När självkritiken slutar fungera

Jag har funderat en del över det här med självkritik och tolerans. Både Lena Andersson och Johan Lundberg är inne på ämnet i samband med Timbros seminarium kring Lundbergs “Ljusets fiender”. Hur demokratierna i väst växte fram som en följd av Upplysningen. Och hur själva idén om självkritik är en sådan utmärkande egenskap för just västvärldens framgångsrika demokratier. Hur självkritiken frodas här, i motsats till många andra delar av världen, där totalitära och religiösa system trycker ner människor och idéer.

Jag intresserar mig för det som kanske skulle kunna kallas för “självkritikens brytpunkt”. När förmågan att se de egna bristerna övergår i något som inte längre är friskt. Det går att se dessa strömningar i ett samhällssystem, men också i den enskilda människan. Jag tänker på tonåringen som brottas med inre funderingar och identitetsproblem, och som i något läge går över en gräns och inleder ett självskärarbeteende. När synen på sig själv övergår från att vara sunt självkritisk till att bli farlig för individen.

Vi ser ständigt samma tecken i samhällsdebatten. Självkritik som har övergått i hat och förakt. En sund förmåga att se det egna systemets brister som har övergått i destruktivitet och empatilöshet. Man har liksom kommit på att något är bra (självkritik), och då skall det göras jättemycket. Och ännu mer. Och mer. Till slut har alla gränser passerats. Men man slutar ändå inte. Det hela övergår i något bortom kontroll. För individen ett livsfarligt beteende (betänk hur självmord bland pojkar och självskärarbeteende bland flickor har ökat dramatiskt i vår tid). För samhället en slags intellektuell och känslomässig infarkt, där självdestruktiviteten leder debatten och opinionen mot mörkrets avgrund, ja, mot det vurmande för antihumanism, religiös extremism och könskrig som vi ser idag.

Det är ett makabert skådespel och det utspelar sig här och nu. Det går att urskilja strömningarna och mekanismerna, hur de samverkar och påverkar varandra. Jag har kallat det “hydran”, den samlade identitetspolitik som väver samman de antidemokratiska och antihumanistiska krafterna under paroller som antirasism, feminism och normkritik. Där kulturrelativismen kan ses som kittet som håller delarna ihop.

Nog är det “snårigt”, som Lena Andersson beskriver det. Och snårigare än vad vi kanske kan förstå (jag gör inga anspråk på att ännu ha avkodat helheten). Men det går ändå att tydligt urskilja mönstret och kopplingarna.

Svenska Kyrkan kan kanske tjäna som ett fristående exempel. Vi bevittnar en process nu där självkritiken och det man kallar toleransen verkar ha lett till en ambition att upplösas och försvinna. Normkritiken verkar ha anfrätt själva existensberättigandet. Den politiska korrektheten och det som ser ut som en växande ovilja att se något bestående värde i vare sig det kristna kulturarvet eller ens den egna religionen som sådan verkar ha skapat en kyrka utan mål och mening, annat än att frekvent användas som plattform för krafter som vill ifrågasätta och rasera “normer” (i förlängningen sannolikt även det besvärande kristna i att tro på just Jesus Kristus).

Nu ser ju jag mig själv som ateist, men jag fascineras ändå av att bevittna detta sönderfall. Jag respekterar de som tror (vilken religion de nu må vara), men har nolltolerans mot religiösa samfund som gör anspråk på makt över samhälle och individ. I vår värld är det företrädare för islam som utmärker sig i denna gren. Politisk islam (islamism), är en farsot som måste bekämpas. Men i Sverige finns en oroväckande inställsamhet gentemot denna religiösa fanatism och inte sällan är det just feminister och så kallade antirasister som bereder marken. Ibland med Svenska Kyrkan som plattform.

Visst är det en smula otroligt att det är så tyst i Svenska Kyrkan om hur det ser ut för kristna i övriga världen? Men kanske ganska begripligt. För precis som med de fastlåsta könsmaktsföreställningarna (vilka erbjuder endast en syn på kön och makt), så har kyrkans företrädare fastnat i ett postkolonialt maktperspektiv, vilket i sin tur gör dem blinda för verkligheten. I identitetspolitikens labyrinter kan alltså inte den Svenska Kyrkan se andra kristna i världen som särskilt utsatta, oavsett om de är det eller ej. Att uppmärksamma att det främst är islamister i övriga världen som massakrerar och förföljer kristna är inte politiskt korrekt i Sverige, eftersom man då också skulle riskera att bli kallade “islamofober” (vilket naturligtvis är otänkbart i en kyrka som idag också anställer imamer).

Mitt förtroende för DN är praktiskt taget noll, men denna ledare från i veckan var intressant:

“En ny rapport från Amnesty international målar en svart bild av behandlingen av de kristna kopterna i Egypten. Organisationen slår fast att våldet i somras, sedan armén störtat president Mursi, saknar motstycke. Det är ofta, enligt Amnesty, uppviglat av islamistiska extremister och utfört av lokala huliganer, medan säkerhetsstyrkorna har olika ursäkter för att inte ingripa. Kopterna är bara en av många förtryckta kristna grupper i världen. Enligt författaren John L Allen, aktuell med ”The global war on Christians”, riktas nu 80 procent av all religiös diskriminering mot kristna. De förföljs i 139 länder. Tiotusentals kristna dödas varje år.”

Dagens Nyheter tar visserligen upp ämnet i ledaren, men med ett visst krumbuktande. Och man vill givetvis inte lägga någon skuld alls på islam::

“Men att inte vilja skylla på ”islam” eller ”muslimer” är inte samma sak som att av överdriven hänsyn förringa brotten och skydda de skyldiga. När DN 2011 skrev om kriget mot kristna kom ett märkligt bloggsvar från Peter Weiderud, ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet.

”Det vore önskvärt att även svensk liberal media kunde utveckla förståelse av religion där olika religion inte innebär att den kvantitativt minsta gruppen måste beskrivas som minoritet att beskydda”, skrev Weiderud. ”Att lyfta fram spänningen mellan kristna och muslimer är att anta extremisternas verklighetsbild.”

Svaret är tyvärr fortfarande signifikant för stora delar av vänstern. Med korståg och kolonialkrig fast på näthinnan är de oförmögna att se kristna som offer. De talar om ”spänningar” mellan grupper – som om de kristna minoriteterna i Irak, Pakistan, Egypten och Syrien skulle vara lika skyldiga som de extremister – inte ”muslimer” – som pinar dem.”

Det är bra att man här lyfter fram Peter Weideruds bisarra kulturrelativistiska utspel. i sammanhanget är det intressant att notera att i gruppen Socialdemokrater för tro och solidaritet, finns också Anna Ardin, den radikalfeminist som blev känd i samband med det feministiska åtalet av Julian Assange (jag rekommenderar alla att läsa förundersökningsprotokollet i detta fall – finns på nätet).

Avslutningen menar jag är talande för inte bara DN utan hela den av maktteorier indränkta svenska idédebatten:

“För att förstå vad kristna världen över utsätts för i dag måste vi bortse från rika kyrkobesökare i Rom, Washington och Stockholm. Vi måste till och med blunda för det faktum att de förföljda människorna i Mellanöstern, Centralafrika och stora delar av Asien ens är ”kristna”. Se dem i stället för vad de är: en förföljd, på flera ställen utrotningshotad minoritet som ropar efter vårt stöd.”

Man kan tyda det som att det alltså finns en poäng i att sluta se de “kristna” som kristna. Att det då blir enklare för oss att se deras utsatthet. Det är ett förbluffande resonemang, men helt logiskt i identitetspolitikens kölvatten. Om vi bara tar bort identiteten “kristen” och ersätter det med “minoritet”, ja, då har vi ju möblerat om i den hierarkiska modellen. Och DÅ kan vi känna efter, eller?

Vi kanske kunde göra samma sak med kön? Och ras? Sexuell läggning? Eftersom vi inte kan bry oss om varandra som medmänniskor längre – eftersom detta inte heller förefaller eftersträvansvärt – utan först måste begära ut en kvittens på vilket värde en person har i den tänkta makthierarkin (och därefter bedöma huruvida personens utsatthet är värd att bry sig om), ja, då kunde vi ju låtsas att en vit, heterosexuell man egentligen är en färgad, homosexuell kvinna? Ja, alltså om vi vill kunna känna någon empati om personen far illa…? Men vänta nu, varför skulle någon vilja känna empati för en vit, heterosexuell man…?

Och ja, varför skulle vi bry oss om kristna i världen?

Visst är det ett sluttande plan. Den västerländska själv- och normkritiken har i delar imploderat. Det är som att samhällskroppen har börjat äta av sig själv. Skära i sig själv. Och det är själva fundamentet för den öppenhet (som i sin tur möjliggör självkritiken) som står på spel. Det tummas nu allt oftare på grundläggande humanistiska och rättsliga principer och synen på den enskilda människans värde. Det är inte ovanligt idag att till och med yttrandefriheten ifrågasätts öppet.

Allt detta, som är skörare än vad vi tror, står under ständig attack av de antidemokratiska krafter som gör gemensam sak i kampen mot den värdegrund som samhället vilar på. Islamism, radikalfeminism och “antirasism” är tillsammans ett reellt hot mot själva demokratin.

Självkritik är bra. Men när det övergått i ett självskärarbeteende måste någon gripa in.

Jag hoppas att vi snart blir fler.

—————

T I L L Ä G G :

Av en händelse har Lena Andersson i DN skrivit om likartade reflektioner (utan att jag hade sett det). Andersson givetvis med en betydligt skarpare och intellektuellt förankrad blick och ton.

9 thoughts on “När självkritiken slutar fungera

  1. Lika briljant som vanligt. Tack för dina betraktelser som får slöjorna kring det moderna debattklimatet och samhällslivet att skingras en aning.

  2. Ja, den svenska kyrkan slår knut på sig själv för att inte förarga någon. Ta bara den nya ärkebiskopen som inte tror på jungfrufödelse och inte kunde hävda att gud var bättre än mohammed.Kommer inte ihåg exakt om frågan var ställd så men andemeningen var att hon inte tyckte att kristendomen var något bättre än islam.
    Om man företräder en tro,politisk eller religiös, och är partiledare eller ärkebiskop så måste man väl ändå tro att det man företräder är bättre än något annat parti/religion ? Därmed inte sagt att de andra alternativen alltid är dåliga.

    Jungfrufödseln,hur osannolik den än är, är väl också en del av den kristna tron.
    Rent generellt tycker jag att den svenska kyrkan har tappat fotfästet och försöker tillfredställa alla. Det kommer den aldrig lyckas med utan den kommer istället bli likgiltig för de flesta.

    Nu är jag inte religiös men en väl fungerande kyrka kan ju faktiskt vara en tillgång i samhället.

    Håller också med om att det är sjukt hur samhället/media försöker bortse från religiös extremism begången av t.ex muslimer och ursäktar den. Det är ju faktiskt att spotta den vanlige,icke extremistiska muslimen i ansiktet. Det förvandlar dessutom oss till ett samhälle med medlöpare til extremisterna,

  3. Ja, den västerländska självkritiken är att likna vid svenska barns immunförsvar.

    Jämför med t.ex. Baltikum. Där är allergier ett okänt begrepp, men i Sverige är var och varannan unge allergisk. Orsaken är att Sverige är så rent och välstädat att immunförsvaret inte har något att jobba med, utan måste ‘hitta på’ saker att göra.

  4. Jag håller helt och hållet med dig och jag har sedan länge bestämt mig för att personvalsrösta på KDU-politiker i de kommande valen. Det borde ni andra, som också håller med om det Kimhza skriver, göra.

  5. Väl talat. Dina resonemang påminner om de som paleokonservative Paul Gottfried för i Multiculturalism and politics of guilt och franske nya högern-ideologen och statsvetaren Guillaume Faye i bl.a. Why we fight. Sistnämnde kallar det etnomasochism, vilket i min ringa mening är synnerligen träffande.

    Men det är bra att vid sidan av gammelkonservativa och radikalhögerföreträdare även liberaler och liberalkonservativa som Roland Poirier Martinsson, Johan Lundberg, i viss mån Nathan Shachar, och den här bloggens upphovsman belyser och kritiserar detta blamerande tillika destruktiva fenomen.

    Etnomasochism, eller vad man nu exakt väljer att kalla företeelsen i fråga, är ett ok som minner om Nietzsches berömda ressentimentsutläggning. Människor som ägnar sig åt sådan patetik – till exempel den “vackra” (hehe) histrionikern Maria Sveland – bör givetvis hånas. Noterbart är att uttrycken för det emellertid inte sällan torde vara manierade – konstlade gester för att passa in och/eller att framstå som intellektuellt medveten. Men genuint övertygade kan säkerligen också finnas.

  6. Pingback: Vi anar avgrunden | Kimhza Bremers Bodega

Comments are closed.