Kvinnohat eller manshat?

Jag har inte lyssnat på Sveriges Radio P1’s Tendens och den sex avsnitt långa programserien “Hatar män kvinnor?”. Upplägget och programmets andemening står ändå klart både i valet av den retoriska titeln och pressreleasens inledningstext:

“I Mia Blomgrens nya serie i Tendens ställer hon frågan till både kvinnor och män och gräver sig allt djupare ner i det som vi kallar kvinnohat. Del ett av sex startar måndag 7 oktober kl. 11.03 i P1.

– Ja, ibland kan man ju undra, svarar Lena när Mia Blomgren frågar om män hatar kvinnor? För vad var annars det psykiska och fysiska våld som jag fick utstå under många år ett uttryck för?”

Det är mycket prat om hat nuförtiden, det hatas både hit och dit. Radikalfeminister har nu i decennier arbetat intensivt, genom medier och litteratur, högskoleplattformar och så kallad genusforskning, försökt sprida vanföreställningen att män som grupp skulle hata kvinnor. Och parallellt har samma radikalfeminister allt oftare och allt mer öppet gett uttryck för ett oförblommerat manshat (senast igår gick partiledare Gudrun Schyman ut och kallade försvarandet av manshat för “folkbildning”).

Jag känner att det är dags att reda ut lite i hatrabbaten, om än lite sporadiskt. Vem är det som hatar vem och i vems intresse ligger det att sprida ett visst hat – och föreställningen om ett annat hat?

Jag vet att kvinnor inte hatar män – och att män inte hatar kvinnor. Det vet alla sunda, friska människor som inte levt i extrema miljöer eller präglats av allt för stark indoktrinering. De flesta av oss känner både bra och dåliga människor, av båda könen. Många har både systrar och bröder, pappor och mammor, döttrar och söner. Inte alla, men de flesta har bra relationer över könsgränserna. Ytterst få hamnar i destruktiva relationer och ännu färre drar slutledningarna att konflikter och problem skulle härröra ur ett könsbestämt hat. Det finns mycket att säga om allt detta såklart, men jag stannar där.

Min poäng är att det är en extremt udda och verklighetsfrämmande slutsats för nästan alla människor, att män skulle hata kvinnor. Det hänger naturligtvis samman med att män inte heller hatar kvinnor. Lika lite som kvinnor hatar män.

Ändå befinner vi oss i en samhällsdiskurs där representanter för denna lilla grupp av extremistiska åsikter och vanföreställningar har styrt den offentliga agendan åt det håll där det på fullt allvar och öppet dras just sådana slutsatser, ja, att män skulle hata kvinnor. Men varför? Och vilka är vanföreställningarnas konsekvenser?

Här är det först viktigt att komma ihåg att det ligger i den politiska feminismens intresse att sprida bilden av ett utspritt kvinnohat. Anledningarna kan vara många. För de mer revolutionära krafter som gastar om patriarkatet som måste krossas och som därför ser det startade könskriget som inledningen till en samhällsomstörtning tjänar “kvinnohatet” ett taktiskt syfte. Hat skapar hat, som skapar ännu mer hat. Så kan kriget spridas och skadan på “patriarkatet” bli som störst. Men anledningen kan också vara ekonomisk. I och omkring feminismens alla grupperingar pumpas hundratals miljoner kronor varje år. Det är många som har mycket att förlora på att debatten blir mer sansad.

Och bilden av det föreställda kvinnohatet fortsätter att spridas effektivt och metodiskt. Feministiska media arbetar intensivt på alla upptänkliga sätt att befästa denna vansinniga myt, att män i allmänhet skulle hata kvinnor i allmänhet. Nu kallas det också “näthat” (ja, då menas som oftast kvinnohat). “Näthatet mot kvinnor” och så vidare. Begreppen näthat, mäns våld mot kvinnor, kvinnohat och antifeminism används flitigt dag ut och dag in för att banka in budskapet. Att gruppen kvinnor skulle vara hatade av gruppen män.

Konsekvenserna är omfattande och vi har knappast sett helheten än.

I dagarna diskuteras Quick-skandalen igen, sveriges största rättsskandal genom tiderna. Tittar vi tillbaka har vi flera andra fall av oskyldigt dömda, Fallet Ulf (även detta, som med fallet Sture Bergwall, avslöjat av framlidne journalisten Hannes Råstam), Södertäljefallet (där den största polisinsatsen genom tiderna mobiliserades för att gräva efter skändade barnlik i skogarna utanför Södertälje) och Da Costa-fallet eller styckmordsåtalet (sveriges största rättsskandal innan Quick). Och på Equadors ambassad i London sitter Wikileaks grundare Julian Assange inspärrad.

De största rättsskandalerna och de största rättsövergreppen i sveriges moderna historia har alla en sak gemensamt. De är alla resultat av den verklighetsfrånvända och ideologiskt färgade fundamentalism som den politiska, radikala feminismen har fört med sig till Sverige. Varför någon ännu inte gjort detta till ett kriminologiskt eller sociologiskt forskningsprojekt kan bara hänga samman med att sådana tänkta forskningsprojekt bromsas av ideologiska skäl.

Varför ingen undersökande journalist ännu har vågat sig på att göra en helhetsanalys och ta ett samlat grepp om detta som ändå är samtidens största rättshaverier (och som i sin tur hänger samman med utvecklingen av hela idé- och samhällsdebatten), måste bara hänga ihop med att priset ses som för högt (modet saknas), eller att det helt enkelt  inte finns några journalister som inte sympatiserar med åtminstone några av radikalfeminismens teorier kvar.

[fortsättning efter avbrott]

När det gäller sveriges genom tiderna mest framgångsrika populärkulturella projekt med en radikalfeministisk agenda så är det Stieg Larssons Milleniumtrilogi. “Män som hatar kvinnor” (som till många svenska feministers förtret döptes om till “The girl with the dragon tatoo” i den amerikanska versionen), är vid sidan av kriminalhistorien också en uppslagsbok i vanföreställningen om maskulin ondska. Larsson var också djupt influerad och tagen av vännen Eva Lundgrens så kallade forskning vid Uppsala universitet, där hennes ohederliga “Slagen dam” blev en slags katekes för de troende. Vilken påverkan Lundgrens arbete har haft på det svenska rättsväsendet och andra områden där radikalfeminismen kunnat sprida sig kan vi bara spekulera över. Klart är iallafall att alla svenska större rättsskandaler i senare tid haft mer eller mindre uppenbara kopplingar till den politiska och radikala feminismens utbredning.

Med Thomas Quick är det heller inte svårt att se hur en kombination av psykoanalytiska irrläror och feministiska vanföreställningar om våld gör det möjligt för skandalen att nå sådana fantastiska proportioner. Det är knappast någon slump att den radikala feministen Claes Borgström, som Quicks försvarsadvokat, inte ser några som helst problem (eller hör några varningsklockor ringa), när den ena omöjliga historien efter den andra rullas upp.

Återigen så vill man tro. Oavsett hur orimligt eller verklighetsfrånvänt det hela ter sig. Oavsett hur omöjligt det hela faktiskt är, så vill man att det skall vara sant. Precis som med Julian Assange (där samme Borgström spelade en viktig roll). Hur rimligt är det att ett våldtäktsoffer är på gott humör, twittrar om hur häftig natten varit med sin älskare och sedan äter lunch med sin våldtäktsman? Samma våldtäktsoffer som lagt ut en lista på nätet om hur man hämnas på en före detta pojkvän (där falska anklagelser ingår). Nej, det är naturligtvis inte rimligt, men för feminismens förespråkare spelar det ingen roll. Man vill tro och man är beredd att gå hur långt som helst för att få ideologiskt rätt.

Nej, män hatar inte kvinnor. Tvärtom har de allra flesta män varma och kärlekfulla känslor inför och med kvinnor. Men det ligger inte i feminismens intresse att sprida en sådan sanning. Flera av de tidiga feminister som på 70-talet ville förändra samhället – tillsammans med männen – och som i grunden kämpade för en kärleksfull relation till män, är idag i stort sett utfrysta och utmanövrerade ur den feministiska gemenskapen (Helene Bergman skriver en hel del om detta i sin nyutkomna bok “Med svärtad ögonskugga”). Idag är positionerna framflyttade och det handlar istället om hat. Manshat och misandri är uppmuntrat på samma gång som föreställningar om “kvinnohat” skall spridas så brett och effektivt som möjligt. Det är en splittrande könsagenda vars syfte i grunden är att slå sönder kärleken mellan man och kvinna.

Så vad jag vill komma fram till med mitt sporadiska petande i hatrabatten är egentligen följande:

Feminismen är den politiska kraft som driver på hatet i samhället idag. Både det reella manshatet och vanföreställningarna om kvinnohatet. Ingen, utom de radikala feministerna, har något att vinna på denna hatgödsling. Män hatar inte kvinnor. Kvinnor hatar inte män. De få män som möjligen faktiskt hatar kvinnor, kallar vi med rätta (både män och kvinnor), för psykiskt sjuka, missfoster eller psykopater.

De kvinnor som faktiskt hatar män kallar vi radikala feminister. Och de är en av sveriges mäktigaste politiska och mediala grupperingar.

30 thoughts on “Kvinnohat eller manshat?

  1. Ibland skulle jag bara vilja göra ett experiment och bara ta bort alla män ur Sverige och sätta dem i ett annat land. För att sedan se hur kaoset sprider sig.

    Så får radikalfeministerna som de vill. De vill väl ha ett samhälle utan män? Vi kan ju _aldrig_ bete oss på ett sätt som uppfyller de krav de har på oss.

    Man känner sig ändå inte välkommen här. Typ.

    Och dehumaniseringsprojektet fortsätter. Förstår de inte män är tänkande och framförallt även kännande varelser?

  2. “Ja, ibland kan man ju undra, svarar Lena när Mia Blomgren frågar om män hatar kvinnor? För vad var annars det psykiska och fysiska våld som jag fick utstå under många år ett uttryck för?” Ja, vad kan det bero på? En massa saker, som psykisk sjukdom. Eller kanske han hade en taskig barndom, som är väldigt populärt att skylla på i vissa kretsar? Eller han hatade kanske just Lena? Det han gjorde är självklart helt oförsvarbart, men att bara tänka sig anledningen “han hatar kvinnor” är att göra det väl enkelt för sig (även om just den anledningen givetvis OCKSÅ är tänkbar).

    Fast det är kanske det som det handlar om? Enkla förklaringar, där de skyldiga (alla män) är lätta att identifiera? Ja, och så pengar förstås, för de som investerat hela sin karriär som forskare eller journalister på “alla män är skyldiga”-ideologin.

    Det här kommer kanske i fortsättningen, men “hat” är sig inget dåligt… det är en väldigt stark känsla mot något/någon. Fel blir det när hatet övergår i våld eller tvång, eller när det används för att rationalisera ett struntresonemang (typ “jag KÄNNER att män hatar kvinnor, därför hatar jag män vilket är OK eftersom de är överordnade och det är alltid rätt att sparka uppåt”).

    • Men hat som förklaring på benägenhet att begå brott är väl i stort sett helt meningslös? Hat är ju en känsla som i princip är helt privat. jag kan hata hur mycket som helst, det är inte säkert att det syns utåt eller leder till något. Så oavsett om alla våldtäktsmän hatar kvinnor så är det mest en lek med ord. Det är bara ett annat sätt att säga att de är “onda”, att de är fyllda av “djävulen” eller något liknande. Det är religiös terminologi utan nytta.

      • Vi menar samma sak… Hat är inget fel i sig. Idén som vissa har är att om man minskar hatet minskar risken att människor med dålig impulskontroll låter hatet utmynna i våld… Av denna anledning stängdes de flesta kommentarsfält efter Breivik.
        Att ta bort hat för att ta bort en triggerpunkt är ungefär som att förbjuda vidobandspelare för att ta bort videovåld (förslag på 80-talet) eller förbjuda parabolantenner av samma anledning ( förslag från samma riksdagsledamot några år senare)… dvs moralpanik.
        Och hur förbjuder man en känsla (som hat)?
        Grundpoblemet är egentligen att drömmen om det perfekta samhället Utopia är lite för stark… Man vill införa regler och begränsningar i människors liv för att eventuellt minska problem (ofta under det naiva stridsropet “x ska stoppas”). Frågan är: hur bra mår människor av reglerna?

        • Felet med alla utopier är väl att man försöker reglera fram ett perfekt samhälle, och att man då också försöker reglera människors attityder och känslor.
          Ett idealt samhälle (i den mån det går att uppnå) torde kännetecknas av kombinationen hög tolerans + stor frihet. Men dagens samhälle där man försöker tvinga fram tolerans genom förbud och restriktioner (istället för genom positiva förebilder och uppmuntran) åstadkommer bara spänningar som i längden leder till mer intolerans (fast den riktas mot nya måltavlor) och mindre frihet, alltså raka motsatsen till idealsamhället.

  3. Intressant att Mia Blomgren tycker att bara för att Lena har råkat ut för våld från en man så innebär det att män hatar kvinnor. Antar att Mia skulle kuna göra en motsvarande programserie där hon påstår att kvinnor hatar män pg.a att en kvinna har misshandlat en man fast det kommer ju naturligtvis aldrig hända.
    Tycker att Mia Blomgren skulle titta runt lite på nätet så skulle hon kunna hitta ett antal kvinnor som hatar män och som dessutom hyllas av feminister. Du pekade på kakan Hermansson. Utöver henne finns det ju kvinnor som Fanny Åström,Lady Dahmer och My Vingren som regelbundet skriver på sina bloggar om hur de hatar män och de hyllas av feminister.Det är ju inga problem enligt feministerna.Alla män är ju överordnade kvinnorna
    så då är det ok att hata dom.Sjuk dubbelmoral enligt mig.

    • Pelle2: Jag lyssnade som sagt inte igenom programserien, men jag hörde en del. Vid något tillfälle handlade det om en man som från början sa sig inte hata kvinnor, men efter programmets gång så blev han mer medgörlig och sa att han faktiskt kanske hade hatat kvinnor…

    • Fanny Åström var ett nytt namn för mig. När jag ser hennes blogg (“den rabiata orakade rabiesfeministen”) och attityd så funderar jag på en sak när det gäller lite yngre feminister som hon. Är det inte lite punkuppror/föräldraruppror över det hela? Litet titt i kommentarsfältet styrker den teorin. Det här handlar nog mycket om att inte finnas sig tillrätta i “svenssonlivet”, göra uppror mot föräldrargenerationen o.s.v. Jag tar det alltid lite lugnare med moralpaniken när de är såpass unga som hon även om jag inte stödjer hennes åsikter. Idag får man väl räknas som pubertal fram till typ 27 år i alla fall? Speciellt om man inte arbetar utan leker på vårt förlängda svenska högstadium, d.v.s. “universiteten”.

      • Om Fanny hade varit 15 så hade jag hållit med dig Adam men om man inte har blivit något sånär vuxen vid 27 års ålder så skulle i alla fall jag bli skrämd.
        Jag tror dessvärre att hon har de åsikter hon skriver om på sin blogg.
        Tycker också att det är konstigt att du skriver att det rör sig om moralpanik att ha en åsikt om de hatiska saker hon skriver.Jag moraliserar inte över hennes åsikter utan tycker det är sjuka åsikter som dessutom uppskattas av andra feminister.

        • Hon är 22 så hon har några år på sig till 27.
          Det jag menar är att det kanske är provokationen i sig som är grejen.
          Och då blir vi nyttiga idioter om vi skriver en massa och ger henne uppmärksamhet. För hon är väl inte kändis som Kakan för då är det en annan sak.

  4. Jag läste nyss hela serien i tolv delar om Knutbyfallet som jag länkade till under inlägget om Asa Waldau. Där dras paralleller mellan Sara Svensson och Sture Bergwall. Bada dessa hade motiv för att erkänna och bada fick hjälp under polisförhören. Viljan att fa nagon dömd verkar större än att fa fram sanningen. I själva verket talar allt emot att de är skyldiga till mord och de verkliga förövarna har gatt fria. Det är bl.a. Dick Sundevall som granskat Knutbyfallet, journalisten som bidrog till att Joy Rahman fick resning.

    • Nåja, i Knutbyfallet var det faktiskt Sara Svennson som sköt, därom råder ju inget som helst tvivel. Hon var en torped utskickad av Fossbo. Men om Sara varit en man så hade det nog inte tyckts lika synd om honom, som det tycktes om Sara 😉

      • Det där var en tvärsäker kommentar som visar att du inte läst materialet. I allmänhet har de sekulariserade svenskarna svart att första sig pa fragor där religion/religiös extremism är inblandat och det gällde ocksa i Knutbyfallet, dvs. polisen resonerade bara i termer av svartsjuka. Locket har legat pa även i detta fall och vem var polischef i Uppsala vid denna tid om inte Göran Lindeberg. Sara S sköt möjligen ett skott men det var i sa fall mot en redan död person.

  5. Nu var ju den mördade inte en man, utan Fossbos tidigare hustru. Däremot skadesköts en granne mycket allvarligt av Sara. Har du verkligen läst materialet?

  6. Jan E: Ingen idé att diskutera detta med dig sa länge du inte har läst den artikelserie i tolv delar som jag hänvisar till. Jag har gett ledtradar till var den finns sa var sa god att leta. Om jag har läst materialet? Jag skrev ju att jag nyss läst serien och för övrigt har jag tidigare angett att jag har läst det mesta om Knutbyfallet, men det var pa den tiden det begav sig och mest i kvällstidningarna förstas. Dick Sundevall har gatt igenom polisförhör och utredningar och är helt övertygad om att hon inte är mördaren, och han anför 22 skäl till det. Han har tva olika teorier om vem som är den verkliga mördaren, antingen en av Sara lejd utomstaende mördare eller nagon annan inom sekten. Den skadskjutne grannen angav för övrigt först att det var en man som sköt honom, det var alltsa inte Sara.
    P.S. Han heter Fossmo.

    • Har skummat igenom artikelserien. Jag medger att den är genomarbetad och välskriven. Men något omtag av fallet lär inte komma om inte Fossmo börjar berätta vad han vet. Han säger ju att han inte är oskyldig, men att han borde ha dömts för medhjälp till mord och inte för till anstiftan till mord. Vad vet han, varför vågar han inte berätta? Han har ju distans till sektlivet numera. Sara har stämplats som dåre, så ingen kommer lyssna på henne om hon skulle vilja ge en annan version.
      Ska bli intressant också att se om Leffe GW har tid och lust att ge sin syn på hela fallet, inte bara delar av det.

  7. Ytterligare en likhet mellan Bergwall och Sara S är att de hade försvarsadvokater som inte strävade efter ett frikännande (och sanningen). Saras advokat var helt inställd pa att fa rättspsykiatrisk vard för sin klient och det var väl Borgström ocksa, delvis enligt klientens önskemal.

  8. Jan E: Visst är det intressant och genomarbetat. Just sadant som vi behöver journalister till. Pa ca en timmes tid far man sig ny kunskaps till livs om nagot som man trodde sig veta allt om. Förutom mordgatan sa är jag intresserad av fallet eftersom jag kände till Asa pa den tiden hon hette Björk i efternamn och jag har ocksa vistats en hel del i Knutby (men inte i Gränsta, “sektkullen”).

  9. Att inte hela sanningen kom fram och inte gjort det än i dag har nog med hot att göra. Sara hotades med att hennes pappa skulle skadas och Helge hotades med att hans dotter skulle komma till skada.

  10. Maria, kan du inte berätta om hur du uppfattade Åsa på den tiden hon hette Björk? Uppvisade hon psykopatiska drag? Varför tror du att Fossmo inte vågar berätta mer? Han måste ju veta hur det ligger till eftersom han erkänt sig medskyldig.

  11. Jag har savitt jag minns aldrig pratat med Asa, jag var inte hennes malgrupp, jag har bara sett henne pa estraden. Det var inget extremt över henne da, men hennes chef som jag pratat med och som kände henne bättre sa att hon var väldigt svart-vit i sitt tänkande. Sen kom det här med skilsmässan och jag fick uppfattningen att det var synd om henne eftersom det var hennes man som begärt skilsmässa. En familj i Knutby skulle ta hand om henne, det var väl Waldaus om jag minns rätt. Sedan hörde jag inget mer om henne förrän i samband med mordet och nordförsöket i Knutby. Döm om min förvaning när det gick upp för mig att Kristi brud var Asa! Och det är faktiskt först i och med Sundevalls och Rigmor Roberts artiklar som omständigheterna kring skilsmässan blivit klarare för mig.
    Varken Fossmo eller Sara är väl oskyldiga i sammanhanget men Asas roll har inte beaktats fullt ut. Sara beskrevs som offret för den onde mannen men fragan är om det inte är Asa som ligger bakom det mesta. Nu blir jag faktiskt för första gangen intresserad av att läsa nagot av Eva Lundgren, hon har ju skrivit en bok om Knutby efter otaliga intervjuer med Fossmo. Fast det kanske krävs en Dan Josefsson för att reda ut det hela.

  12. Jag tycker du borde lyssna på hela programserien, för mitt intryck var att den i slutändan inte alls gav den bild som texten för programmet ger. Snarare tvärtom — det framstår som rätt absurt att förenkla problematiken till den slappt formulerade frågan “Hatar män kvinnor?”. Mia får fram det på ett bra sätt genom att låta olika personer berätta sina väldigt olika historier och låter lyssnaren avgöra. Särskilt avsnitt tre och sex är värda att lyssna på enligt mig (några av de övriga var mindre givande).

    • Erik L: Det låter upplyftande. Jag har inte haft tid, dessvärre. Det jag hörde var just den man som “kom på” att han faktiskt säkert hatade kvinnor… Vid tillfälle skall jag försöka hinna med och lyssna mera.

Comments are closed.