Varför skall jag behöva skämmas när jag lyssnar till “kulturnyheter” på radio och i tv?

Som en del kanske märkt har KBB haft höststängt någon vecka. Det behövs pauser ibland för att orka med det här arbetet. Eftersom så mycket i den svenska idédebatten idag präglas av illvillighet (hat, förakt och destruktivitet), måste man ibland stänga och ge sig ut för att andas frisk luft.

—————————

För några dagar sedan stod jag i köket och lagade mat, nyss hemkommen från jobbet och med min yngsta dotter pysslande i hallen. Av gammal vana var jag på väg att knäppa på radion, men hejdade mig för någon sekund. Sveriges Radio P1 är ju idag fyllt på bredden och tvären med feministisk könsmaktspropaganda, sexism och såklart vithets- och heteronormkritik. Det har blivit på gränsen till outhärdligt och ingenting man vill förstöra en eftermiddag med. Och jag ville minnas att radion stod inställd på P1.

Jag vände grönsaksbiffarna i stekpannan och tänkte för jag vet inte vilken gång i ordningen att jag kanske överreagerar. Att det inte är så farligt trots allt. Så jag knäppte på apparaten och vände mig för att hämta ett durkslag. Efter några sekunder hörs en berättarröst:

“…och de vill komma in med sina smutsiga könsorgan i våra kroppar…”. *

Jag sträcker ut min arm och stänger av. Möter min dotters förvånade blick. Jag säger att det inte är någon bra radio idag och att det är bättre att sätta på lite musik.

Senare förstår jag att det är någon uppläsning, säkert ur något feministiskt präglat “verk”. Kulturradio, såklart. Det är ju så “kulturen” i Sverige idag ser ut. Manshat, feminism, kulturrelativism, mer feminism, lite konst, massor av Pussy Riot, hbtq, misandri, hijabupprop, luddiga maktanalyser, genus, malebashing och slutligen ännu mer feminism. Det hela har blivit overkligt, på gränsen till drömlikt. Iscensättningen av tidernas största grupphypnos verkar på väg mot sin fulländning.

Några gånger, som nu senast i köket, tänker jag att jag inte längre orkar bry mig. Att här står jag på min lilla flytbrygga och hojtar och viftar med armarna. Ser ni inte vad jag ser? Ser ni inte det absurda i allt detta? Förstår ni inte att detta inte är friskt? Att det är destruktivt och endast har ett syfte – att vända människor mot människor i ett meningslöst och förödande mentalt inbördeskrig?

Men vem är jag att stå här och gasta om sakernas tillstånd? Vad kan jag göra för skillnad? Kanske ingen alls. Men ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att det är min skyldighet att reagera. Det vore fegt och ansvarslöst att inte reagera. För vilka är dessa människor som lagt beslag på bilden av “kulturutövandet”? Med vilken rätt har de marscherat in och tagit över denna domän? Varför skall jag behöva skämmas när jag lyssnar till “kulturnyheter” på radio och i tv, varför har detta hela begrepp, “kulturen”, kunnat falla offer för en cynisk och ideologisk kupp utan att fler protesterar?

En del skulle kanske säga att kulturen redan är förlorad. Det är naturligtvis inte sant, eftersom kulturen är det vi människor är och gör (oberoende av ideologiska dekret). Men kanske är “kulturen”, alltså den ansträngt inringade föreställning om vad kultur är, förlorad i Sverige, åtminstone för tillfället. Det är en domän, precis som “jämställdhetspolitiken”, som tagits över av antidemokrater, sekterister och feministiska dogmatiker. Vi som jobbar inom kulturen kan för tillfället bara bida tiden och vänta på den omställning som måste komma (och då dagens medlöpare kommer att göra sitt bästa för att frånsäga sig ansvar. Med nutidens digitala minnesbanker skall dessa försök dock bli intressant att bevittna).

Apropos medlöpare. Jag läser Erik Helmerssons signerade ledare i DN, “Mannen går under – hurra!”, och vet inte var jag skall börja. Det hela dryper av sådan oförställd och osmaklig misandri att det känns som att kommentera en hög med avskräde. Vid någon tidspunkt hade jag en gnutta förtroende för Helmersson – dock med reservation. Idag står det klart att just den här mannen verkar förlorad. Med någon slags konstig och ansträngd inställsamhet (kanske gentemot feministerna och kollegorna på DN?), och ett anstötligt humoristiskt grepp (“Undergång? Äh, se det som ett drömläge, snubben”), kan Helmersson knappt dölja sin förtjusning över att det inte finns någon empati kvar över hur män mår eller vad som skall hända med dem som hamnar i utanförskap. De får väl skylla sig själva, fastslår han i god feministisk anda. Å andra sidan kan de ju bli en man som Helmersson själv, en duktig feminist som gör som han blir tillsagd (och dricker mindre, pluggar mer och spelar mindre dataspel (!)). Då väntar oceaner av kvinnor, förstår vi.

—————————

Jag vill snabbt kommentera tv-programmet Vetenskapens Värld. Flera har redan gjort detta föredömligt – här tycker jag också att den vassa satiren från Jämställdhetsfeministern fångar det hela bra. För vad det handlar om är ju inget mindre än skandal när det gäller Public Service. Att irrläror och pseudovetenskaper (som kulturrelativism och feminism), har infiltrerat och idag dominerar universiteten och massmedierna är ju i och för sig ingen nyhet. Men att det har gått så snabbt att vi redan idag alltså ser exempel på hur en redaktion som har “vetenskap” som ämne, sprider ideologisk propaganda och ovetenskapliga trossatser (med ett antivetenskapligt så kallat genusperspektiv), är anmärkningsvärt minst sagt. Men det fungerar som en bra illustration över hur feminismen som trossystem håller på att helt ta över de traditionella medierna. Det blir också närmast kafkaistiskt när medborgarna nu tvingas att betala för irrlärornas spridning, genom tv-licensavgift även på datorer och telefoner.

Att påstå något så fullkomligt vansinnigt som att kvinnor är kortare än män för att flickorna ges mindre mat… Ja, det finns inte ord för hur häpnadsväckande dumt detta är. Men alltså helt i linje med svensk feministisk diskurs. Sponsrad av Public Service.

—————————

En riktig glädje! Att jag nu håller Johan Lundbergs “Ljusets fiender” i min hand. Jag rekommenderar alla att köpa denna bok. Att läsa den är som att känna att det finns hopp för mänskligheten. Att dumhet och illvilja faktiskt går att bekämpa med ord, intellekt och resonemang. Den fångar också på ett utomordentligt sätt in (genom Lundbergs skärpa, uppmärksamhet och förmåga att se), allt det som även denna ödmjuka bloggs innehavare har uppmärksammat. Kopplingen mellan kulturrelativismen, hatet mot väst, islamismen och den vänsterradikala feminismen. Så för att återgå till mitt dramaturgiska grepp om hojtandet och viftandet på förnuftets flytbrygga – så känns det nu lite tryggare att äntligen skåda ljuset från fyrtornet en bit bort. I denna tjocka och stumma dimma som svensk kultur- och idédebatt har blivit.

Tack, Johan Lundberg. Bodegan kommer med säkerhet att återgå till dina texter och analyser många gånger framöver.

—————————

* Jag har inte länken till det aktuella radioprogrammet men jag kan säkert gräva fram den vid behov. Jag kan även ha återgett orden i fel ordning, men budskapet och tonen är korrekt.

T I L L Ä G G :

När det gäller kulturrelativism och feminism går det inte att bortse från en av dess främsta överstepräster, Mattias Gardell (som även är engagerad som “expert” i Nordiska ministerrådets försök att kriminalisera kritik mot feministisk ideologi). Johan Lundberg inleder sin bok “Ljusets fiender” med detta citat av Gardell:

“Det existerande samhället måste demoleras fullständigt, förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe”.

Fundera över dessa ord från en person som är tätt inbjuden till morgonsoffor i SVT och övriga mediers åsiktsplattformar.

18 thoughts on “Varför skall jag behöva skämmas när jag lyssnar till “kulturnyheter” på radio och i tv?

  1. Detta har jag sett en tid nu, tillsammans med kopplingar till forna DDR och den östtyska ambassadens sponsrade “kulturcenter” där våra svenska kulturelit och journalister (Gardell?) lät sig bjudas på rödtjut och indoktrineras i den rätta läran……

  2. Håller med dig om att massmedia i alla dess former helt har tappat kontrollen och blivit extremfeministiska språkrör. Helt sjukt att SVt helt okritiskt plockar in ett extremfeministiskt program som påstår att kvinnors kortare längd än män beror på att de har fått mindre mat.

    Som anekdotisk bevisföring kan jag säga att min syster har aldrig fått mindre mat än mig och hon är ändå kortare än vad jag är…

    Kul i alla fall att ett antal riktiga forskare gick i svaromål på vetenskapens världs program
    och visade att de inte köper vilka dumheter som helst.

    Vad gäller Gardell så har jag inga som helst illusioner. En “man” som vill förbjuda feministkritik,har fått Leninpriset av Jan Myrdal,har varit med i Afa och lekte revolutionär eller nåt i Ship to Gaza har jag inget som helst förtroende för.
    Att en sådaN antidemokrat får vara med i Nordiska ministerrådet är ju inget mindre än en skandal. Fast å andra sidan är jag inte förvånad när man tänker på Inti Chavez Perez som mansutredare och att regeringen sponsrar Svenska kvinnolobbyn som vill klippa kuken av män.
    Tack i alla fall för att du är en av dom som avslöjar dom feministiska dumheterna som håller på att förstöra vårt samhälle !!

  3. Vackert inlägg!

    Men ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att det är min skyldighet att reagera. Det vore fegt och ansvarslöst att inte reagera.

    Precis så. Jag har alltid haft lätt för mig, lätt att lära, lätt att förstå och lätt att förklara. Jag ser det som en gåva, med vilken det följer skyldigheter. Kanske än mer då en av de som bor i mitt hjärta har ett lättare förståndshandikapp, så jag vet vad det innebär att inte födas med detta. Det är min skyldighet att göra vad jag förmår, det är min skyldighet att reagera, annars är jag ingen människa utan bara en liten lort.

  4. Tanken är kanske att män inte ska vara intresserade av kultur. Jag läser allt mer sällan böcker. Jag läser mer på nätet, men vid ett Sverigebesök där jag jag inte har uppkoppling och skulle åka flygbuss och flygplan så tänkte jag att jag skulle köpa en bok att läsa i pocketshoppen i Klarabergsterminalen. Trots eller på grund av att det är en kommersiell bokhandel hade det mesta feminstitisk eller vänstervinkel på något sätt. Till slut hittade jag Erik Åsards “Den sårbara supermakten” och “Blod Eld Död – Ens svensk metalhistoria”.

    Jag gissar att de flesta vanliga män spelar TV-spel och läser på nätet. Makten är förmodligen på väg bort från kultur och gammalmedia eftersom vi ser män lämna WO där.

  5. Pingback: Olika verkligheter | WTF?

  6. Jag tycker inte Erik Helmersson är så misandrisk som du beskriver honom. Artikeln har dock ett rejält bottennapp:

    “Kanske handlar trots allt ”Mannens undergång” mer om upplösningen av ett samhälle, inte ett kön. Och om vad som reser sig ur dess ruiner – ett genus med lägre testosteronhalt. Detta torde leda till mindre våld, bättre interaktion mellan människor, ett mer civiliserat samhällsklimat och, ja, betydligt mer jämställdhet.”

  7. Att visa omdöme, analysförmåga eller någon sorts kunskaper om det man talar om, det är inte längre något som efterfrågas när det raggas journalister, reportrar, författare. Inte heller att kunna skilja på sak och person eller att ha modet att kalla en spade för en spade. Idag väljer redaktioner och förlag framför allt folk som HÖRS när de skriver, från en blaffig eller aggressiv rubrik och ända ner till bildbylinen i trendig frilla. Och personer som kan väcka identifikation hos de målgrupper man vill sälja in sig till. En person som Mona Masri t ex har ju inte fått jobb för sin analytiska förmåga eller stil, men däremot för att hon är ett bra dragarnamn när man vill vädja till…eh, unga Malmötjejer (främst) med invandrarbakgrund och få dem att köpa tidningen. Sydsvenskans kalkyl med at värva henne och lansera henne stort var väl ungefär att hon passar för en målgrupp man ville locka in, hon fixar styarka rubrikler och rekationer och kan käfta emot, även om det sker utan någon sorts logik eller insikter. De litet äldre prenumeranterna räknar man nog med ska stanna och fortsätta av bara farten, trots att tidningen inte längre talar deras språk eller bevakar det som berör dem.

    Plojigt språk,. överdrifter, personangrepp och rena låtsasargument, visst. Expressen och Nöjesguiden har varit ledande på det stuket i många år, de andra tidningarna har följt efter. Det är PR-branschens sätt att skriva och berätta man lånar, om än uppumpat med patos. I botten handlar det om att massmedias redaktioner och stjärnor i allt högre grad bara skriver och jobbar för det egna gänget. Det är polarnas gillande man fikar efter, inte läsarnas uppskattning. Och då är det bombsäkert att skriva om patriarkatet eller låtsas som om man känner alla de bästa klubbfixarna i stan. Sverige håller tyvärr på att bli en halvbrackig bananmonarki med kass och unken offentlig debatt och det sättter verkligen avtryck i media och kulturliv.

  8. Pingback: Johan Lundberg ÄR ett ljus i mörkret… | Häxanmexan

  9. Kimhza Bremer,
    Delar din syn på svensk “public service” radio och TV. Följande citat från SVT:s “tackfilm” meddelar dock en annan mening:

    “Tänk om det inte fanns någon fri och oberoende radio eller tv. Hur skulle Sverige se ut då? Skulle du någonsin upptäcka någon nytt, eller bli riktigt överraskad framför radion eller teven? Skulle du kunna lita på att det du ser eller hör är sant? Skulle alla röster få komma till tals?”

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Fri_television

    Ja, vad säger man? Ska man skratta eller gråta? Ibland måste man nog bara få stänga av och “checka ut” från skiten. Det kanske finns en gräns för hur mycket man orkar med, och kanske ska man lägga lite distans till den gränsen, för säkerhets skull? Man har ett ansvar att ta hand om sig själv och sitt eget mående också.

    Ett alternativ för “engelsk-hörande” är annars AVFM Radio, som har ganska många program, som dessutom går att ladda ner som mp3-filer, för lyssning off-line:

    http://www.blogtalkradio.com/avoiceformen

    Och säga vad man vill om Barbarossaaa, men det är inte feministisk propaganda à la SR/SVT han ägnar sig åt i alla fall. Jag vet inte om jag håller med honom i allt, men han är helt klart en intressant tänkare, vars resonemang förtjänar mycket mera uppmärksamhet:

    http://www.youtube.com/user/barbarossaaaa

    Tack för ännu ett välskrivet inlägg.

  10. Jag är man och har upplevt att de flesta av mina kvinnliga bekanta inte tar debatten på så stort allvar. Jag tror att det i längden kan bli ett problem för det innebär att fanatikerna som ju oftast är engagerade får tid till att flytta in i maktens korridorer och efter detta även tid att befästa sina ställningar så att deras åsikter blir till något som inte går att rucka på/ifrågasätta.

  11. Fredrik, min känsla oxå. Men inte desto mindre problematiskt ändå.
    Vi måste inse att det alltid är en fråga om maktanspråk, när ngn “marginaliserad” grupp yttrar sig. Tro aldrig ngt annat. Eller ett egenintresse. A.l.t.i.d. E.t.t. M.a.kt.a.n.s.p.r.å.k.

    Fan att inte Janne Stenbeck lever. Han skulle älskat att sponsra en feministkritisk tv-kanal, om inte annat än för att retas…

Comments are closed.