Söndagsfundering om Journalistik och Sanning

Det pratas idag ganska ofta i journalistkretsar om krisen i branschen och det hot “mot demokratin” som den innebär. Det är ju angenämt att se sig själv som en demokratins försvarare – och visst, en frisk journalistik är ju just detta, borde vara detta. Det är samtidigt lätt att nedslås av hur få verksamma journalister i Sverige idag som förtjänar detta omdöme. Och ibland undrar jag om journalisterna själva ens vill förstå hur den ständiga urholkningen av förtroendet för kåren och branschen måste betraktas som central i den pågående krisen. Inte många verkar vilja prata om (eller ännu mindre hitta svar på varför), journalistyrket är det yrke som det svenska folket har allra lägst förtroende för. Kanske beror en stor del av denna havererade tillit på kvällstidningarnas kloakjournalistik (sex, skvaller och trams), men det är sannolikt att problemet är betydligt större än så. Oviljan att rapportera korrekt om händelser, ambitionen att vinkla och undanhålla information, tendensen att tydligt ta ställning och vilja sätta agendan i ideologiska frågor blir allt mer uppenbar för allt fler.

Att försvara det fria ordet, demokratin och yttrandefriheten har i Sverige allt oftare blivit villkorat. Diskussion och debatt skall uppmuntras eller tystas, definitivt styras, beroende på arten och typen av ämnen och åsikter. Och agendan sätts inte sällan av just dessa försvarare av det fria ordet i någon slags förvrängd tolkning av begreppet. Vi ser också allt oftare hur politiker och myndighetschefer agerar i överenskommelse och samklang med journalister för att driva opinion och sätta agendan. Där journalistiken borde granska makten väljer den i stället att gå maktens ärenden. Där journalistiken borde försvara den öppna debatten väljer den i stället att tysta och mörka. Där journalistiken borde söka sanningen väljer den i stället att ge upp och proklamera att inga sanningar finns.

Det är naturligtvis ohållbart i längden och kommer att leda till en undergång för hur media idag opererar. Och kanske ingenting vi borde sörja? För vad är meningen med en nyhets- och omvärldsrapportering som inte tror att några sanningar finns? Som säger sig stå för den öppna debatten men slår igen portarna och stoppar pressarna i samma ögonblick som det kan bli obekvämt? Som lägger hela demokratibegreppet och idén om det fria ordet i potten, och sedan sätter allt på spel med tummande på principerna?

Jag läser SvD’s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl krönika (på ledarplats) i dagens tidning, “Integration – samtal pågår”. Lifvendahl uppmanar till diskussion i frågor som rör integration och invandring, vilket är både ovanligt och kontroversiellt i dagens samhällsdiskurs (som oftare strävar efter att lägga locket på och därmed inte “ge frågorna legitimitet”). Det jag reagerar på är när Lifvendahl skriver: “Det finns inte en sanning, eller magiskt facit. Däremot ett viktigt samtal att föra”. Det finns något bekymmersamt i dessa ord. För, jovisst är det viktigt att föra ett samtal, och det är också ett bra initiativ av Lifvendahl. Och tanken att någon enda sanning inte finns kan jag också följa. Men att en sanning inte finns (att inga sanningar finns?), och sedan likställa en sanning med ett barnsligt “magiskt facit”, blir för påfrestande. Samtalet är viktigt, men är inte tanken också att samtalet kan leda till mer kunskap? Större insikt? Eller är samtalet ett självändamål? Som så ofta får jag känslan att denna utgångspunkt, att allting bara flyter omkring i ett vakuum, där inga sanningar finns, där inte ens fakta längre får någon betydelse och där allt vi förhåller oss till bara är diskurs; åsikter, subjektiva tankar, föreställningar och olika sätt att se på saker, ja, att det leder till en slags intellektuell kramp. En oförmåga att agera och ta ställning – eller ens tolka omvärlden i någon förnuftig mening.

Visst kan det finnas viktiga poänger i att fundera i dessa banor, i en filosofisk eller konstnärlig kontext. Men jag värjer mig mot när politik och samhällsfrågor dränks i samma töcken och glidningar. Nu kanske jag låter onödigt dömande gentemot Tove Lifvendahl – jag menar ju samtidigt att det hon försöker göra med detta “samtal” är i grunden bra. Den här bloggen tar heller inte ställning i invandringsfrågor, även om grundinställningen är att integration är viktigt och att det svenska kulturarvet också är värt att värna om.

—————————

En journalist som verkligen förtjänar att kallas demokratins och det fria ordets försvarare är Ivar Arpi. Idag skriver han på SvD-bloggen. Det är så bra att jag återger texten i sin helhet:

“Med sådana Friends

Kan man ge skolelever i uppgift att debattera huruvida homosexuella par ska få adoptera barn? Inte om man frågar antimobbningorganisationen Friends. ”Omdömeslöst”, säger de om debattävlingen ”The great debate 2013” där niondeklassare från två Nackaskolor – Eklidens och Skuru – möttes på Skuru skola förra veckan. Lärarna bestämde att debattämnena skulle vara legalisering av cannabis, Indiens kastsystem och just huruvida homosexuella ska ha rätt att adoptera barn eller inte. DN har slagit upp nyheten om skolans val av debattämnen i en artikel som osar av indignation. Friends argumenterar för att debattfrågorna ”möjliggör för elever att tycka till om grupper av människor och deras rättigheter, vilket i sig är problematiskt ur ett maktperspektiv. Man ger också legitimitet åt frågan och visar att normen fortfarande är att heterosexuella adopterar barn, för den skulle aldrig ifrågasättas.” Läs: Detta borde inte få debatteras, åtminstone inte av skolungdomar.

Debattövningar är, och har även historiskt varit, träning i vad det innebär att vara en fri individ i ett fritt samhälle. Man föds inte till en fri medborgare, man utbildas till det. De invanda föreställningarna och lojaliteterna hemifrån, från familj och hemort, utmanas och ur ifrågasättandet uppstår nya tankar. Förhoppningsvis får man ett nytt förhållningssätt till världen. Vår demokrati bygger på att fria människor låter argument och idéer brytas mot varandra. Vi söker sanning genom att göra antaganden och sedan pröva deras sanningshalt, på denna princip bygger västerländsk vetenskap. Bara så kan vi upptäcka bristerna i gamla, etablerade sanningar och kan upptäcka nya, bättre. Därför är argumentationsövningar i skolan så viktiga – de tvingar eleverna tvingas tänka kritiskt och reflektera över sig själva. Därför är det ett problem när vissa ämnen betraktas som omöjliga att debattera, för att deras sanningshalt överhuvudtaget inte ska få prövas.

Det är beklämmande att kraven på rättning i leden förs fram av en respekterad och inflytelserik organisation som Friends, men dessvärre utgör det bara ytterligare ett exempel på hur debattutrymmet stryps i toleransens namn: Ifrågasätt inte detta, här går en gräns, det där ska du inte säga.

Men vem bestämmer vilka sanningar som inte får diskuteras? Utifrån vilka kriterier? Och om dessa frågor har så självklara svar – varför då inte visa det i en fri och öppen debatt?

Det är en sliten klyscha att säga att vårt samhälle alltmer präglas av mångfald. Men det är sant. Moraldebatterna kommer knappast minska i antal och styrka framöver. Vi behöver alla träna oss på att diskutera mer snarare än mindre. Visst, det kan vara obekvämt att bi ifrågasatt ibland, men vad är alternativet?”

Ja, jag frestas att upprepa Arpis retoriska avslutningsfråga. Vad är alternativet?

8 thoughts on “Söndagsfundering om Journalistik och Sanning

  1. “Man ger också legitimitet åt frågan och visar att normen fortfarande är att heterosexuella adopterar barn, för den skulle aldrig ifrågasättas.”

    De menar alltså på fullt allvar att man genom att bjuda in till debatt ger legitimitet åt en ippfattning som varandes en norm som inte får ifrågasättas?

    Jag förstår att de inte tror på absoluta sanningar, men de skulle väl åtminstone kunna lära sig lite om logiskt motstridiga påståenden?

  2. Förstår faktiskt inte din invändningar mot Lifvendahl artikel. Du skriver ju själv att du kan följa tanken att ”någon enda sanning inte finns”. Lifvendahl skriver inte att det inte finns några sanningar. Men det är klokt av henne att i detta läge, när hon inbjuder läsarna till diskussion, inte direkt slår fast vilka sanningar som finns. Jag tycker att hennes inbjudan till en förutsättningslös diskussion är mycket lovvärd.
    Är det någon sanning i integrationsfrågan som ska slås fast direkt tycker du? Vilken i så fall?

    Arpis artikel är mycket bra,

    • Jan E: För mig är det just detta lilla att det inte är ordet “en” som är kursiverat (vilket jag hade följt), utan hela “en sanning”, som stör. Men du verkar läsa det annorlunda.
      TILLÄGG: Jag tänker inte föra en diskussion om invandring och integration (det är inte ett ämne som denna blogg sysslar med), men jag är generellt positivt inställd till en rimlig invandring (och att människor möts och rör sig över gränser).

  3. Håller med. “Det finns inte en sanning” – det liknar postmoderna resonemang tycker jag. Påståendet att jorden är rund är närmare sanningen än påståendet att jorden är platt.

    Vad signaturen “Tommy” syftar på i Lifvendahls text är antagligen saker som att svenska media skriver ut kön och ålder på brottsoffer och misstänkta gärningspersoner, men inte etnicitet. Jag är för fri invandring, men skriver man ut kön och ålder i nyhetsartiklar borde man i konsekvensens namn också skriva ut etnicitet, vilket tidningarna gör i Danmark och Norge. Särskilt illa blir det i den svenska polisens efterlysningar av misstänkta gärningspersoner utan att hudfärg nämns. Det borde rimligen försvåra utredningsarbetet i många fall. Plus att det genererar läsare åt vissa sajter som särskilt fokuserar på etnicitet och det bäddar för konspirationsteorier.

    Jag läste någonstans att unga läser dagstidningar i mycket lägre utsträckning än äldre. Själv skummar jag mest rubriker i tidningarna och läser sällan en hel papperstidning, och får en stor del av informationen om dagshändelser via nätet genom att själv välja vad jag vill klicka på.

    Journalisterna är rimligen rädda för denna utveckling eftersom den hotar deras arbetsmarknad. Tidningsägarnas vinster och “problemformuleringsprivilegium” (som feministerna kallar det) är hotade. Själv ser jag utvecklingen som ett demokratiskt framsteg.

    Ursäkta ranten.

  4. Läget med medias förfall vore mycket bekymmersamt om vi inte hade internet. Men i dagsläget så känns det nästan bara bra om tidningarna går omkull. Nog för att jag själv fortfarande prenumererar på morgontidning ) och har den som utgångspunkt för att söka vidare om något verkar intressant) men tidningen blir allt tunnare, med allt mindre äkta journalistik och alltför mycket billigt krönikemos för att fylla ut utrymmet mellan annonserna. Jag skulle klara mig utan också.

    Sedan är det ju bara att konstatera att undanhållandet eller vinklandet av information (som nu senast i fallet Ljungsbro) verkligen göder precis den typ av rapportering som gammelmedia ogillar. De är ju bara korkade som tror att det går att undanhålla information numera. Själv skulle jag gladeligen avstå från att plöja 100 sidor Flashback för att få mer kött på benen när jag vill veta hela historien om begågna brott men eftersom vanliga media inte tror att jag är vuxen så leder deras förmyndarskap till precis motsatsen mot de de tror sig uppnå genom blixtlåset för munnen.

  5. Pingback: Unga kvinnor mest sjukskrivna av alla | WTF?

Comments are closed.