Jag är småbarnsförälder bosatt på Södermalm i Stockholm. Högutbildad akademiker med engagemang och intresse för kulturfrågor, jämställdhetsfrågor och skolpolitik. Jag har tidigare slentrianmässigt kallat mig för feminist (då jag sympatiserar med den ursprungliga kvinnokampen – och fortfarande brinner för att försöka ändra på kvinnors utsatthet i patriarkala hederskulturer och religiösa system), men tar idag efter att ha satt mig in i feminismen på djupet (bland annat genom högskolestudier), mycket starkt avstånd från denna ideologi och rörelse. Jag kallar mig humanist, ogillar alla religioner som söker inflytande i politiken eller i människors vardagliga liv, men respekterar samtidigt privata behov av religiositet och andlighet.
Det betyder också att jag ställer mig bakom många upplysningsideal. Jag tror på det sunda förnuftet och att vetenskaplighet är en förutsättning för att kunna förstå världen. Från att tidigare ha varit vänster (utan partitillhörighet) har jag alltmer närmat mig mitten och liberalismen. I vissa avseenden är jag idag också tydligt kulturkonservativ. Det kommer som en följd av större kunskap och förståelse för helheten.
Kimhza Bremers Bodega 
Vill bara önska dig välkommen tillbaka – jag hade missat att du var på nätet igen. För inte så länge sedan gick jag igenom min blogg och hittade gamla kommentarer och insåg hur mycket jag saknat dig.
Tack, trollan! Roligt att vara tillbaka!
Mycket intressant! Men hur har denna radikala strömning av feminism lyckats “kuppa” Sverige? När man väl sitter vid makten utan att ha den rättfärdigad så måste man använda åsiktsförtryck, och det ser vi. Men hur kom denna grupp människor dit? Hur såg vandringen till makten ut?
Jag känner igen mig i mycket av din beskrivning men vill fortfarande hävda traditionella honnörsord som frihet, jämlikhet & broderskap/solidaritet. Jag är uppriktigt frustrerad och upprörd över det hätska debattklimatet, bristande politisk analys och avsaknad av praktisk politik som förbättrar verkligheten. I korthet tycker jag dagens vänster hamnat i en fruktlös återvändsgränd med fixeringen vid identitetspolitik. Jag tycker man borde tala om jämlikhet för alla istället för jämställdhet, bekämpa reella problem såsom fattigdom och segregering istället för att öda tid på irrelevanta symbolfrågor och “antidiskrimineringspolitik”
Erik S: Klokt resonemang!
“Från att tidigare ha varit vänster (utan partitillhörighet) har jag alltmer närmat mig mitten och liberalismen. I vissa avseenden är jag idag också tydligt kulturkonservativ. Det kommer som en följd av större kunskap och förståelse för helheten.”
Med ännu större kunskap och förståelse samt mot bakgrund av att du i vissa avseenden är tydligt kulturkonservativ tror jag att du kommer att lämna även liberalismen.
Magnus: Det är möjligt. Vi är alla på väg någonstans. Det avgörande (åtminstone för mig), är hur både vänstern lämnade mig – och jag den – ungefär i samma veva.
Berodde avgörandet på att vänstern ville hålla liv i “sin sanning” medan du var mera intresserad av sanningen?
upptäcker din blogg nu. bra skrivet om väsentliga ting. reagerar på en sak i din presentation av dig själv. liberalismen. den är nog en del av förklaringen till mycket av den utveckling du kritiserar (upplösningen av alla värden, genom att förklara allt utifrån individens “rättigheter” etc).
oj – nu ser jag att någon annan – här ovan – redan gjort denna invändning. hur som, skriv vidare!
Magnus och ea: Ja, liberalismen har blivit något väldigt spretigt och dubbelbottnat att förhålla sig till idag, som jag ser det. Det finns något värdefullt i uppmärksammandet av individen och dennes rättigheter och frihet, men givetvis är det mer komplicerat. Jag är i grunden humanist och utgår allt oftare från klassiska upplysningsideal. Jag gillar inte den själviska och osolidariska aspekten av (framför allt ny-) liberalismen. Jag kan verkligen uppskatta inte minst Johan Lundbergs konservatism och jag läser ofta Axess med behållning. Vetenskap, bildning och tradition är begrepp som betyder allt mer – i synnerhet gentemot den förfulning (och hyllandet av förfulningen), av samhället och kulturen som jag erfarit de sista 20-30 åren.
Och Magnus: Ja, jag är definitivt mer intresserad av sanningen – hur verkligheten ser ut och fungerar – och inte kartan. Vänsterns karta stämmer inte längre med terrängen, det vet vi ju sedan länge. Utan tvekan har det politiska landskapet förändrats i Sverige – och vi står inför en på många sätt annorlunda framtid. Spännande i någon mening, skrämmande i en annan.
Hej!
Upptäckte din blogg via Genusdebatt och Susannas Crowbar. Skrev en kommentar om Janne Josefsson men verkar inte ha fått in den. Någon särskild anledning till detta?
Ulf E: Välkommen. Nej, jag har inte stoppat något. Kan det vara ett tekniskt fel?
Hej!
Vad glad jag blir av att hitta denna blogg! 🙂
Hej Rebecka! Vad roligt. Du är välkommen!
Det är som att en klunk friskt vatten att läsa det du skriver.
Jens Ganman
Jens Ganman: Tack! Det glädjer mig.
Vi verkar ha väldigt lika åsikter om väldigt mycket.
http://op.se/kronikor/1.5786821-efter-mustafa-gate
Intressant blogg du har! ser fram emot att läsa mer av dig 🙂
http://genusdebatten.se
Mariel: Det glädjer mig att du känner så! Du är alltid välkommen till bodegan. Och tack för ditt fina arbete med Genusdebatten!
Gå gärna in p min hemsida http://www.kallestrokirk.se och titta på min tecknade seriedebattbok “könsfredsmanifestet” under rubriken “mina e-böcker”.
Hälsning Kalle Strokirk
Ännu en blogg att följa
Mjaaauuu