Skåpmat från en helt vanlig feministisk Söndag

Det är minst sagt bekymmersamt att Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karlén nu också använder ordet “hen” på ledarplats i tidningen. Det går alldeles utmärkt att skriva “hon eller han” istället. Eller “han eller hon”. Användningen av “hen” är en feministisk markör, det är ett politiskt ställningstagande. Inte för jämställdhet, men däremot för feminism – och i en svensk kontext innebär det politisk radikalfeminism.

Det är smärtsamt naivt att prata om ett oskyldigt pronomen, men det vet säkert också Karlén. Språkligt är det ungefär samma sak som när kommunister använder ordet “kamrater”. Man visar på detta sätt att man har ingått en överenskommelse att stötta kampen. Man markerar sin tillhörighet.

Efter “hen” kommer snabbt “en”. Att ta bort det hemska “man” ur språket. Nätet (och en del vänster/feministpublikationer) svämmar redan över av dessa vedervärdiga men politiskt korrekta stilbrott.

Men människan kommer fortsätta vara en hon, var så säker. Och det får hon gärna vara för mig.

———————

Signaturen “Körsvennen” skriver i alla fall en träffsäker ledare i dagens tidning. Han eller hon fångar upp det mans- och pappaförakt som har blivit den nya normen i det statsfeministiska Sverige, i samband med att det har blivit Fars dag eller “förtryckardagen”, som dagen också populärt kallas i feministkretsar. Här är texten i sin helhet:

“I veckan genomförde det kapitalistiska kommersetablissemanget Sturegallerian en kampanj i vilken de anspelade på den lägsta formen av mänsklig sexualitet: den manliga heteroböjelsen. Inför Fars dag annonserade man med förslag på gåvor. Utöver klassiker som manschettknappar salufördes även en spetstrosa i Tinky Winky-kulör med rubriktexten Please, please him, vilket kan översättas till ”Snälla, behaga honom!”.

Ett stort antal vänner av ordning reagerade. En del skämtade om att annonsen syntes föreslå att barn skulle iklä sig raffiga lila trosor för far. Andra låtsades tro att detta de facto var kampanjens ärende. Men framför allt reagerades det med stor upprördhet på idén att man skulle behaga den man älskar. Detta är tydligen en högeligen stötande idé – åtminstone om den älskade är en karlslok. Ja, så stötande att man rentav tillskriver Reklamombudsmannen om saken.

Sturegallerian bad förstås omedelbart om ursäkt och i dag infaller slutligen själva dagen – Fars dag. Novembersöndagen då pappa ska skämmas över den heterosexualitet som en gång gjorde honom till far. Ja, Fars dag är dagen då fäder landet över bör sitta med böjt huvud och kontemplera varför spetsunderkläder finns och besinna att det mycket väl kan vara deras smutsiga tankar som skapat detta otuktiga plagg.

Fars dag är definitivt inte dagen då far och mor ska hålla på och behaga varandra i unken cementerad heteronormativ könsrollsattraktion; det kan far på modern svenska bara fetglömma.

Men om far vill ha en målad kotte från dagis går det bra.”

———————

I dagens tidning kan vi också läsa att radikalfeministen och advokaten Claes Borgström har lämnat Socialdemokraterna och blivit medlem i Vänsterpartiet. Borgström som genom sina insatser i bland annat Quick- och Assangeskandalerna har gjort sig till åtlöje även internationellt. Nu tycker han att det finns för lite feminism i Socialdemokraterna (han kallar det “jämställdhet”), trots att Stefan Löfvén har gått i “feministskola”.

Det är kanske helt logiskt? Efter murens fall har den yttersta vänstern skiftat fokus från klass till kön och identitetspolitik. I revolutionsretoriken går samhällsomstörtningen nu i första hand ut på att krossa det man kallar patriarkatet. Och i detta nya könskrig är det främst kommunisterna som vill slå sönder samhället (det man kallar “strukturerna”). Och här på Södermalm hör nog Borgström hemma, i stugvärmen med Johan Ehrenberg och de andra könsrevolutionärerna. För visst är det så att feminismen är överordnat allt för den före detta jämställdhetsombudsmannen Borgström (då utsedd av “könsmaktsordningens” moder, Margareta Winberg), som också vill se män beskattas högre för att de är män (en “mansskatt”).

“Jämställdhet [läs: feminism, KB’s anm] är den viktigaste frågan av alla, den påverkar alla politikområden.”

———————

Det är också på sin plats att uppmärksamma 75-årsdagen av “Kristallnatten”. Att påminna om förintelsen och den återigen växande antisemitismen är ett ansvar som hänger samman med att vara människa. På stockholms gator samlades igår den nazistiska organisationen “Svenska Motståndsrörelsen” i ett motbjudande högtidligthållande. Det är sannerligen svårt att finna ord som kan täcka upp för den avsky som infinner sig.

Men att hedra Kristallnattens offer är inte heller vänsterns starka sida. I samband med västkritiken och det allt mer öppna stödet för islamistiska grupper och åsikter (där antisemitismen frodas) – och ogillandet av Israels politik – gör att avståndstagandet mot det som var upprinnelsen till historiens värsta systematiserade massmord skall relativeras och politiseras. I Göteborg har minnesdagen av Kristallnatten splittrats, eftersom man inte kunde enas om vad som skulle stå på plakaten. Och som vanligt är det den yttersta vänstern som säger upp anständighetskontraktet. Och precis som med Pridefestivalen skall utsattshetsprivilegiet villkoras och tvingas ingå i en socialistisk kampsång.

Det blir allt viktigare att visa upp hur salongsfähig antisemitismen har blivit i vänsterextrema och “antirasistiska” grupperingar. Och det är också viktigt att se hur den politiska, radikala feminismen genomsyrar dessa kretsar.

———————

Det var länge sedan jag läste “Nöjesguiden”, en gratistidning som startade i början av 80-talet i Stockholm, men häromdagen bläddrade jag igenom ett exemplar i samband med en sen lunch. Jag minns Nöjesguiden från åren då den startade, det var en ganska oskyldig och “entertainmentdriven” publikation. Mycket bartugg, musikrecensioner, klubbsnack och allmän hyllning till det ljuva utelivet i stan. Och även om formen på tidningen aldrig var särskilt vågad eller spännande, fanns ett intresse för design, konst och kulturlivet i stort.

Jag blir ju egentligen inte förvånad, men kanske ändå lite häpen, när jag konstaterar att tidningen idag, i princip från första till sista sida, är en enda feministisk och identitetspolitisk megafon. Jag hittar knappt någon krönika, intervju, artikel eller notis som inte är indränkt i könspolitik och radikalfeminism – eller så kallad “antirasism”. Naturligtvis samma perspektiv i allt, om allt, som vi hittar i den övriga svenska kultur- och idédebatten. Det är som att man har delat ut en politisk instruktionsbok till alla medarbetare: Håll er till detta, eller hitta ett annat jobb!

Nu har jag ju inget som helst intresse i en skräptidning som Nöjesguiden. Men dagens åsiktshegemoni är sannerligen skrämmande – och att den slår mot våra ungdomar på alla sätt och från alla håll. Visst börjar det se ut som en slags hjärntvätt. En dekonstruktion av det fria ordet och det öppna samtalet.

Avslutningsvis vill jag dagen till ära passa på och gratulera alla kämpande och älskade pappor därute! Själv fick jag nyss en kram av min minsting – och jag skickar en varm tanke till min egen pappa som lämnade oss alldeles för tidigt.

18 thoughts on “Skåpmat från en helt vanlig feministisk Söndag

  1. Pingback: STORA FÖRTRYCKARDAGEN | WTF?

  2. Utmärkt text! Jag funderade också över vilket som är det riktiga hotet när människor av god anledning reagerade på demonstrationen på Kristallnattsdagen; några hundratals extremister eller ett institutionaliserat åsiktsförtryck? Demonstrationen var självklart förkastlig och fick det att vända sig i magen, men hur stort stöd har dessa extremister? Jämför med åsiktskonformismen och i många fall tom åsiktskontrollen inom akademierna, media och politiken. Själv fick jag i veckan höra att en person jag samarbetat med i konstnärliga sammanhang blivit avrådd att samarbeta med mig av en god vän till denne, tillika lärare på Södertörns högskola, pga det jag skriver på bloggen. Det finns fler exempel. Att hävda det som jämställdismen gör: att båda könen ska ha lika rättigheter och skyldigheter och att de ska betraktas positivt, samt uttrycka kritik mot den rådande radikalfeministiska diskursen angående ovetenskaplig grund och manshat är uppenbarligen anledning nog att bli brännmärkt.

    • Susanna: Tack. Det som drabbar dig förvånar mig inte tyvärr, även om det naturligtvis är vedervärdigt. Jag har sett denna typ av nätverkande inom den vänsterfeministiska åsiktspolisen så många gånger att det numera måste ses som norm. Uttrycker du en misshaglig åsikt eller kritik mot den mäktiga radikalfeminismen skall du bort och tystas, definitivt svartmålas och misstänkliggöras. Kanske förlora jobbet (i synnerhet om du jobbar inom kulturen), mista uppdrag och tryckas bort. Det hela är gräsligt och antidemokratiskt, men också precis det som feminismen idag har blivit…

    • Varför blir jag inte förvånad över att den som avrådde kom från Södertörns Högskola? Feminister brukar klaga på att antifeminister ofta är anonyma, här kommer ett tråkigt exempel på varför anonymiteten kan vara viktigt. Du är modig som vågar använda din riktiga identited för bevisligen får det konsekvenser.

  3. Man brukar säga att “hälsan tiger still” och så tror jag det är med samhället i stort i de frågor du tar upp här (och i övrigt i din blogg). Medborgare i gemen tiger när vansinnet breder ut sig och därför hörs de inte i debatten. Det är riskabelt att, som Susanna säger, sticka ut och göra sin röst hörd i dessa frågor och därför bör hon och ni andra hedras än mer.

    Själv är jag nästan knäckt av den senaste tidens personliga upplevelser av genusvansinnet, men jag håller mig fast i verkligheten och tron på sanning och upplysning tack vare er andra som fortfarande håller fanan högt och skriver om äkta jämställdhet, rationalitet, empati och förståelse.

    Med ett tack till er skänker jag också en tanke till min far som försvann ur mitt liv alldeles för tidigt – två gånger.

    • enstillaundran: Jag tror att du har rätt. Och jag blir ledsen att höra om det som händer dig. En sak är att genomskåda feminismens agenda och stå upp mot galenskapen principiellt, en annan sak är att drabbas personligen av dess yttersta konsekvenser (inte minst inom familjepolitiken och synen på föräldraskap). Du har mitt fulla stöd.

  4. Vad gäller Borgström, Ehrenberg mfl. Det är tydligen viktigare med könsståndpunkt än könstillhörighet. Som att klasståndpunkt avar viktigare för medelklassungdomarna på 70-talet. Inget nytt under solen.

  5. Jag pratade med en kvinnlig bekant häromdagen och hon tyckte att genuspolitiken gick till överdrift men att den samtidigt var bra eftersom den syftade till jämställdhet. Hon är högutbildad och rätt skärpt men det slog mig hur okunniga den stora massan är om vad detta går ut på.

    Folk hör ordet jämställdhet och då måste det ju vara bra, med andra ord, så fort man hör ordet så slutar man nysta i hur saker och ting ligger till och accepterar det. Jag tror att genuseliten skulle ha mycket mindre acceptans om deras rätta ansikte och agenda inte doldes under en massa abstraktionslager.

    • Du vet vem: Jag slås också ofta över hur många smarta, välutbildade människor jag har i min omgivning som vägrar se feminismens sanna ansikte. Det är som att de väljer att leva kvar i bubblan, och jo, ofta säkert för att skydda sig själva. Priset är som sagt högt att våga ta ställning.

      • det där med han/hon/den/denne är inte riktigt så enkelt. Bland annat har det betydelse vilka satsdelar och/eller placeringen av det som åsyftas har. Eftersom det precis varit diskussioner om detta i kommentarsfältet på genusdebatten satt jag alldeless nyss och titade i Erik Wellanders “Riktig svenska” (orginaupplagan från 1939 som tydligen anses vara någon form av standardverk för svenska) där Wellander bland visar på detta med följande mening: “När den förlorade sonen mötte sin fader, ömkade h­a­n sig över honom och kysste honom.” Pronomen syftar normalt tillbaka på närmast föregående ord som det formellt kan syfta på men de personliga pronomena “han”, “hon”, “den”, “det” och “de” syftar normalt tillbaka på meningens subjekt.
        Meningen med den förlorade sonen blir felaktig för “han” är menat att syfta på fadern, men syftar rent språkligt på sonen som är meningens subjekt. Så det korrekta vore “… ömkade sig denne över honom och kysste honom.” då denne syftar på närmast föregående ord det kan syfta på, dvs. fadern.
        Hur som helst, jag har länge planerat att skriva ett inlägg på GenusDebatten om varför jag sågar “hen” och jag har det på mina prioriteter nu, men det lär nog dröja åtminstone nån vecka innan jag kommer dithän. Men det kommer att bli ett grundligt och hårtslående inlägg på den punkten.

  6. Skriv till SvD och klaga på att de ens skriver om Borgström som om inget har hänt. Den mannen borde blåsa bort i en Twitterstorm och sedan glömas bort och aldrig mer synas i media. Jag tror det är sossarna som vinner på att han lämnar dem. Han är nog en belastning i alla sammanhang utom extremfeministiska och där finns ändå inga röster att hämta i de riktiga demokratiska valen.

Comments are closed.