Att inte gitta DN – och lite om skadeståndet för att vägra ta en kvinna i handen

Jag gitter inte med DN och den radikalfeminism (och antihumanism) som har blivit tidningens nya signum. Det vet redan följare av denna blogg. Det är bara att snegla in i dagens upplaga. En bild på Malin Ullgren. Ännu en i floden av artiklar om kön, makt och vänsterperspektivet.

Jag kan inte hjälpa det men jag kan bara inte greppa hur denna anrika publikation har hamnat här? Hur kommer det sig att ägarna inte reagerar? Det blir bara värre för varje år, upplagan minskar, journalister avskedas i hundratal, med några års mellanrum. Positionen blir allt mer extrem och inskränkt. Den politiska radikalfeminismen och de marxistiska maktanalyserna genomsyrar numera det mesta i innehållet. Det blir allt mer obegripligt att läsa dessa ord:

“Dagens Nyheter är oberoende liberal. Vi står fria från partier, organisationer och ekonomiska maktsfärer.”

I Ullgrens text från idag kan man läsa (i samband med att komikern Russel Brand stämplas som sexistisk och inte tillräckligt vänsterradikal):

“Men hur radikalt blir det om man inte också vänder uppochner på sin förståelse av makt och kön? En klassisk fråga för vänstern och feminismen. Och för mig.”

Kommentarer överflödiga. DN kommer att gå under.

———————

På DN Debatt idag skriver Reinhold Fahlbeck, professor emeritus i arbetsrätt, Christer Sturmark, ordförande förbundet Humanisterna och Bengt Westerberg, ledamot förbundet Humanisternas styrelse, om den muslim som fick skadestånd i Trollhättan för att ha vägrat ta en kvinna i hand, ett fall som även denna blogg skrivit om tidigare.

Nu måste jag först säga att jag har mycket lågt förtroende för feministen Bengt Westerberg. Och min upplevelse är också att förbundet Humanisterna allt för ofta intar en ängslig och glidande position när det gäller frågor om islamism och radikalfeminism. Men dagens debattartikel är ändå viktig.

Det är samtidigt både märkligt och obegripligt hur texten helt saknar en en koppling till den maktanalytiska kontext som från början möjliggjorde Trollhättans agerande. Det är som att allt hände i ett slags ideologiskt vakuum. Man ser att det är fel men man förstår inte varför det kunde hända (och resonerar inte kring detta heller).

Som exempel på hur bisarr hela historien är skriver man:

“En annan fråga som inställer sig är hur konsekvent kommunen är. Skulle den som vägrar ta svarta i hand på grund av ideologisk övertygelse ha fått skadestånd? Skulle en konservativ pingstvän som vägrar skaka hand med homosexuella ha fått skadestånd? Kommunen får naturligtvis inte behandla olika religioner olika. Kommunen måste tydliggöra sin principiella hållning.”

Nej, den som skulle vägra ta en svart eller homosexuell person i handen skulle naturligtvis aldrig få skadestånd. I den makthierarkiska modellen skulle detta slå fel. Enligt samma logik kan den som ses befinna sig i en tänkt överordning heller aldrig få skadestånd. Men om kriterierna vit, man och heterosexuell (allra värst de tre tillsammans), möts är också maktstrukturerna etablerade. En sådan person skulle naturligtvis aldrig få vare sig skadestånd eller sympati. Det kan däremot en muslim få (som ses som underordnad och med risk att utsättas för “islamofobi”), ja, även en muslimsk man. Men man kunde också tänka sig en vit kvinna som vägrar ta en vit man i handen (med hänvisning till patriarkat och ideologisk övertygelse om att inte vilja ta sin förtryckare i handen).

Jag menar att det är förbluffande att skribenterna inte verkar se denna kontext. Det är i kulturrelativismen, den radikala feminismen, intersektionaliteten och de marxistiskt influerade postkoloniala maktanalyserna som svaren går att finna. Det är allt detta som sipprat ner till Trollhättans kommun, bland annat genom dekret från ideologerna på DO.

Hursomhelst kan man stilla konstatera att det sunda förnuftet omedelbart lämnade hanteringen av detta fall. Och kring detta beskriver skribenterna en hel del som är värt att lyfta fram.

“Är en muslimsk mans vägran att ta en främmande kvinna i hand en handling som sedd isolerad är nära förbunden med islam? Nej. Många muslimer skakar hand med kvinnor, och lagen om religionsfrihet kan förstås inte täcka varje personlig tolkning av en trosuppfattning. Det skulle bli omöjligt att navigera i samhället om varje enskild individ kunde åberopa religionsfriheten för sina egna tolkningar och ställningstaganden i olika frågor.

Det kan antas att Europadomstolen inte skulle finna att vägran att skaka hand med kvinnor innehåller det erforderliga intima sambandet med religionen. Det innebär i sin tur att en muslimsk man inte diskrimineras på grund av religion, om han till följd av sin vägran inte får det han önskar, till exempel en praktikplats. Vägran att skaka hand skyddas alltså inte som religion/religiös manifestation av konventionen, och det innebär i sin tur att reglerna om diskriminering på grund av religion inte är tillämpliga.

Låt oss nu göra ett tankeexperiment för att belysa det andra tankefelet som kommunen har gjort sig skyldig till. Låt oss anta att mannens vägran att ta kvinnan i hand trots allt skulle omfattas av lagskyddet mot diskriminering. Har han då blivit diskriminerad på grund av sin religion? Svaret är med största sannolikhet nej.

Anta att en annan man av någon annan anledning hade vägrat att ta kvinnan i hand, till exempel därför att han av princip inte tar främmande kvinnor i hand eller därför att kvinnor ofta använder handkräm som han inte vill komma i kontakt med. Eller att han bara vägrar. På frågan varför svarar han: ”Därför!”

Om det finns anledning att anta att en sådan person, trots sitt beteende, skulle ha fått praktikplatsen så skulle den unge mannen i vårt aktuella fall verkligen kunna åberopa diskriminering när han inte fick platsen. Men det mest rimliga är att anta att inte heller vår hypotetiska person skulle ha erbjudits platsen.

Det skulle i så fall innebära att alla som vägrar skaka hand med kvinnor nekas platsen. Och då är det detta som är skälet, inte den unge mannens religion. Därmed skyddas de inte heller av vår svenska diskrimineringslag. Den unge mannen i Trollhättan är alltså, vilket perspektiv man än har, inte diskriminerad.”

Vi lever i en märklig tid. En ängslig tid. Identitetspolitiken som placerar in oss i olika fack (som i sin tur värderar våra behov av rättvisa, stöd och medmänsklig respekt), skapar ständigt den här typen av haverier. Och vi har bara sett början, tro mig.