Jag gick i en metaforisk mening upp på en kulle och satte mig några dagar. Hade så lite kontakt med omvärlden som möjligt. Surret och bruset fick hålla på där nere utan mig, bäst det ville tänkte jag. Känslan av overklighet i all denna “nya” galenskap i den svenska idé- och kulturdebatten, där inte minst radikalfeminismen är så framträdande, gör att detta stora pussel som håller på att läggas i tankevärlden behöver pauser och andrum.
Under mina dagar på kullen, i den friska höga luften, tog jag upp Johan Lundbergs bok “Ljusets fiender” och läste den noggrant och långsamt, ofta genom att gå tillbaka i texten och läsa igen. Sida upp och sida ner föll orden och meningarna in i den form och mening som redan fanns i mina ibland medvetna och andra gånger omedvetna erfarenheter och betraktelser i samtiden. Kapitel efter kapitel tunnades dimman och smoggen ut. Hydrans ansikten och dess mål och mening började urskilja sig. Mina år i universitetsvärlden. Kulturdebatten. Medierna. Namnen som jag kände igen, men också de bakomliggande kopplingarna som jag inte kände till eller hade missat att informera mig om. Hatet mot väst, hatet mot den vita upplysta (liberala) mannen, antisemitismen och vurmandet för islamism och drömmen om en samhällsomstörtande revolution. Och inte minst den uppenbara kopplingen mellan hur vänster- och högerextremister både resonerar och agerar.
Lundbergs “Ljusets fiender” är en minst sagt viktig bok. I vår tid kommer den (såsmåningom) säkert att bli en vattendelare i den meningen att den också slår fast var den riktiga mittenlinjen faktiskt går mellan extremisternas flanker. Det är där denna Bodega också finns och bedriver verksamhet. En mittens, humanismens, det sunda förnuftets och demokratins ödmjuka gatekeeper… Det är så vi dricker rödvin här.
För mig, precis som för många andra icke-feministiska debattörer i bloggvärlden, var det radikalfeminismens absurditeter och antihumanistiska värdegrund som blev starten för den idédebatt som följde (och pågår, dock väl undanskuffad av traditionella medier och Public Service). Men det går inte längre att endast fokusera på denna av hydrans många ansikten. Motståndet måste föras tydligare också mot vänsterextremismen, de nya rasisterna (inte minst antisemiterna, de som kallar sig “antirasister”) och den växande islamistiska rörelsen (som har många namn). Det går inte att bortse från att radikalfeminismen och den revolutionära vänstern, tillsammans med islamismens företrädare idag framgångsrikt går i armkrok med ambitionen att störta demokratierna i väst (och inte sällan med både höger- och vänsterextrema förintelseförnekare tätt i närheten).
Kimhza Bremers Bodega kommer därför att till en viss del skifta fokus framöver. Intresset kommer också att riktas mot de andra av hydrans ansikten, lite mer än tidigare. Fokus kommer att ligga på alla de som med våld förspråkar samhällsomstörtande antidemokratiska förändringar (och de som tiger still när våldet glorifieras), de som avskyr och hatar demokratierna i väst men naturligtvis också de radikala feminister (inte sällan samma personer), som sprider hat, myter och irrläror.
Vi som befinner oss i den riktiga mittenregionen, om det så råkar vara till vänster eller höger, vi som verkligen tror på demokratin och som ställer oss bakom upplysningsidealen och humanismen. Vi som verkligen menar att alla människor är lika mycket värda och som är beredda att kämpa för tanken att det öppna och fria samhället är värt att bevara – mot extremisterna, relativisterna och radikalfeministerna, vi som på allvar inte är rasister och vi som har hjärtat på rätt ställe:
Det börjar bli dags att mobilisera.
Kimhza Bremers Bodega 
Jag är med! Självklart är jag det!
Det är jag med på.
Håller med till 100%
Du skriver mina tankar och känslor i detta inlägg. Och du har naturligtvis helt rätt. Det är verkligen dags att mobilisera. Men hur? Mina vänner ställer sig helt oförstående till detta ständiga politiska och ideologiska ifrågasättande, och jag är rädd för hatet man möts av därute när man försöker diskutera kontroversiella ämnen. Rädd för mina barns skull, rädd för att riskera jobbet. Det gör mig visserligen än mer övertygad om att jag är något stort på spåren, men det är också lätt förlamande. Det känns milt sagt hopplöst emellanåt. Jag antar att revolutioner inte startas av de harhjärtade…
Jag håller just själv på med Lundbergs “Ljusets fiender” och måste medge att den gör ett starkt intryck. Särskilt kopplingarna mellan tongivande antiupplysningsdebattörer (eller vad man nu ska kalla dom) som typ M. Sveland, M. Gardell, K. Sabuni o.dyl. och deras förgreningar bakåt mot 68-vänstern, där ju många av dom har sina rötter.
Det blir väldigt tydligt att dom här debattörerna inte är isolerade virrpannor som då och då mullrar om Nogger Black eller om “Breivikarna” i KD eller vad det nu kan handla om. Utan att dom ingår i ganska välorganiserade nätverk med en gemensam agenda, dvs ett hat mot vårt samhälles traditionella kärnvärden inklusive individualism, marknadsekonomi och etablerade kriterier för god vetenskap.
Även om jag själv tycker särskilt illa om feminismen så som den ser ut idag så tycker jag det är helt logiskt att även bevaka “hydrans” övriga huvuden som t ex antisemitism och våldsbejakande queeraktivism. Jag ser fram emot kommande inlägg på temat.
Absolut. För mig har det aldrig handlat om feminismen primärt. Det är antihumanismen som varit den viktigaste drivkraften.
Men man får inte glömma bort att det är feminismen i sin påstådda jämställdhetskamp, som skär mellan klassgränser och familjegränser, som tydligast ger legitimitet åt antisemitismen, kommunismen och andra fundamentalistiska rörelser. Det är orsaken till att det är den som jag engagerat mig emot och fördjupat mig i – och som jag misstänker även du har gjort.
Feminismen är dock inte ensam och jag är övertygad om att vidgat fokus är berättigat – ifall man har sakkunskapen.
Om man sätter demokratin främst så spelar det ingen roll om man lutar åt höger eller vänster. Om man dessutom inte gör “detta” för personlig vinning, vare sig i pengar eller uppmärksamhet, så spelar det ännu mindre roll. Anonymiteten angrips ofta och man vill få det att framstå som att man inte har rent mjöl i påsen, jag ser det tvärtom. Anonyma, seriösa debattörer har inga dead lines, ingen prestige kopplad till sin person och tjänar sitt levebröd på annat sätt, det inger för mig förtroende.
Jag håller med dig om att allt hänger ihop, Kimzha!
Jag råkar som bäst läsa Sebastian Haffners mycket klargörnade “En tysk mans historia” om sina iakttagelser och tankar i det tidiga 30-talets Tyskland. Det riktigt beklämmande är att jag inte har några större svårigheter att känna igen de krafter som var i röresle då, eftersom de var så förbaskat lika de krafter som är i rörelse idag.
Vänstern, socialdemokraterna delvis undantagna, har sedan länge brutit med arvet från Marx. Det finns i det stora hela ingen koppling ditåt längre. Man kan tycka vad man tycker om Marx och hans ideologibygge, men faktum är att det tillhörde upplysningsarvet även i sina mest vanvettiga tolkningar. Det vi ser idag är något annat, även om det stundom går under falsk vänsterflagg. Den där månghövdade hydran du så välformulerat skriver om , Kimhza, är en reinkarnation från 1930-talet.
Jag skriver ju själv på GenusDebatten, men samma sak gäller för mig som för Larsson. Det har egentligen aldrig handlat om feminismen i sig för mig. Feminismen är bara en aspekt och utlöpare av en smygande totalitarism; en aspekt av ett mycket större och, faktiskt, mycket allvarligare problem. Men, feminismen ugör, åtminstone i Sverige, invasionsstyrkan som går i bräschen för mörkerkrafterna, och den synliga del av isberget som är en måltavla i klar dager. Därför kan den inte ignoreras. Men man ska ju inte tro att allt är över om man skulle råka vinna det feministiska slaget.
En reflektion apropå det här temat: Utan att vilja spela domedagsprofet så undrar jag om inte den här antihumanismens framväxt är ett tecken på hur Västvärlden försvagas ekonomiskt?
Många med mig tror väl att kommande generationer kanske inte blir lika rika som föregående, och kanske inte ens lika rika som sina generationskamrater i t ex Kina eller Brasilien. När en civilisation försvagas förlorar den attraktionskraft och då börjar folk ifrågasätta dess grundläggande värderingar. Detta hände väl bl a under Romarrikets nedgång.
Om det är något som vi i Väst har varit stolta över så är det väl vetenskaplighet, demokrati och individcentrerade mänskliga rättigheter. Dvs just de upplysningsideal som antihumanisterna nu försöker skjuta i sank. Medierna har redan skrivit spaltkilometer om hur nationalistiska högerpopulister, typ Gyllene Gryning och Jobbik, vinner mark i eurokrisens spår. Jag är rädd att deras kusiner (för det är dom) bland t ex radikalfeminister och islamistiska antisemiter stärks av samma anledningar. Kanske blir vi inte av med dom innan mannen på gatan återfår tron på att vår civilisation faktiskt kan skapa mer pengar i plånboken åt honom och hans efterlevande? Hoppas dock att min analys är alltför cynisk…
“Det börjar bli dags att mobilisera.”
Det börjar bli dags att organisera sig.
Ja, det är hög till att organisera sig. Jag är öppen för initiativ och/eller intresseanmälningar gällande detta.
Johanna Lindbäck skriver här om dagen i SVD att problematiken med det dårliga resultatet från PISA resultatet från skolvärlden är att pappor läser för lite med sina barn, underförstått de dårliga resultaten är pappor/männens fel.
Johanna, har jag och uppenbart flera skrivit till och frågat varifrån hon fått underlag till sitt påstående om pappor och läsning. Hon är ju amasadör för läsning utsänd av kulturrådet.
Men hennes svar uteblir.
Det är allt vanligare att artiklar i media som öppet kränker och diskriminerar män/pappor helt saknar fakta underlag.
Den här gången verkar det i alla fall inte vara bögarnas fel.
@ Mjaaauuu
Om jag inte missminner mig så stoltserade den där skribenten med sin ytterst begränsade smak för litteratur. Det var visst mest feministiska dagsländor. Hur en sådan ska kunna bidra till pojkars läsning förblir ett mysterium.
Jag håller med om att identitetsköret -.koketterandet med att man tillhör en vis grupp och att man därför ska ha speciella rättigheter och en speciell friskrivning – är ett stort problem, både kulturellt och politiskt, men om man siktar på att driva tillbaka det med låt oss säga hård betoning på en vetenskaplig eller ”absolut objektiv” tänkelära så kommer det inte att gå. Det är minst hundra år sedan den moderna världen villigt underordnade sig den sortens skolastik (logiskt-vetenskapligt systembyggande) med anspråk på absolut sanning. Vare sig det handlar om Ayn Randsk objektivism 8som man kan misstänka att flera här sneglar på) eller en restaurerad konservatism från 1920-talet eller 1950-talet (som det ofta gör i till exempel USA) så är den sortens modeller också delvis fångar i sin tid och de drar med sig för mycket bagage för att kunna vara användbara idag utan rejäl uppdatering. Samtidigt är det just detta bagage som gör dem attraktiva för somliga, till exempel att den som svurit på Ayn Rand kan sätta en tydlig parentes kring det mesta som hänt inom politik, vetenskap och kulturliv sedan 1910.
Ska man begripa sig på den svenska mediefeminismen och chic-postkolonialismen idag så bör det vägas in att den i grunden är en konjunktur, den är inte konsekvent ens mot sina egna premisser – när hörde ni t ex senast en feminist som öppet medgav att hon ibland accepterar sexism både i tanke och i praktik? Det är ju inte så att Sandström eller Herlitz är några fanatiskt testuggande feminister, även om t ex Anna Serner skulle vara det, de är slappa och ivriga att smälta in men det är inte någon brinnande övertygelse som får dem att släppa fram den här svärmen av skribenter. De kör på vad de tycker ”ligger i tiden” och som kommer att skaffa dem många läsare, och detsamma gör utgivare och redaktörer på många håll i media över hela världen. Även på Daily Mail eler Vanity Fair.
Problemet är inte så¨mycket att cheferna skulle vara några feministkhmerer, utan att tidningar och etermedia i Sverige sedan 1990 ungefär har backat ut från rollen som verkliga debattarenor, öppna mot samtiden, mot läsarna och mot akademin – och samtidigt har släppt ambitionen att komma under ytan, att släppa fram många olika slags röster och att hålla en vettig kvalitetsribba för det man släpper fram (det är inte detsamma som en ”rätttänkar-ribba”: här släpps bara det fram som ligger inom vår vetenskapliga filosofi, eller inom det vi anser vara sunt förnuft). Idag raggar mnan skribventer framför allt utifrån vilka som kommer att atarheras av dem och ifall de kommer att *höras*, tränga igenom bruset – sedan skyddar man dem från att behöva ta debatten på riktigt. Det är just där urlakningen av media blir tydlig.
Jag håller med om att humanism och demokrati ska försvaras och jag vill bidra.
Nu gäller det att organisera sig och verka för detta i praktiken. Bloggande är en form som fyller sin funktion, men jag söker också efter vägar att använda demokratiska medel för att påverka direkt – i praktiken. Konkret.
Eftersom “intersektionalitet” är ett begrepp som används av flera grenar av feminismen är det ju inte så konstigt att hydran har flera olika typer av huvuden. Det blir en pyttipanna av olika maktperspektiv vilket gör att feminismen som ideologi tar sig tolkningsföreträde/inkorporerar såväl rasism, sexism, klasskamp, (post)kolonialism och religionsförtryck (bland annat). Detta leder till att feminismens avarter även sprider sig till dessa andra områden.
En kritik av feminismens avarter blir då absurt nog automatiskt tex “rasism”.
@Mangan
Ditt resonemang om medias förflackning innehåller mer än ett korn sanning.
Däremot har jag inte noterat att folk här skulle vara särskilt förtjusta i Ayn Rand. För egen del försökte jag läsa henne, men fann henne träig, så jag vet egentligen inte ens vad hon ville ha sagt.
Jag har heller inte uppfattat att man skulle förespråka något slags nypositivism. Det som jag däremot noterat är att man förväntar sig att samhället – och då framför allt dess ledande företrädare – inte hänger sig åt rena galenskaper. Det som framförs måste kunna underbyggas och detta gäller alla, dvs det kan inte existera “räkmacketeorier”, som går fria från alla invändningar.
Samhällsvetenskaperna saknar exakthet, men det betyder inte att vad som helst kan räknas som vetenskap. Om någon hävdar att könsmaktsordningen råder, så måste man kunna ställa frågan om könsmaktsordningen även gällde t.ex. i västra Europa 1914-1918. Ifall så inte var fallet, så är det bara att fortsätta söka efter platser och tider då historiska fakta talar emot förekomsten av en könsmaktsordning. Märkligare än så är det inte.
Jag håller med Rick re: Mangans intressanta kommentar.
Apropå medierna så känner man nästan lite oro för fräcka feministkrönikörer typ Kakan Hermansson. Dom har vant sig vid att stå i rampljuset och bli hyllade utan att behöva anstränga sig, ungefär som en överreklamerad ung popartist. Men snart är feminismen förhoppningsvis inte så hipp längre, och vad ska dom göra då? Ditto med dom som har tagit en magister i genusvetenskap och försörjer sig på att berätta om patriarkatet för kommunpampar eller doktorera på genustrumpeter.
När det gäller Ayn Rand så tror jag inte heller att det stämmer. De flesta som kritiserar feminismen från ett liberalt perspektiv sympatiserar nog snarare med Hume och Popper när det gäller kunskapsteori och J S Mill när det gäller politik, utan att nödvändigtvis droppa dom namnen.
Vi kan inte hoppas på hundraprocentig kunskap om världen, och det är inget särskilt etiskt med att vara egoist. Men vi bör sträva efter förbättrad kunskap genom att hela tiden rensa bort felaktiga hypoteser medelst empirisk testning, och vi bör hjälpa samhällsmedborgarna till lika möjligheter snarare än lika utfall. Vare sig folk tänker i dom här “akademiska” banorna eller ej så tror jag att många instinktivt tycker illa om feminismen utifrån dessa utgångspunkter.
Skrev en lång kommentar som verkar försvunnit ut i intet. Läser denna blogg med stor behållning och ser fram emot ett än mer vidgat perspektiv. Tack kimzha och alla andra kloka kommentatorer. Tack internet då det är på bloggar och i anonyma kommentarsfält som ma n förstår att det finns likasinnnade därute trots allt. Vi är nog fler än vad vi tror, många ligger lågt utåt..jag med. Vet inte om det handlar om feghet eller om det är av ren självbevarelsedrift.
Ett tips är att kopiera den text som du har skrivit så kan du klistra in den igen om någonting krånglar.
Håller med Rebecka!!
Klokt gjort! En pusselbit till på plats. Fortsätt besöka den där kullen så kan du hitta fler. Det är det den här debatten går ut på, att få dig att inte lyfta blicken. Hydran existerar, och det vet du redan. Fortsätt gräva på kullen!
Tack. Du skriver klokt.
Nu skall jag gå och läsa vad Arne Næss hade att säga om Spinoza. Känns lite som detta inlägg. (Han hade en del att säga om saklig debatt också.)
Det är spännande att följa din resa.