Propagandisten Hanna Fahl

Jag råkade se en intervju med nobelpristagaren i litteratur, Alice Munro, på tv. Den svenska intervjuaren ställde inte oväntat flera frågor om och kring just detta att Munro är kvinna. Nu skulle Munro ge råd till andra kvinnliga författare. Då vände Munro blicken nedåt och försökte värja sig. Hon föredrog att ge råd åt “författare”. Kanske blev intervjuaren en smula besviken.

Feministiska media vill givetvis använda Alice Munro också i politiskt syfte. Några ur DN’s feministiska instruktörsförband, Hanna Fahl och Malin Ullgren skriver om när Munro tillkännagavs som pristagare. Som rubrik lyfter man fram något som Munro tycks ha sagt till CBC i förbifarten:

“Jag är väldigt glad att jag fick priset, att vi kvinnor fick priset”.

Och är Munro feminist? Jo, det vill naturligtvis Fahl och Ullgren få det till. Man publicerar ett utdrag ur en gammal intervju i The Atlantic (2001):

“– Jag vet inte vad termen är för en man som främst skriver om män? Jag är inte alltid säker på vad “feminist” betyder. I början brukade jag säga att ja, självklart är jag feminist. Men om det betyder att jag ska veta saker om och följa en särskild feministisk teori, så är jag det inte. Jag tror att jag är feminist i den bemärkelsen att jag tycker att kvinnors erfarenheter är viktiga. Och det är feminismens bas, sade hon till The Atlantic.”

Egentligen är det ett väldigt bra och samtidigt ödmjukt uttalande. Och det är ställt utom allt tvivel att Alice Munro inte är feminist, utifrån den samtida svenska definitionen. Att “tycka att kvinnors erfarenheter är viktiga” är ett mera allmänmänskligt och humanistiskt synsätt. Man skulle kunna vända på det och fråga sig vad en människa är som tycker att kvinnors erfarenheter är oviktiga? Ett sunt “jämställdistiskt” perspektiv, att både kvinnors och mäns erfarenheter är viktiga är med största säkerhet något som Munro skulle ställa sig bakom. Dagens radikala könsmaktsfeminism går helt enkelt inte att associera med denna författare (kanske till Fahl och Ullgrens förtret).

I den svenska tv-intervjun berättar också Munro om sin tacksamhet gentemot sin nu avlidne man. Hon berättade att hon inte alls skämdes för att hon varit en “hemmafru”, och att hennes man alltid stöttat henne i sitt skrivande. Till New York Times har hon också sagt att de stod varandra “fantastiskt nära”.

Sådan information är ju besvärande och ingenting som kommer att lyftas fram (följdfrågor uteblir också). I Fahl och Ullgrens artikel beskriver man giftermålet med denne man så här:

“Tillsammans med sin nye make bosatte hon sig i Clinton, Ontario, för att ta hand om hans åldrande mor.”

———————

Hanna Fahl går vidare med sin feministiska propagandagärning. I torsdags lyfter hon den nya feministiska “A-märkningen” för filmbranschen. DN’s feministiska filmkritiker Helena Lindblad får en “A-stämpel”, liksom Filminstitutets VD Anna Serner (“På dom, alla [gubb] slem”) och regissören Lisa Langseth. Filmer skall nu alltså bedömas utifrån “Bechdel-testet” och filmernas kvalitét bedömas utifrån kvinnors närvaro (och vad kvinnorna pratar om med varandra).

I dagens DN propagerar Fahl för den feministiska vanföreställningen (och ideologiska mytspridningen), att vi lever i en “våldtäktskultur”. Hon använder sin egen tonårstid, där hon tillsammans med sitt band spelade en cover på Nirvanas “Rape me”, som intäkt för detta. Idag är Fahl klokare, förstår vi. Nu har hon “läst feministisk teori” och vet hur världen fungerar. De män som fanns i närheten minns Fahl idag som “äckliga” och de skickade “snuskiga” vykort och var sexister.

Och mot den våldtäktskultur som Fahl upplever att hon lever i ställer hon:

“…rätten att leva sitt liv och göra sina misstag utan att samhället tycker att hon förtjänar att bli våldtagen.”

Ett samhälle, vårt samhälle, som alltså tycker att kvinnor förtjänar att bli våldtagna om de lever sina liv och begår misstag?

Jag ser ut över takåsarna. Vilket samhälle pratar Hanna Fahl om? Sen minns jag ju att hon studerat “feministisk teori”.

Jag vet att jag inte borde läsa DN.

13 thoughts on “Propagandisten Hanna Fahl

  1. Så hon menar att vårt samhälle tycker att det är ok och till och med att hon förtjänar att bli våldtagen ? Hur kommer det sig då att det finns lagar som förbjuder våldtäkt och att dessa lagar blir mer och mer åtskruvade så att man knappt ens vågar vidröra en kvinna utan skriftligt medgivande ?
    Hon tillhör förstås de som vill ha omvänd bevisbörda så att den som blir anklagad för våldtäkt skall tvingas bevisa motsatsen.Hon kanske även delar män för jämställdhets tanke på att en anklagad våldtäktsman inte skall ha rätt till en advokat ?
    Sedan undrar jag vilken mental ålder hon har som tror att man skall kunna skapa ett samhälle där ett misstag inte leder till konsekvenser.Hur skall det gå till tycker hon ? Skall vi isolera oss från varandra ?
    Fantastiskt också att hon,precis som de andra genuskommisarierna på DN,försöker göra Alice Munro till en feministisk förebild mot hennes vilja.

    Skall också bli intressant att se vad genusmärkning av film kommer att innebära om den införs.
    Förmodligen kommer all annan film behandlas som något dåligt som skall kritiseras på Dn kultur och andra feministiskt anstrukna redaktioner.

    • Hon kanske även delar män för jämställdhets tanke på att en anklagad våldtäktsman inte skall ha rätt till en advokat ?

      Det verkar nästan som det där håller på att bli en faktoid. Jag hade en diskussion tidigare med någon (dig?) på GenusDebatten om detta och blev hänvisad till en text från MFJ där det förekom en indigerad mening och upprörd mening som nämnde att den våldtäktsanklagade försvarades av en advokat. Att uttrycka upprördhet över att en anklagad har försvarsadvokat är inte detsamma som att påstå att de inte skulle få ha det. Förutom att det ger en lösryckt fras alldeles för stor och avgörande betydelse så är det en falsk dikotomi. Om du verkligen har en källa där MFJ faktiskt propagerar för att våltäktsanklagade inte skall få ha försvarsadvokater, ge mig en länk till den är du snäll. Det är ammunition jag inte skulle tveka en sekund att använda. Men den måste vara sann. Inte någon långsökt tolkning av några förflugna ord.

      Jag gissar mig till att A-märkningen baserat på Bechdel-testet kommer att få grava konsekvenser, eftersom vi säkerligen kommer dithän att det ingår i filminstitutets rutiner för hur man bestämmer vilka filmprojekt som skall få ekonomiskt stöd osv. Om det nu är filminstutet som avgör det, eller hur det fungerar, men … det kommer säkert att inlemmas i olika formalia och fungera som ett styrmedel. Skrämmande, minst sagt.
      (Jag undrar lite cyniskt när det kommer att ställas som krav att alla filmer på marknaden skall vara A-märkta, och när det blir obligatoriskt för medborgarna att gå på bio och se A-märkt film.)

      • Nej, vi har inte diskuterat uttalandet om att män för jämställdhet förespråkar att våldtäktsmän inte skall ha rätt till en advokat. Kan erkänna att jag bara gick på vad en annan person hade skrivit på någon blogg och såg ingen direkt hänvisning till ett direkt citat. Jag tyckte bara att det inte skulle förvåna mig ett dugg om MFJ skulle förspråka en sådan linje med tanke på vilka dumheter som deras ordförande Tomas Wetterberg vräker ur sig på nätet.

        Slarvigt av mig och jag ber MFJ om ursäkt om mitt uttalande inte stämmer. Om det stämmer så tycker jag att MFJ skall be svenska folket om ursäkt….
        Jag tycker också att fakta är viktigt i diskussionen och jag borde ha tagit reda på en källa som stödjer mitt påstående innan jag skriver om det. Tack Dolf för ditt påpekande. Förhoppningsvis
        gör det mig mera noggrann i fortsättningen :-).

        • okej, då hajar jag. Misstänker att du såg diskussionen på GenusDebatten då.
          Det är en (den främsta?) anledning till att jag ofta blir långrandig. Jag försöker att alltid vara korrekt i mina källhänvisningar och skilja på fakta och åsikter. Men ganska ofta är källan minnet, så det blir mycket “vill minnas”, “har för mig”, “tror jag såg” och liknande omständiga modifieringar i mina texter. Allt har sin plats, men man får försöka hålla reda på vad som är vad. Men det är väl ingen som orkar hålla på och leta fram källor till vartenda påstående man nånsin gör, det vore omänskligt, och fråga efter källor blir lätt bara ett sätt att täppa till truten på den man diskuterar med. Det är dock bara bra om man är lite återhållsam med rena påståenden och kvalificerar dem lite grann.

  2. Hanna Fahl är en lustig individ i så måtto att hon, utan att iofs vilja göra det, har skapat ett av de härligaste och mest virala antifeminism-radioinslagen någonsin, nämligen den legendariska intervjun med Paolo Roberto.

    Boxarens jordnära common sense-analys verkar närmast ge feministen en hjärtattack, och det är härligt att lyssna på. Sök “Paolo Roberto Hanna Fahl” på YouTube om ni inte hört klassikern ännu.

    • För ett årtionde sen var Hanna Fahl trendriktigt indiepoppig musikjournalist och¨åtminstone ibland skärpt och rolig, idag är hon en halvgammal livsstilskåsör och en av hundratals trendigt foträta feminister. Det kallar jag en medelmåtta som går utför, även om hon har lyckats ta sig fram till DN.

      Och en som har gjort en liknande resa är f ö den hejdlöst hyllade Marit Bergman. Från tjutig feministpunkare som slängde kådisar på publiken med dåvarande bandet Candysuck under sent 90-yal till en halvetablerad B-kopia av Irma Schultz eller Lisa Miskovsky, som visst är omtyckt av journalister men inte har någon större publik och än mindre av vokal egenart. Hon käns lika relevant som Nena, men hon har förstås alltid vårdat sitt umgänge bland mediafolk och så.

      • Fast “lyckat ta sig till DN”, hmm… det är väl snarast så att feministisk livsstilskåseri är DN Kulturs själva materia? Hon passar perfekt där. Det är en ljummen jämngrå sörja av kåserliliknande analyser och kolumner i den tidningen. Medelmåttighet gestaltad i text av medelmåttorna själva.

        I alla fall senast jag kollade får något år sedan innan jag sade upp skiten. Har inte öppnat tidningen vare sig i pappers eller nätform sedan dess och mår mycket bättre. Det var som att luften blev lättare att andas på morgonen sedan jag slapp bli kräkt på varje morgon.

  3. Hanna om bandet hon lirade i som tonåring: http://www.dn.se/kultur-noje/hanna-fahl-vi-var-14-ar-och-fick-lara-oss-att-skratta-overseende-nar-man-behandlade-oss-illa/

    “Och jag känner så varmt för den fjortonåring jag var, som såg det som självklart att få sjunga ”Rape me” så fint som möjligt. Den fjortonåringen ekar i mig ofta. Som när jag läser om Daisy Coleman som var full och våldtogs i Maryville av två sjuttonåringar, och vars fall lades ned. (—) Att unga kvinnor ska få vara hur fulla och ha vilka kläder som helst, till och med få stå på en scen och sjunga ”våldta mig”, utan att vara rädda att det verkligen ska hända. Så tror vi när vi är fjorton, det verkar så självklart när vi är fjorton. Vi borde aldrig behöva lära oss annorlunda.”

    Om man tror att Kurt Cobains text *bokstavligen* handlade om våldtäkt. om man inte ser metaforen utan bara är helsåld på att Kurt är såååå söt och tycker at det låter coolt med ‘rape’ så borde man kanske inte göra just Nirvanacovers över huvud taget. Och jag vill helst inte tänka på hur det kan ha låtit med tanke på skillnaden i musikaliska färdigheter mellan Cobains trio och ett gäng 14-15-åringa tjejer från någon håla i Sverige. Ja, det där var säkert mycket sexistiskt att säga men frågan är om jag bryr mig – särskilt inte med tanke på hur Fahl och andra ständigt klumpar ihop alla män och gör dem medansvariga för gruppvåldtäkter etc.

  4. Vi lever i en våldtäktskultur, om en kvinna inte gör som en man vill ska han våldta henne. Annars upprätthåller han inte kulturen, och då har de stakars feministerna inga att slåss mot. Så gör din plikt!

  5. Pingback: Logik? | WTF?

  6. Pingback: Ännu en postmodern epidemimyt. | Malte on the Roxxx

  7. Tja, Hanna Fahl har uppenbarligen fått i uppdrag av DN att göra popkritiken feministisk. I veckan hyllades 90-tlasidolerna TLC med anledning av en försk film om dem som gått på amerikansk tv, Tjejerna framställs som talespersoner för en hel generation unga kvinnor, och givetvis blåser Hanna till strid mot den manliga rockismen med dess mossiga dyrkan av manliga idoler och deklarerar att det ska vara mer tjejgrupper som hyllas (Spice Girls är säkert nästa)..

    http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/hanna-fahl-jag-grinade-som-en-liten-bebis-till-crazy-sexy-cool-the-tlc-story/

    Inget nytt. Jag antecknar mentalt i marginalen;

    1) TLC skrev endast marginellt sin egen musik eller sina egna texter, till skillnad från t ex Beatles, The Pretenders, The Smiths, New Order, The Ark och tusen andra.
    2) Som vanligt med den här typen av band var TLC:s konserter mera inriktade på att återskapa deras MTV-videos och koreografin från dem än på levande musik, på att tillföra något som inte redan hade gjorts på skivan eller på MTV.
    3) Det är aldrig någonsin coolt att frottera sig inför läsarna med hur mycket man störtgrät, vrålade eller spelade luftgitarr över en viss film/skiva/bok. Särskilt inte om det underförstådda kravet är att läsarna också ska gråta. Usch.

Comments are closed.