Nu råder det inga tvivel om att SvD har fattat ett beslut om att använda “hen” också i sin nyhetsrapportering. Man markerar härmed på ett plan att man ansluter sig till den feministiska agendan. Det är ett sluttande plan och sannolikt är det bara en tidsfråga innan vi ser ännu mer radikalfeminism i tidningen (i samma riktning som DN). Jag sätter mitt hopp till Arpi, Gudmundsson och Rayman att uppmärksamma detta…
En helt annan sak som jag allt oftare reagerar på är hur texterna ofta inte är korrlästa. Har man verkligen så små ekonomiska marginaler att detta läggs på hyllan? Gudarna skall veta att det smyger sig in en hel del stavfel, meningsbyggnadsfel och borttappade bokstäver även i denna bodegas alster – men det är också en helt ideell verksamhet. På en dagstidningsredaktion borde ribban ligga högre, det är ju trots allt en yrkesverksamhet. I dagens papperstidning finns även fel i ingresser och framlyfta citat.
Nåja, nu har jag gett mig tillåtelse att vara lite petig, men kvalité handlar också om både form och innehåll. Slarvighet ger sig till känna i både ock.
I dagens kulturdel hittar vi ännu en försvarsartikel till den feministiska A-märkningen av film genom det så kallade Bechdeltestet. Den är intressant på flera sätt. Dels därför att den är helt transparent när det gäller det radikalfeministiska maktperspektivet, men också utifrån att den är skriven av två statsvetare vid Stockholms universitet. Dessa har alltså fått “i uppdrag” av Wift (Women in Film & Television), att skriva en “rapport” i ämnet, en rapport som då kommer att användas för intresseorganisations syften. Genom detta illustreras tydligt hur den politiska feminismen (och det intersektionella vänsterperspektivet) arbetar mellan myndigheter, institutioner och intresseorganisationer för att sprida ideologi.
Och vilken ideologi det handlar om råder det inga tvivel om. Film- och kulturpolitik skall gynna “produktionen av filmer som problematiserar normer och maktordningar”. Det skall handla om kön, klass och etnicitet. Och dessa statsvetare förtydligar också genom att få in lite hudfärg i resonemanget. “Vita medelklassmän” nämns som den grupp som inte borde få stöd att göra film.
Det är såklart stötande att den här typen av smörja kommer från en statsvetarinstitution vid ett universitet. Men ingenting förvånar längre. Man får ju heller inte glömma att manshataren och den förre terroristen (och Baader Meinhof hangarounden) Pia Laskar huserar vid Stockholms universitet. Jag har själv också varit aktiv vid svenska universitet och sett på nära håll hur institution efter institution “tas över” av radikalfeminister. När detta väl skett tar man sedan aldrig in folk igen med avvikande åsikter. Då är institutionen så att säga förlorad. Södertörns högskola är ett bra exempel på denna process, men detsamma gäller för en lång rad universitet och högskolor i landet.
——————
SvD Kultur lyfter även fram radikalfeministen Nour El-Refai i samband med att hon nu skall leda Melodifestivalen. Det skall hon göra tillsammans med Anders Jansson som hon är “väldigt lika i skallarna” med. Och det kan man ju förstå, eftersom Anders Jansson spelade huvudrollen i “Starke man”. Ännu ett hånfullt och sjaskigt porträtt av den värdelösa och inkompetenta svenska mannen, här i form av ett kommunalråd på en plats kallad “Svinarp”. Allt finansierat av Public Service, samma Public Service som vi tvingas betala för om vi har en dator eller mobiltelefon.
Men det finns ändå något som är värre än svenska män. Hela det norska folket! I Aftonbladet går debattchefen Ehsan Fadakar till attack mot Norge som land. Landet är själviskt och den norska kulturen utan något värde. Medborgarna är osmarta och lata. Men latmaskarna behöver arbetskraft och “hen får gärna vara blond, blåögd och tala svenska.” skriver Fadakar hånfullt. Och i vanlig ordning tas kommentarsfältet bort när allt för många kritiska röster valt att protestera.
Hur länge skall de här människorna få hålla på? Vad blir konsekvenserna?
Kimhza Bremers Bodega 
Pingback: Svenska filminstitutet inför jämställdhetsmärkning av film | Susanna's Crowbar
Konsekvenserna kan naturligtvis bli en backlash som kastar Sverige rakt in i armarna på SD och gör dom till ett dominerande parti. När pendeln svängs för långt åt ena hållet tenderar den att svänga tillbaka lika långt åt det andra. Tragiskt egentligen.
Förvisso svårt att inte skriva om den som skall presentera Melodifestivalen. Melodifestivalen är ju som bekant en av årets stora kulturella högtider i Sverige. I alla medier. Tyskland har Wagnerfestivalen i Beyreuth och vi har Melodifestivalen. SvD måste rapportera som den högkulturella blaska den är.
Att Nour El-Refai ville ha Anders Jansson förvånade faktiskt mig. “Starke man” är visserligen rätt tråkig men jag vet att han inte är populär bland vissa feminister eftersom han även imiterat kvinnor på ett icke smickrande vis i “Hipp Hipp!”. Å andra sidan vet jag mycket lite om Nour El-Refai. Vad är hon känd för ur feministisk synvinkel?
Jag har ännu inte noterat så väldigt många “hen” i SvD ännu men lusläser den inte.
Har “DN” fortfarande henförbud förresten?
Oerhört intressant observation med forskarna som producerar rapporter på entreprenad åt externa uppdragsgivare. Mycket osunt. Men vi får naturligtvis en storartad filmproduktion framöver. Inte?
Skulle gissa att det är det här hon är känd för när det kommer till det feministiska…
http://www.newsmill.se/node/28808
Hon var med i “Roast på Berns” där poängen var att alla skulle vara så elaka mot varandra som möjligt. Sen blev hon och Annika Lantz sura på att de manliga komikerna drog kvinnoskämt.
Hehe, på något sätt så förvånar det mig inte alls. 🙂
Hoppas att SVD inser att extemfeminism är lika med en undergång för tidningen.Se hur DN,s upplaga sjunker och det beror säkert till stor del på att de har fått oss medelålders och tidningsläsande män att säga upp prenumerationen pg.a all exttremfeminism som sprids av dom.
Ja, det räcker faktiskt inte med att ledaredaktionen kan tänka och räkna procent på ett korrekt sätt. En tidning som liksom DN har en kulturredaktion som är fullständigt bakom flötet och där feministisk liturgi även sipprar in i nyhetsrapporteringen och dess analyser är inte trovärdig i längden. DN raserade på kort tid det förtroende de byggt upp gentemot mig som prenumerant under mer än 20 års tid. Det är ytterst osannolikt att jag någonsin återuptar den prenumerationen. Jag tror inte de vinner lika många nya läsare som de förlorar gamla. SvD får passa sig.
Visserligen tror jag att den här tidningsfeminismen på Schibstedt och Bonnier egentligen är en form av populism (det är osannolikt att ägarna delar åsikterna) som de tror skall öka läsandet hos yngre kvinnor. Det skulle vara intressant att veta om det fungerar. På lång sikt håller det ju inte att publicera oseriös journalistik och analys i ett försök att vinna nya läsare på bekostnad av andra, inte minst i en tid då tidningarnas existens helt och hållet är hotad. Det behövs en helt ny form av journalistik tror jag. Jag har svårt att tro att läsarna i längden kommer att betala för åsikter. De finns i övermått på nätet i vilket fall som helst. De måste ta sig till baka till riktig journalistik. Ut och jobba, göra reportage, inte sitta på redaktionen och twittra eller räkna penisar. Det kan aldrig hålla.
Visst är det målgruppsorientering det handlar om; man siktar på en yngre, halvbildad medelklassig storstadspublik och utgår naivt från att alla andra antingen inte ska se vad som pågår eller fortsätta läsa och prenumerera av bara farten. Det är de yngre läsarna, generation smurf och förortskidsen redaktionerna känner att man måste driva in.i tidningen.
Men det hör också till bilden att de flesta som skriver och öppet tar till orda i dags- och veckotidningar om sådana här samtidsfrågor, om politik, sex och livsstil, eller om böcker och film, de är idag skapade av tidningarna, de har inga verkliga meriter utanför sin mediekarriär och ofta ingen tung verksamhet utanför, inget *annat* fält där de sitter på kompetens eller rykte utanför media. Därför finns det inget annat håll där de skulle kunna riskera något om de skriver omdömeslösa, genustalibanska eller grovt felaktiga (alternativt lögnaktiga) saker i tidningen. För 20-30 år sedan var t ex folk som skrev om musik (inklusive pop) och litteratur ofta själva musiker, författare eller litteraturvetare med egen forskning, eller de hade tagit sig fram från mindre tidskrifter och visat att de verkligen kunde. Idag är det oftast broilerkrönikörer som i princip fått jobbet för sin förmåga att uttrycka sig aggressivt snutigt och sin koll på trender: de har inte gjort något speciellt innan utom att (kanske) plugga journalistik, supa och åka på en backpackingtur i Asien.. En broiler av det slaget har inget att förlora på att skriva en idiotiskt låg och PK recension av konserter eller böcker – och göra det femtion gånger om – eller att spela politisk kannstöpare utan att begripa vad de skriver om, eftersom de inte blir bedömda av sina likar på något fält utanför media, och krönikor av den här typen räknas även internt på redaktionerna som för lättviktiga för att någon annan skulle bry sig om at nagelfara dem: när såg man senast en svensk krönikör som verkligen noga prövade innehållet i en annan krönikörs text? Om det kommer kritiska tillmälen från andra journalister brukar det egentligen vara personen de fokuserar på, snarare än texten och argumenten.
Och visst, det är uppenbart att redaktionerna inte alls lägger lika mycket krut på att fackgranska, på att kolla upp att det som skrivs är relevant eller att se till att de inte blir offer för rena PR-kupper maskerade som intervjuer eller debattartiklar. Det har varit tydligt i flera år. Anna Ankas genombrott i svenska medier till exempel, med en “debattartikel” som hon inte alls skrivit själv eller ens godkänt, och med en påhittad andraplats i en Fröken_Sverigetävling, hade inte kunnat passera på 90-talet. Då var tidningarna mycket mer på hugget och svalde inte lika mycket. Linda Skugges provokationer hade inte heller trängt igenom lika starkt för tjugofem år sen. Men det handlar i grunden mer om medieekonomi än om att ägarna nu skulle vara omvända till feminismen.
På din fråga om hur länge det ska få pågå så blir nog svaret att det får fortgå tills pengarna är slut. De flesta svenska åsiktsjournalister har haft arbetsfria inkomster under många år.
Ha samma åsikter som alla andra kräver noll mental ansträngning och sätter mat (eller lådvin i söta dunkar) på bordet.
Intellektuell prostitution kallas det i min värld.
I vanlig ordning har du som ägare till bodegan levererat en mustig och närande soppa 🙂
Självklart. När man läser i DN om one-hit-wondergänget Icona Pop, Söders älsklingar, och tjejerna säger att “vi firade hela tiden, till och med när vi gjort dåliga spelningar eller publiken inte gillade oss” och att det är bara att tuta och köra, tänka eller hålla sig med ett skyddsnät ska man inte göra (förmodligen hette deras skyddsnät innan de slog igenom i sista hand pappornas plånböcker…) så inser man ju att journalisten tycker att det här är en dödligt cool livsstil och att hon är minst lika tänd på att supa hårt varje helg och ha VIP-kort som de.
Ehsan Fadakar hatar inte bara norrmän. Han har tidigare även gjort sig känd som antisemit. http://copyriot.se/2009/03/10/ehsan-fadakar-en-antisemit-pa-nyheter24/
Man får ta det onda med det goda. Själv prenumererar jag på både SvD och DN. Idag var det t ex en intressant artikel om Proust skriven av Sara Danius i DN. Och så har vi också Niklas Wahllöf, Fredrik Strage och Bengt Ohlsson på DN, bara för att nämna några. I Svenskan finns många goda krafter, t ex på ledarsidan.
Att säga upp prenumerationen bara för att det finns ett och annat stolpskott här och var ter sig lite barnsligt.
Jag följde inte ”Starke man” särskilt väl, man vad är det för fel med att göra en satir över en kommunpamp? Det är ju högst relevant.
Bechdeltestet och A-märkningen är trams, men det är inte dessa tidningar som hittat på´t. Det kommer säkert fler inlägg om detta. SvD:s filmkritiker Hynek Pallas har ju t ex redan sågat tramset.
Det tog många år innan jag blev tillräckligt trött på DN,s genusartiklar och sa upp tidningen.
Jag önskar att det hade gått att påverka tidningen att sluta skriva sådan skit genom att påtala det för de ansvariga men det gör det inte.
Jag mejlade chefredaktören Peter Wolodarski när han tillträdde och sa vad jag tyckte om tidningens extremfeministiska artiklar men han brydde sig inte ens om att svara.
Mitt brev innehöll även beröm av namngivna journalister och jag var inte otrevlig på något sätt
men han tyckte tydligen att han var för fin för att svara på mitt mejl alternativt att han också är en extremfeminist som gillar den typen av arrtiklar.
Om det då är barnsligt att visa vad jag tycker genom att säga upp prenumerationen så får det väl vara det. Själv tycker jag att det handlar om konsumentmakt. Dv.s om säljaren inte har något att erbjuda som jag vill betala för så köper jag inte den saken eller tjänsten.
@Pelle2: Det handlar väl knappast om att vara barnslig. Man säger väl upp prenumerationen för att man inte gillar tidningen? Det gjorde jag, sade upp DN alltså. Alla har en gräns för vad de är beredda att betala för. Ingenting konstigt alls. Jag skrev för övrigt också ett avskedsbrev till några av höjdarna. Jag tror inte de svara på sånt av rent praktiska skäl. Vad skall de skriva? Det är förmodligen en hopplös uppgift att utifrån en liberal synvinkel försvara många av de extremfeministiska texterna och då måste de snärja in sig i resonemang kring “det fria ordet” där de naturligtvis omedelbart kommer att säga emot sig själva eftersom det inte finns någon fri kulturdebatt i dagens kulturdelar.
Påminner inte dagens utveckling en hel del om kulturvänsterns härjningar under 60 och 70-talen? Jag var inte med då men inbillar mig att det börjar nå historiska nivåer i ensidighet.
@Adam. det var inte jag som tyckte att det är barnsligt att säga upp prenumerationen på en tidning vars åsikter man inte längre delar eller vars innehåll har försämrats. Det var Jan E som sa det och det var det jag svarade på.
Jag fick helt enkelt nog av att läsa att jag som man i princip står för allt som är dåligt och att jag dessutom skall ta ett kollektivt ansvar för vad andra människor gör.Förstår inte varför jag skall betala pengar till någon som tackar med att spotta på mig för något som jag inte ens har valt, dv.s mitt kön. Det hade naturligtvis varit lika illa om de hade valt att skriva negativt om mig av andra orsaker också.
Jo, jag förstår också att det är svårt för de ansvariga att försvara alla dumheter som skrivs i tidningen men chefredaktören hade ju kunnat svara genom att förändra kulturen på sin tidning och se till att det inte skrivs en massa misandrisk smörja i fortsättningen. Det har han ju inte lyckats med om han ens har försökt att göra det. Han kanske helt enkelt inte vågar gå emot extremfeministerna på tidningen ?
Jo, jag tycker nog att dagens feminister påminer om kulturvänstern på 60 och 70-talen. Om du inte delar deras åsikter så är du en fiende och det skall dessutom basuneras ut till alla som orkar lyssna.
Till och med min faster, som är över sjuttio och har haft förtroende för kvinnorörelsen i hela sit liv (och på hennes tid sysslade den ju med väsentligheter!) sade spontant häromåret att svenska dagstidningar numera ofta ser ut och låter som damtidningar, som Husmodern eller Femina. För att inte säga Vecko-Revyn, kan man tillägga.
DN och andra större morgontidningar har sänkt ribban något enormt, det syns både på kultursidan (som numera skriver mycket mer om Melodifestivalens uttagningar, författares älskarinnor och om genustest på litteratur än om nyutkommen litteratur, forskning eller verkliga samhällsfrågor), och på nyhestsidorna. Men man fortsätter att slänga några brödsmulor åt den slags bildade läsare som har hängt med från 70-80-talen för att de inte ska märka hur urvattnad och missfärgad hela tidningen idag är – och hoppas att de inte upptäckt att den sortens artiklar görs mycket bättre och oftare i utländsk press. Eller att DN Debatt numera mest är ett tillhåll antingen för kommunikéer från ministrar och statliga utredare eller för personer som Liza Marklund, Stigbjörn Ljunggren eller Thomas Bodström som ska göra reklam för sin senaste bok.
När såg man senast en rejält lång, otyglad debatt på DN:s kultursida om en aktuell samhällsfråga eller litterär fråga? En debatt av den sort där det rasar in tjugo inlägg under några veckor, skrivna av personer som jobbar på men främst utanför tidningen, fokuserade, argumenteringsglada och utan tjafs – och där mängden av bidrag (oavsett hur månag av dem du som läsare håller med) och trycket i den korseld av åsikter och frågor som skapas, genererar ny kuinskap, tvingar fram ny insikt, som *tydliggör* något som inte var klart tidigare? Svar: det är ungefär femton-tjugo år sedan. Den sortens debatter har i tysthet fasats ut från de svenska kultursidorna, inte bara på DN. De förekommer inte längre. Tidigare var de en självklar del av varje bättre kultursida. Och det är klart att det är ett medvetet beslut av redaktionerna och tidningarnas ledningar att det ska skrivas mer krönikor om hiphopkollo, genustrams och schlagerfestival och allt mindre debatteras om samtiden.
En liten bisak.
Jag har samma grundsyn som du när det gäller Bechdel-test och liknande, men snälla, dra inte in Anders Jansson i detta.
Jag har har såg han och Johan Wester först i studetsammanhang och de har sedan gjort många olika saker sedan dess. Anders var t.ex, manusförfattare till tv-programmet “Snacka om nyheter” som hade först Stellan Sundahl och sedan Sven Melander som programledare.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Jansson
Mats Carlsson: Det var egentligen inte min avsikt att beskriva Anders Jansson som person eller skådespelare/komiker i negativa ordalag (endast rollkaraktären “Starke man” och vad den handlar om). Beklagar om det uppfattades så.
Kimhza,
Du har fortfarande inte förklarat vad som är så förgripligt med att göra en satir över en kommunpamp. Om du tror att syftet med serien är att bara göra ”ett hånfullt och sjaskigt porträtt av den värdelösa och inkompetenta svenska mannen” så har du nog missförstått syftet och i stället ägnar dig åt konspirationstänkande. Du får styrsla dig lite.
Jan E, jag måte nog dela din åsikt att beskrivningen av Anders Jansson som part i den feministiska nedvärderingen av män som något överdriven även om jag tyckte “Starke man” var ganska taffligt gjord.
Samtidigt kanske Kimhza är något på spåren. Det är en oerhört osannolik programledarduo så man undrar lite hur det hänger ihop. Att en ung mediefeminist som Nour El-Refai väljer en äldre man som programledarpartner är oväntat. Har hon verkligen valt honom eller är det på något annat vis?
(Och så stavas Wagners hemort “Bayreuth” och inte på det felaktiga vis jag angav tidigare.)
Håller med, det är nästan som om Petra Mede skulle parats ihop med Björn Ranelid. Man får verkligen intrycket av att de mer eller mindre tvingats ihop av producenterna. En relativ nykomling och ett mer säkert kort (Wester).
“Starke Man” hade jag inget emot, det var en rätt lyckad satir mot kommunalpolitiskt shack(r)ande, som ofta kan se ut på ungefär det sättet. Inte minst i malmö – det var säkert ingen tillfällighet at hubudpersonen påminde om Ilmar Reepalu.
Jan E: Det handlar om att se ett mönster. Det är knappast en tillfällighet att både titel “Starke man” och rollkaraktärens totala inkompetens bär på betydelser och underliggande budskap. Det är knappast konspirationstänkande, snarare en rimlig tolkning av vad som går för sig i den populärkulturella samtiden. Den hisnande konspirationen är snarare föreställningen om patriarkatet.