Kimhza Bremer introducerar B-märkningen baserat på Bremertestet

Det finns en poäng med att komma ihåg att det så kallade Bechdeltestet som nu skall användas för att ge filmer en feministisk certifiering i Sverige uppstod i en relativt udda och extrem miljö. Testet blev introducerat i ett lesbiskt seriealbum, “Dykes to watch out for”, av Alison Bechdel (som tillskrev testets ursprungsidé till vännen Liz Wallace). Det går alltså att förstå varför man i denna kontext sökte efter historier om kvinnor som inte hade något intresse av att prata om män.

Det finns också något bedrägligt i detta att när kvinnor som i något läge pratar om en man eller män, så klarar inte filmen (eller berättelsen) testet (och det skall då vara dåligt – eftersom kvinnorna då inte bara ensidigt fokuserar på andra kvinnor). Man har också fått det att låta som att eftersom så få filmer klarar testet, så är det ett uttryck för ett slags patriarkalt förtryck.

Jag introducerar därför idag, som ett tankeexperiment (men pröva gärna min tes), B-märkningen baserat på Bremertestet. För att klara Bremertestet måste en film klara av att presentera:

1) Minst två namngivna manliga karaktärer.

2) Som pratar med varandra.

3) Om något annat än kvinnor.

Precis som med Bechdeltestet klarar de flesta filmer punkterna ett och två. Men när det gäller punkt tre blir det tuffare. För på samma sätt som att heterosexuella kvinnor tenderar att ibland prata om män, så pratar heterosexuella män om kvinnor. Och kom ihåg, testet handlar om att de överhuvudtaget inte får prata om kvinnor (precis som omvänt med Bechdeltestet), om filmen skall få godkänt.

Jag är inte helt säker på utfallet, men efter några snabba undersökningar har jag redan kommit fram till att många filmer inte klarar testet (alldeles för många män trilskas med att prata om kvinnor). Till och med i de mest nördiga, tekniska och/eller vetenskapliga filmerna, ja, till och med i krigsfilmerna jag har tittat på, så insisterar de inblandade männen med att dra upp samtal om flickvänner och kvinnor.

Vad betyder detta? Följfrågorna hopar sig. Ur det feministiska maktperspektivet kan vi vara helt säkra på att dessa förhållanden (precis som det motsatta när det handlar om kvinnor), skulle skyllas på patriarkatet. Att kvinnor pratar så mycket om män är patriarkatets fel (och dåligt). Att män pratar så mycket om kvinnor är också patrairkatets fel (och också dåligt). För när män pratar om kvinnor är det utifrån en överordning – och tvärtom när det gäller kvinnor. För det har någon sagt.

Så ser feministisk logik ut. Men om man orkar frigöra sig från det radikalfeministiska och mansfientliga synsättet blir det tydligare än någonsin att Bechdel- och Bremertestet visar samma sak. Att män och kvinnor i filmer (och annan mediaproduktion), väldigt ofta pratar både om och med varandra. Det är ju i grunden också detta som blir så provokativt för de politiska feministerna och könsseparatisterna. Här skall vi komma ihåg att syftet med (det av feminister startade), könskriget också handlar om att söndra och trivialisera kärleken mellan man och kvinna – hela den “normbrytande” och kärnfamiljsföraktande opinionsbildningen går ut på detta.

I sammanhanget måste jag (i vanlig ordning), också förtydliga min hållning. Jag står upp för homosexuallas rättigheter – och jag har inga som helst problem med vare sig bögar eller lesbiska (flera kallar jag mina vänner). Det är inte att man lever på ett normbrytande sätt som är problemet, utan när man väljer att håna, motarbeta och avfärda den samvaroform som de flesta kvinnor och män trots allt väljer och eftersträvar. Det är ju också oförmågan att dra denna avgörande gräns – när uppskattningen av det normbrytande övergår till att bli ett föraktande av normen – som genomsyrar så mycket i den feministiska, kulturrelativistiska och postkoloniala mediadiskursen. Att uppmärksamma problem och diskriminering som har med etnicitet att göra övergår i ett hat och förakt mot “det vita”. Antirasismen blir rasistisk. Kvinnokampen och jämställdheten övergår i politisk radikalfeminism, manshat och könskrig.