Mer om jämställdisten Doris Lessing, DN Kulturs accelererande haveri och lysande Peggy Bruzelius i Aktuellt

Ekvalist tog igår upp Doris Lessings bortgång på ett hedervärt sätt – och där hittar ni även vad denne nobelpristagare faktiskt tyckte (och har sagt), om den samtida feminismen. I sammanhanget är det värt att notera hur svenska feministiska medier rapporterar om detta. Man hade kunnat tro att eftersom Lessing anses ha skrivit minst en “feministisk bibel” i början av sin karriär, så kunde hennes åsikter i frågan ha setts som fortsatt intressanta? Åtminstone omnämnts?

Men såklart icke. I åtminstone i SVT, SvD, DN och SR, där nyheten har fått ganska stor plats, finns inte någon som helst referens till Lessings åsikter om dagens feminism (så vitt jag har sett eller hört). Tvärtom målar man upp bilden av en feministikon och någon som visat vägen (underförstått att hon skall ses som en försvarare av feminismen idag). Man gör allt för att lägga beslag på hennes status som nobelpristagare och låter oss tro att hennes tidiga arbete för kvinnlig frigörelse (och riktig jämställdhet), är synonymt med dagens politiska radikalfeminism. Det är ohederligt. Och skamligt gentemot Lessing själv. Men det handlar om propaganda och ytterligare ett exempel på hur mediafeministerna böjer verkligheten åt det håll som förstärker den egna politiska agendan.

Med utgångspunkt i Doris Lessings uttalanden om jämställdhet (inte minst då det gäller familjeomsorg och föräldrapolitik), och hennes ovilja att vara delaktig i den manshatande samtida feminismen, är det ställt utom allt tvivel att denna modiga kvinna var en av de första jämställdisterna. Ett faktum som dagens svenska mediafeminister naturligtvis aldrig skulle släppa fram.

——————

Läsare av denna blogg vet redan hur jag gång efter annan skrivit om det ideologiska och publicistiska haveri som idag har blivit Dagens Nyheters signum, framför allt DN Kultur. Jag rekommenderar alla varmt att ta del av dessa länkar (nedan) från Norge, där också en mejlkonversation mellan DN Kulturs Björn Wiman och Malin Ullgren – och Kristin Clemet (liberala norska tankesmedjan Civita), publiceras i norska Journalisten.

Här ser vi exakt hur den agendasättande journalistiken på DN opererar. Det man som läsare kunde tro var en öppen och fri debatt är i själva verket styrd och censurerad. Här handlar det om att Henrik Arnstad (som denna blogg också uppmärksammat vid ett flertal tillfällen), ges utrymme att attackera inte bara Norge som land (och bland annat kalla det fascistiskt), men också tre namngivna personer. Dessa personer försöker då förgäves att få komma med en replik (här handlar det alltså även om en person från en liberal tankesmedja), och bemöta kritiken, men motas på porten av Wiman och Ullgren genom en serie ohederliga metoder. Läs själva!

Först Kristin Clemet i en artikel från igår “Om svensk debattkultur, sensur og Dagens Nyheter”.

Sedan mejlkonversationen från norska Journalisten: “Kom ikke på trykk”.

Är det någon som nu är förvånad över hur det går till när till exempel Maria Sveland och Anna-Klara Bratt erbjuds plats att attackera och smutskasta människor (bland andra Pelle Billing och Pär Ström), utan att dessa erbjuds möjlighet att replikera i någon hederlig mening?

Det är så här Dagens Nyheter idag bedriver journalistik. Det är en politiskt styrd megafon för det radikalfeministiska, intersektionella och kulturrelativistiska perspektivet. Att kalla sig “oberoende liberal” börjar allt mer likna ett hån mot ordens innebörd.

——————

Just detta snäva radikalfeministiska, intersektionella och kulturrelativistiska perspektiv är ingenting som DN är ensamma om i mediasverige, det vet vi ju. Public Service och inte minst SVT ligger hack i häl. Gårdagens nyhetstimme Aktuellt är (med några få undantag) en uppvisning i detta. Och naturligtvis kommer Kulturnyheterna in i halvlek och slår fast att Barna Hedenhös är rasistisk. Ett långt inlägg (med besök i studion), om Anna Odell och de maktordningar hon är ett offer för. Den av radikalfeminister nu hyllade filmen “Återträffen” handlar dock inte bara om mobbning (vilket naturligtvis är ett angeläget ämne). Odells verk har ett annat djupare syfte (vilket jag kommer att återkomma till).

Men höjdpunkten i Aktuellt måste ändå sägas vara det fyratusentrehundrafjärde (?) inslaget om den förfärliga ojämställdheten i svenska börsstyrelser (det sitter bara 25% kvinnor i dessa styrelser). Upplägget är väl känt. Män som promenerar i och omkring finansdistrikten i Stockholm jagas med kamera och mikrofon (och man visar även när dessa väljer att inte vilja bli intervjuade), för att skapa en känsla av misstänkliggörande. Radikalfeminister som Louise Lindfors (ordförande i Fredrika Bremerförbundet), får prata oemotsagd om patriarkala strukturer. Just i samband med detta uttalande gör man också en subtil visuell fingervisning om vad redaktionen tycker i frågan – man visar en flyttbil med de stora bokstäverna “FLYTTA?” sakta glida förbi i bild. Man visar också en helt anonym man som på frågan “Varför finns det inte fler kvinnor i svenska styrelser?”, svarar “Det beror helt på männen det. Och det är ju helt fel”.

Reportaget är så åsiktsstyrt och ideologiskt färdigpacketerat att det inte kan sägas vara mycket mer än propaganda. En namngiven person, Terry Williams, svarar dock bra och balanserat på reporterns frågor (och detta är inte bortklippt).

Det intressanta händer dock i studion efter reportaget. Här är styrelseproffset Peggy Bruzelius fullständigt lysande. Med mycket förtroendeingivande och säker stämma (och blick), förklarar hon varför hon inte vill se kvotering av kvinnor. Hon säger också att “vi har kvotering [av kvinnor] redan idag”… Detta får både Aktuellts Nike Nylander och den andra gästen, entreprenören Douglas Roos. att stelna av förvåning. Nylander frågar snart “Vad menar du med att vi redan har kvotering idag?”. Och när Roos får ordet är han helt förbluffad och “förstår överhuvudtaget inte vad du menar med att det sker en kvotering av KVINNOR idag…”. Det blir “märkligt” för Roos, som agerar som ännu en i raden av dessa alfahannar som idag “står upp” för radikalfeminismen.

Men Bruzelius är lysande. Hon pulvriserar Roos argument (inte minst med den enorma tyngd hon har genom sin erfarenhet från styrelsevärlden), och slår fast att om vi har en 45-årig man med ett identiskt CV som en 45-årig kvinna [båda meriterade för styrelseuppdrag, min anm], så får denna man inga uppdrag men kvinnan skulle få ganska många. “Det menar jag är kvotering” (och diskriminering skulle man kunna tillägga). I detta läge skrattar och stakar sig Douglas Roos på ett sätt som avslöjar att han är så ovan att ställas inför den här typen av fakta att han faktiskt blir mållös. Han säger att “han förstår faktiskt inte vad du menar”.

Nej, i vanlig ordning förstår inte feminister (eller försvarare av feministiska ståndpunkter), vad folk säger om de inte säger sådant som feminister brukar säga. Och här får vi en uppvisning på bästa sändningstid.

När sedan Aktuellts Nike Nylander går vidare med att svenska statliga bolag ju har fler kvinnor, och att Norge har lagstftad kvotering så sågas även detta av Peggy Bruzelius. I Norge “tunnas ledningsgrupperna ut”, och när det gäller statliga företag (och parametern välskötta företag), så är Bruzelius inte säker på att “staten alltid lyckas bättre där” (veckans understatement?). Detta verkar inte vara något som Nike Nylander vet något om. Det är faktiskt häpnadsväckande hur oförberedda både Aktuellt och denne Douglas Roos är i frågan.

Sedan följer en möjligen oväntad biologisk könsanalys av Roos. Nu besitter kvinnor plötsligt egenskaper som är typiskt kvinnliga och som män inte besitter… Men hur går detta ihop med statsfeminismens dekret om kön som social konstruktion, tänker jag? Kan inte detta isåfall möjligen också förklara varför inte fler kvinnor väljer det oerhört påfrestande (för familjen och det privata), liv som VD för ett storföretag innebär? Men nej, dit leder såklart inte resonemanget. Roos berättar istället att kvinnor vid sidan av att ta mindre risker också är tydligare i sin kravställning, punktligare, mer rigorösa, att de är intresserade att lära sig om företaget och gör sin hemläxa…

Om ni ser inslaget, notera gärna Bruzelius blick när Douglas Roos svamlar om detta (ca 17:30 in i inslaget).

Det blir tydligt att Roos här närmar sig den misandri som även andra manliga företagsledare i Sverige har anammat. Märk väl att det handlar om ett mansförakt som inte inbegriper dem själva. Jag misstänker att även Roos här ser sig själv som “något mer och bättre” än en man. Och kanske finns det också en logik i detta då vi skall komma ihåg att manliga entreprenörer och företagsledare på hög nivå i första hand ser andra män som konkurrens och ett hot mot den egna positionen.

När frågan “om det är en skillnad på män och kvinnor” ställs till Bruzelius svarar hon briljant:

“Det är möjligt att det är, men jag tror att skillnaden män och män emellan och kvinnor och kvinnor emellan är mycket, mycket större. Vi är ju alla individer, det är ju inte så att kvinnor är på ett sätt och män är på ett sätt. Gudskelov.”

Kan det sägas bättre? Men det här är alltså så oerhört radikala och uppseendeväckande åsikter i det statsfeministiska Sverige att en stor grupp människor med säkerhet inte ens förstår vad det är hon säger. Jag skulle samtidigt tro att det här är en av de sista gångerna Peggy Bruzelius bjuds in att debattera könsfrågor (men jag hoppas naturligtvis att det inte är så).

Det finns annat också (det är ett långt inslag – det handlar ju om kvinnor i styrelser), men det hela avslutas starkt av Bruzelius som slår fast att “de som har allra starkast åsikter är de som aldrig har suttit i en börsbolagsstyrelse eller jobbat i ett börsbolag. De vet precis hur det skall vara”. Och med detta punkterar hon Douglas Roos på ett föredömligt sätt.

Fredrika Bremerförbundets ordförande Louise Lindfors är ju en av den uppsjö av radikala feminister som vet allt om hur börsnoterade företag skall styras. Det som är intressant med hennes uttalande om att det finns “fler som heter Johan än det finns kvinnor” i börsbolagens styrelser är också den etniska dimensionen. Det intersektionella perspektivet har flyttat in och nu är det inte bara fel att de är män, det skall också påpekas att det handlar om svenska män (i dessa svenska företag).

I gårdagens SvD Näringsliv presenterar stiftelsen “Allbright” en rapport och kartläggning om styrelseledamöternas bakgrund (“Lika barn leka bäst”) som har samma grundperspektiv. I vanlig anda blir här “kompetens” samma sak som kön, hudfärg och att inte vara född i Sverige. Udden riktas också som vanligt mot den vita, svenska, heterosexuella, medelålders mannen. Ju färre av dessa, desto bättre, är andemeningen. Att det handlar om företag som finns och verkar i Sverige verkar inte spela någon roll. Ingen hänsyn tas heller till dessa styrelseledamöters ålder (att de kommer ur en generation från Handels och KTH då den absoluta majoriteten av de studerande var både män och svenskfödda). Men ordförande i Allbright, Sven Hagströmer, kommer istället med detta påstående:

“Det finns många som kommit upp på toppen och varit där en kort tid för att sedan falla hela vägen ned. När en kvinna faller finns oftast inget skyddsnät, men när en man faller så finns det minst ett skyddsnät och en ny vd-post veckan därpå. Det är stor skillnad.”

Jag undrar vad Peggy Bruzelius skulle säga om det?

Avslutningsvis vill jag passa på att gratulera alla pojkar och män därute på den internationella mansdagen!