vrida tillbaka lite granna till det som fanns förut…..risken med denna MP logik är ju att man hamnar gång på gång ur askan i elden……..
    En förändring borde göras reversibel dvs ifall FAIL så startar man om från ruta 0 igen…..
    Men man kan ju inte båda äta kakor och ha dom kvar….dvs ett ”dissande” av en identifierbar grupp kan på sikt förändra/försämra/skada individerna i denna grupp….skulden och problemet finns ju inte i denna grupp utan i de grupper som skapat förändringarna för dessa gruppmedlemmars möjligheter och rättigheter och så vidare….

  2. Den här sortens ideologier som feminismen är ett exempel på skapar ingeting, de bara fördärvar. Frågan är varför Sverige har halkat ner i hatets träsk, dvs. vad är det i Sverige som gör det svenska samhället extra sårbart. I hela västvärlden har ju nyvänstern och feminismen en stark ställning, men de står inte outmanade, oemotsagda. Den feministiska hatpropagandan, t.ex., är ju inte unikt svensk, men det unikt svenska är styrkan i den – och dess totala förkvävande av andra röster. En annan svensk egenhet är samtliga samhällsaktörers skräck för domar utslungade av feministerna. Det här har jag inte sett på annat håll.

    • Spot on, galningar finns som sagt överallt, men den totala radikalfeministiska dominansen inom media, kultur, akademia och de större politiska partierna i Sverige är helt unik och saknar helt motsvarighet. Att SVT skulle producera ett program som Hjernevask finns inte ens på kartan.

      Därav skräcken för utslungade domar. Det är bara en logisk konsekvens av radikalfeminismens särställning i det här landet. Det finns helt enkelt större skäl att att vara rädd.

    • Jag instämmer förstås. Men det är viktigt att förstå att det var Rousseau, Kant och Mot-Upplysningen som gjorde post-modernismen möjlig. Till och med en sådan “god” filosof som Luc Ferry (“La Pensée 68”, “Pourquoi nous ne sommes pas Nietzscheens”, “Den nya ekologiska ordningen”) har missat att det är Kant som ligger bakom den. “Vad är upplysyning?” uppväger inte de tre kritikerna.

  3. Ja, du har blivit lite mörkare, men inte lika mörk som att läsa på A Voice for Men. Och skolan är som vanligt over the top crazy. Läste Pär Ströms gamla artikel om att feminismen lever på övertid, det kanske den fortfarande gör, men den har definitivt inte blivit svagare.

    Hur pass stort övertramp måste feminismen göra i det offentliga samtalet för att pressen ska vakna? Finns det ett övertramp stort nog är snarare frågan?

    Vidare är det högst intressant att se hur genusfrågan har blivit ett slagträ i den politiska debatten för att vinna vad de tror är väljargunst. Precis som miljöfrågan var för ett par år sedan mitt i ett Sverige plågat av alarmister.

Comments are closed.