Kristin Lundell vill ta Morrissey från männen

Svenska radikalfeminister har ofta svårt med manliga pop- och rocklegender som åtnjuter respekt och beundran från andra män. Någonting verkar göra ont i dessa (ofta själv uppburna och framgångsrika) feminister när de ser någonting som män ser ut att gilla tillsammans. Då skall det hånas, förlöjligas eller i sista hand ifrågasättas.

Ingen missade väl Filminstitutets VD Anna Serners utspel om “gubbslemsvarning” för de som sörjde Lou Reeds död. Idag är det Kristin Lundells tur att i en krönika i SvD vilja ta Morrissey från männen (!):

“I svenska tidningar recenserades den forne The Smiths-sångarens biografi av män – idel män. Det var så klart väntat. Sedan länge finns en utbredd missuppfattning att Morrissey skulle vara männens artist. Att hans tankar om utanförskap, ensamhet och allmän misantropi är något som särskilt kan förstås och förklaras av män. Men bara för att Morrissey tilldelats männen behöver det inte betyda att han för alltid är deras. Det är emot hela den 54-åriga sångarens grundnatur att vara de privilegierades helgon.”

Smaka på den radikalfeministiska slutledningsförmågan. Lundell konstaterar att eftersom det är emot Morrisseys natur att vara de “privilegierades helgon”, så är det ju också emot hans natur att vara mäns idol (eller borde vara det – detta är ju något som Kristin Lundell har “förstått” och ingenting som Morrissey någonsin har uttryckt).

Med lite välvilja hade man först kanske kunnat tolka Lundells text som att det väl är bra om Morrissey kan uppskattas av både kvinnor och män? Men den är inte skriven med den tonen. Vi ser också snart vart Lundell vill komma:

“För exakt ett år sedan publicerade DN en artikel med rubriken ”Var tredje ung kvinna mår psykiskt dåligt”. Statistiken hade hämtats från Statistiska centralbyråns ”På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2012”. Mest ångestdrabbade av alla är kvinnor i åldersgruppen 16 till 24. ”Killarna har en given plats i samhället, som tjej får man kämpa hårdare” förklarade psykiatern och forskaren Ulla Danielsson bakgrunden till siffrorna. Jag tror att Morrissey skulle kunna göra väldigt mycket gott där. Om han bara släpptes ur lådan som han stängts in i och där han endast fått matas av män som förstår sig på honom.”

Även Morrissey skall alltså mot sin vilja dras in i den svenska radikalfeministiska diskursen – och detta genom mytspridning och tävlande om vilka grupper som mår sämst i samhället (och vilka som därför enligt Lundell förtjänar att vara “riktiga fans”?). Jag måste ta den här meningen en gång till:

“Om han bara släpptes ur lådan som han stängts in i och där han endast fått matas av män som förstår sig på honom.”

Det hela är som så ofta fullkomligt häpnadsväckande. Att Kristin Lundell också givetvis undviker att berätta att tre gånger så många unga pojkar begår självmord, jämfört med unga flickor, tillför ju en extra dimension i detta genusfixerade och bedrägliga nonsens. Att Svenska Dagbladet anlitar Kristin Lundell för texter av den här typen (detta är ju bara en av en serie liknande dumheter), är för mig helt obegripligt.

Sedan fortsätter Lundell med Morrisseys värnande om djuren och att han är vegetarian. Hon tycker att han borde ha skrivit mer om kött. Detta kunde möjligen ha varit en intressant historia att veta mer om, men ter sig nästan obegripligt efter artikelns inledande malebashing. Jag börjar tänka att om män är djur, hur ställer sig då Morrisey till män? Och är det i själva verket denna intertextualisering som Lundell spelar på? Men ogillar isåfall Lundell också djur, och inte bara män? Krönikan avslutas i alla fall så här:

“Morrissey har alltid dragit saker till sin absoluta spets. Han är djurens Morrissey som inte viker en tum från deras sida.”

Det måste sägas att ibland är faktiskt radikalfeminismen humor på högsta nivå.

16 thoughts on “Kristin Lundell vill ta Morrissey från männen

  1. “Om han bara släpptes ur lådan som han stängts in i och där han endast fått matas av män som förstår sig på honom”

    Vem hindrar att Morrisey uppskattas av kvinnor? Lundell själv verkar ju uppskatta honom, så vad är det som gör att inga (andra) kvinnor “får mata honom” (vad det nu betyder egentligen)?

    Ok om en viss artist tilltalar en viss grupp mer än andra (där denna grupp kanske består av en majoritet män) men det är ju inte det hon skriver. Istället anser Lundell att kvinnor tilltalas av hans konst (eller i varje fall borde göra det) men att det de facto är någon som hindrar dem. Vem/vad?

  2. Jag läste det där också och reagerade precis som du. Det blir mer och mer märkligt för varje dag. Ska länka till din text.

  3. Pingback: Morrissey och Lundell | Susanna's Crowbar

  4. Ehhhehh… var ska man börja? Det här var bland det stördaste jag läst på länge. I mina kretsar vet fan ingen vem Morrisey är. Att han skulle vara en förebild för tonårspojkar i allmänhet har jag väldigt svårt att tro, men de som nu gillar honom ska väl få göra det? Snacka om ansträngt att ens försöka göra en feminismfråga av detta… Herregud… de är inte kloka!

  5. Snacka om att lägga beslag på kulturpersonligheter i avsikt att använda dem i ideologisk propaganda. Jag undrar vad han skulle sagt om det själv.

    Om man faktiskt vill veta vad Morrissey själv>/i> sagt om olika saker kan man läsa en rad intervjuer här.

  6. Känner till ett antal kvinnor som gillar mycket av det Morrisey har gjort ensam eller tillsammans med the Smiths.
    Förstår inte varför det alltid skall vara något fel på en artist bara för att en majoritet av fansen är män eller ännu värre medelålders,vita män.

    Jag skiter väl i om Lundell och hennes feministvänner gillar en kvinnlig artist. Gör det och njut av den artisten istället för att kasta skit på andra artister och deras fans bara för att de är män.

    Inte för att vara elak, men med tanke på det skräp som Lundell producerar i SVD så måste jag undra om hon inte har blivit inkvoterad i kraft av att hon är feminist,kvinna och kändisbarn.

    Jag har i alla fall inte läst någon bra artikel av henne.

  7. Haha! Jag läser aldrig Kristin Lundell eftersom jag bytte till SvD för att slippa misandrin och omedelbart identifierade henne som ett problem. Rubrikerna säger det mesta. Men i referat såhär så är det underhållande.

    I min relation är det inte jag (mannen) som håller Morrisey i en låda utan min partner (kvinnan). D.v.s. det är hon som har Morriseyskivorna även om de spelas sällan numera. Fast Kristins metafor är bara konstig. Det är väl inte lyssnarna som matar artisten, utan snarare tvärtom? Hon är ingen genialisk skribent direkt, Lundell. Hon försöker men får inte till det men publicerar det ändå. Tragiskt.

    Men vad jag förstår är hennes grundinvändning att det i samband med utgivandet av en Morriseybiografi enbart är män som recenserar den. Detta påminner extremt mycket om en liknande text av samme tidnings Harry Amster, en annan av de tveksama skribenterna i SvD, som ondgör sig över att det kommit ut fyra rockbiografier och att alla handlar om manliga artister. Man får förmoda att dessa vedervärdiga förhållanden, att fyra rockbiografier handlar om män samt att en femte dessutom enbart recenserats av män, är ett ämne som intresserat redaktionen på sistone. Att detta röner sådant intresse på en dagstidnings musikredaktion kanske pekar på att antingen rockmusiken som sådan är i kris eller också att rockjournalistiken är i kris. Är det verkligen det enda intressanta som finns att säga om fem rockbiografier, att det är för många män? Tror de verkligen att det är detta vi musikintresserade läsare vill ha information om?

    Slutligen, trumvirvel, huvudfrågan. Varför, varför, varför, varför har inte Kristin Lundell tagit chansen att bryta den manliga dominansen i recenserandet genom att faktiskt recensera biografin själv? Varför? Herregud, kvinnan har ju en hel spalt i SvD att utnyttja. Det finns tamme f-n inga ursäkter. Det är ju just sådana som hon som kan komma till rätta med “problemet” att män skriver om artister och rock och så missar hon chansen bara därför att hon har ett patologiskt behov av att klanka ner på manlighet i största allmänhet, hela tiden, varje gång, varje vecka tills alla som verkligen vill läsa om musik slutat läsa hennes spalt. Om sådana som hon fullständigt gav sjutton i vad artister har för kön och skrev om MUSIKEN istället så skulle hon ju själv bidra till att förbättra situationen. Man tar sig för pannan.

    • “varför, varför, varför har inte Kristin Lundell tagit chansen att bryta den manliga dominansen i recenserandet genom att faktiskt recensera biografin själv?”

      För att hon inte kan skriva, och inte heller behöver kunna det (och att det är någon annans fel). Vi får nöja oss med..kött istället och ja vad mer, lite plumpheter och illa dold avundsjuka.

    • Intressant jämförelseobjekt denna artikel i The Guardian mot Lundells. På flera sätt.

      Förs och främst punkterar den Lundells grundtes eftersom den är skriven av en kvinna och handlar om Morriseybiografin som enligt Lundell enbart män skriver om.

      Samtidigt påminner den om Lundells artikel eftersom den inte heller handlar om biografin i sig utan om att det är fel på dem som skriver om eller intresserar sig för den. I detta fall är det den engelska medelklassen som “kapat” Morrisey, inte enbart vita män alltså. Lite bättre än den svenska mediemisandrin men ganska konstigt ändå. Hon är själv medelklass och gillade Morrisey.

      Men intressantast är ändå att The Guardian låter läsarna komma till tals. Över 1000 kommentarer till artikeln! Det blir ju faktiskt en helt annan sak om man rantar och skriver dumheter men låter läsarna komma med synpunkter efteråt. Det är ju i vart fall något som liknar dialog.

      Det fanns ett kort sådant fönster i Sverige som upphörde för cirka ett år sedan eftersom svenska journalister till skillnad från engelska uppenbarligen inte kan hantera kritik och avvikande åsikter. Ibland undrar man om det var gammelmedias motsvarighet till musikbranschens Napster/Pirate Bay. Kanske var det nedläggningen av kommentarsfälten som blev tåget gammelmedia missade i färden mot framtiden?

      • Just Lundell visade ju vid ett par tillfälllen närmast övertydligt att hon inte kunde hantera när kommentarfältet är bättre insatt än hon själv,. och dessutom förmår skriva med större elegans. Hon fick hela kommentarfältet raderat efter en särskilt lågpannad krönika, och återkom sedan veckan efter och deklarerade att förra veckans kommentarläktare hade fyllts av sexism och näthat. Vilket definitivt inte var sant.

        Det är ungefär som att på vissa fester finns det bara plats för en estradör, en som får stå i centrum och skoja och tala, nämligen värdparets bästa kompis.

  8. Hon menar väl, underförstått, att om Morrissey ska vända sig till kvinnor, homosexuella (?? har inte M. varit en gay-ikon ganska länge??) och djur så får han inte längre själv välja *vad* han ska sjunga om och *hur* hans musik ska låta – han måste i många lägen lyda sin nya feministiska publik. Annars utnyttjar han det manliga rockerprivilegiet, som nu.

    Det brukar ju vara den sortens kontrollbehov från det hållet.

Comments are closed.