Tråkigt Erik Eje Almqvist om feministisk certifiering – och grattis Lena Andersson!

Jag brukar läsa frilandsjournalisten och författaren Erik Eje Almqvists kolumner i Metro med stor behållning. Det finns en värme och underfundig ton i hans historier som både är djupt mänsklig och inte sällan humor på hög nivå. Kanske är det också frånvaron av feminism, könsmaktsteorier och rastänkande som gjort att texterna upplevs som små fritänkande oaser i en i övrigt ideologiskt förorenad medial öken (jag har heller långt ifrån läst alla hans kolumner – men de jag har läst har varit bra).

Därför blev jag extra besviken när han nu gör tummen upp för den feministiska så kallade A-märkningen av filmer, (Bechdeltestet). Metro har ju en liten grafikkolumn där en grön och en röd pil visar vad krönikören gillar och inte. Så här skriver han under den gröna pilen:

“ I Danmark där jag bor, skrattade många åt den – enligt dem – typiskt svenska A-märkningen av filmer som klarar Bechdeltestet. Själv blev jag lite stolt över mitt politiskt korrekta hemland.”

Kanske är det så att man som journalist och krönikör idag måste markera sin tillhörighet i den feministiska “kampen”, annars riskerar man att förlora jobbet? Eller så är detta viktigt för Eje Almqvist? Jag vet inte. Men att den politiska radikalfeminismen har tagit över praktiskt taget alla landets kulturredaktioner råder det ju inga tvivel om.

I dagens SvD Kultur går feministerna och ordförarduon i Wift (Women in Film & Television), ut till försvar för införandet av denna feministiska certifiering av kulturen som nu också Filminstitutets VD Anna Serner helhjärtat stöder. Filmproduktion i Sverige skall i första hand inte vara fri och handla om kvalité, utan meningen med att göra film och stödja filmskapande skall vara politisk. Det måste vara feministiskt och det skall handla om “mångfald”.

Man vill “se till att de stödpengar som är nödvändiga för svensk filmproduktion används på ett sätt som tar oss närmare de mål vi kämpar för och som vårt samhälle formulerat – jämställdhet och mångfald.” Kom ihåg att här läsa “jämställdhet” för vad som faktiskt menas; feminism.

Kulturen skall alltså certifieras politiskt. Här handlar det om filmproduktion, men vi ser samma tendenser inom konst och design – och i museeverksamheterna inom dessa områden. Det blir nu nästan omöjligt att inte påminnas om hur kulturen (och dess “uppgift”) sågs av politrukerna i det forna Sovjetunionen.

Jag förstår att Erik Eje Almqvists danska vänner skrattar. Inte bara för att allt detta är pinsamt på en monumental nivå, men för att dansk film är så fantastiskt mycket bättre än svensk film – och att detta garanterat för med sig att kvalitén på denna sidan bron kommer att sjunka ytterligare i den politiskt korrekta ideologins namn.

Jag vill avslutningsvis passa på att gratulera Lena Andersson till SvD’s litteraturpris med sin kärleksroman “Egenmäktigt förfarande”. Lena Andersson är en av landets absolut klokaste tänkare och jag hoppas att denna ytterligare etablering av hennes position i det svenska kulturlivet gör henne ännu modigare, så att hon också vågar ta bladet från munnen och skriva helt öppet om det som hon och vi andra på “denna sidan” faktiskt ser och upplever. Hennes analyser är viktigare och mer efterlängtade än någonsin.

9 thoughts on “Tråkigt Erik Eje Almqvist om feministisk certifiering – och grattis Lena Andersson!

  1. “Lena Andersson är en av landets absolut klokaste tänkare”

    Hear, hear!

    Hon vet och tänker mer än hon säger – det syns på henne när hon får direkta frågor om feminism, antirasism och andra -ismer. Jag vill höra/läsa mer av henne.

  2. Ja jag måste också instämma i hyllningskören gällande Lena Andersson.
    Sedan gråter jag lite över Bechdel..men man måste ju försöka se humorn i det hela annars blir man ju rentav deprimerad..tror att Sverige är ett av världens mest antintellektuella konsensus orienterade länder…men bland de bästa att politisera, ,moralisera och utöva von oben perspektiv. ..alla dessa stackare som missat genusperspektivet..huuu.

  3. Leni Riefenstahl skulle vara stolt över svenska filminstitutet och känna sig som hemma :-).

    Skämt åsido så är det helt sjukt det som har hänt med kulturen. Allt verkar gå ut på prångla ut genusteorier och att se till att kvinnor skall få så många fördelar som möjligt oavsett om de är kompetenta eller ej.
    Anna Serner har väl gjort bort sig så mycket hon kan och har i många sammanhang öppet visat sin extremfeminism och sitt manshat.
    Helt sjukt att hon få behålla jobbet. Lena Adelsohn-Liljeroth verkar tycka att henns uttalande om Lou Reed är ok också. Hon har i alla fall inte behagat svara på mitt brev angående Anna Serners uttalande om Lou Reed och hans fans.

    Hon tror väl att det är bättre att stryka feministerna medhårs under ett valår men vi får väl se om hon har rätt i det på valdagen….

  4. Din jämförelse med Sovjetunionen är orättvis. 😉 Ett av 1900-talets största filmgenier Andrej Takrkovskij verkade mitt i den förtryckande Sovjetstaten, han mötte motstånd och ideologiska pekpinnar men lyckades trots detta producera ett antal fantastiska filmer. Sverige må vara en öppen demokrati men i dagsläget skulle ett geni (feminister hatar genier) som han inte ha haft en chans. Det har väl också visat sig att en hel del av de originella och bra filmer som gjorts på senare tid (det är längesedan Bergman lämnade scenen) har fått mycket litet stöd från filminstitutet (t.ex. Oscarsbelönade “Waiting for sugar man”).

    Jag skrattar med danskarna. De har ju sin Bergmantid nu med Trier och kompani och de är mästare på TV-serier. Ärligt talat skiter jag nästan i svensk film. En och annan halvrolig rulle dyker upp med glesa mellanrum men det är bra glest. Låt dem A-certifiera ihjäl sig, det är ju rena ankdammen i vilket fall som helst. Det finns så mycket bra film på annat håll så strunt samma med det svenska. Eller så får vi en ny rolig lek; Bechdelspotting. När man ser en svensk film så kan man tävla om vem som först identifierar scenen där regissören vek sig för Bechdeltestet. “Bechdel!” ropar man då och får en påse popcorn.

    Komiskt nog tror jag inte att en av förra årets genusrullar “Pojktanten” hade klarat testet eftersom den handlar om en kille och en tjej som sitter i ett badkar och pratar. Sånt går ju inte an. Nu har jag i ärlighetens namn inte sett den men den borde inte klara testet.

  5. En annan tanke när det gäller genuscertifierad kultur, det finns liknande tendenser inom viss statligt understöttat musikutövande; undrar hur många av dem som hyllar certifieringarna som i smyg egentligen konsumerar kultur efter gamla mönster? D.v.s. går på magkänsla, smak och vad kompisar rekommenderar snarare än vad genusbarometern säger. Jag tror en stor del av det här bara är ett spektakel och ett spel för gallerierna egentligen. Publikt hyllar de att orkestern XYZ spelade verk av den okände kvinnliga tonsättaren ABC men egentligen gäspade de sig igenom programmet och på filmfestivalen satt de och sov under genusrullen så de skulle vara pigga när deras favoritregissör VKM visades. Det är som med mat, man kanske säger “oh vad gott” för att inte uppröra värdparet men man lurar aldrig sig själv om man är vid någorlunda sunda vätskor.

  6. A-märkningens enda syfte är att certifiera filmer åt genusfeministerna så de inte bara råkar se någonting fel, som exempelvis en ren machorulle. Det kan nämligen ge obotliga hjärnskador.

  7. Förslag på genuscertifiering av tidningskrönikor och andra tyckartexter i media:

    POSITIVA SAMMANHANG
    1. Skall beskriva minst en kvinna.
    2. Som tar initiativ och göra något hon själv vill.
    3. Utan att män som kollektiv påstås utgöra ett hinder.

    NEGATIVA SAMMANHANG
    1. Skall beskriva minst en kvinna.
    2. Som av någon anledning inte mår bra eller råkat illa ut.
    3. Utan att män män som kollektiv får skulden.

Comments are closed.