Svenska Dagbladet hyllar aktiv kommunist och radikalfeminist

Visst är det så att formatet “Söndagsintervjun” i SvD Kultur är ett i stort sett okritiskt format. Men då faller frågan tillbaka på kulturchefen Daniel Sandström – varför detta hyllningsreportage i dagens SvD om en person som profilerat sig i ungefär tre områden: revolutionär socialist (“odla ditt klasshat”), revolutionär radikalfeminist och revolutionär vithetsmotståndare (vid sidan av att också naturligtvis vara revolutionär heteronormmotståndare)?

Hur tänker Daniel Sandström? Är det radikalfeminismen med Athena Farrokhzad som uppskattas? Eller bara det allmänt härliga normbrytande i allt detta revolutionära (jag har samtidigt svårt att se Sandström som vurmande för kommunismen)? Känns det bara lite “fräckt”, kanske? Lite i tiden?

Jag skulle tro att det är radikalfeminismen som lockar. Redan i Sandströms ledare får vi som vanligt ta del av lite ifrågasättande av “mansrollen”, och som vanligt är det också bättre om män blir mer lika kvinnor (denna gång omskrivet med en humoristisk tvist, att det förmodligen hade gått bättre för det svenska fotbollslandslaget om de spelat i damperuker).

Jo, det hade kanske varit roligt om nu inte hela texten hade varit så förfärligt inställsam. Så förfärligt medhårs och så förfärligt i enlighet med vad man kan förvänta av en ideologiskt skolad kulturchef (i vilken som helst av sveriges kulturredaktioner). Helt i enlighet med statsfeminismens dekret.

Men tillbaka till Athena Farrokhzad. Hon är alltså nominerad till Augustpriset för sin “Vitsvit”. Och vid sidan av den vita hudfärgsfokuseringen har vi alltså det gamla vanliga; kommunistisk revolution, heterohat och avskyn gentemot detta “outhärdliga” samhälle som Farrokhzad lever i (Sverige alltså). Hon går så långt att hon kallar det “ett katastrofsamhälle”.

Om allt detta koketterar hon också inte oväntat med (ler när följande citat – av Farrokhzad själv – läses upp av SvD’s reporter Lina Kalmteg);

”Jag är hopplöst upptagen av min underordning. Varje dag frossar jag i den som i en prinsesstårta, ägnar mig åt skamlösa undersökningar av vad patriarkatet och rasismen gör med min mörka lesbiska kropp.”

Det är helt klart att Athena Farrokhzad vill ha en revolution. En samhällsomstörtning. Allt skall göras sönder och trasas i stycken. Islamism, kommunism, vad som helst, så länge det inte är detta förhatliga, outhärdliga och katastrofala samhälle som vurmar för Farrokhzad’s underordning så till den grad att hon nu också får pryda hela SvD Kulturs framsida.

För min del så tycker jag att det är ofattbart att Svenska Dagbladet sysslar med den här typen av hyllande (!?). Rubriken till denna okritiska intervju är också (i pappersutgåvan) “Politik är inget man kan välja att ha eller inte. Det är premissen för livet” (Och sen följer alltså Farrokhzad’s extrema åsikter vackert presenterade).

Det hela hade lika gärna kunnat vara en intervju med stalinisten Sven Wollter i Flamman. Vad håller SvD på med?