Tråkigt Erik Eje Almqvist om feministisk certifiering – och grattis Lena Andersson!

Jag brukar läsa frilandsjournalisten och författaren Erik Eje Almqvists kolumner i Metro med stor behållning. Det finns en värme och underfundig ton i hans historier som både är djupt mänsklig och inte sällan humor på hög nivå. Kanske är det också frånvaron av feminism, könsmaktsteorier och rastänkande som gjort att texterna upplevs som små fritänkande oaser i en i övrigt ideologiskt förorenad medial öken (jag har heller långt ifrån läst alla hans kolumner – men de jag har läst har varit bra).

Därför blev jag extra besviken när han nu gör tummen upp för den feministiska så kallade A-märkningen av filmer, (Bechdeltestet). Metro har ju en liten grafikkolumn där en grön och en röd pil visar vad krönikören gillar och inte. Så här skriver han under den gröna pilen:

“ I Danmark där jag bor, skrattade många åt den – enligt dem – typiskt svenska A-märkningen av filmer som klarar Bechdeltestet. Själv blev jag lite stolt över mitt politiskt korrekta hemland.”

Kanske är det så att man som journalist och krönikör idag måste markera sin tillhörighet i den feministiska “kampen”, annars riskerar man att förlora jobbet? Eller så är detta viktigt för Eje Almqvist? Jag vet inte. Men att den politiska radikalfeminismen har tagit över praktiskt taget alla landets kulturredaktioner råder det ju inga tvivel om.

I dagens SvD Kultur går feministerna och ordförarduon i Wift (Women in Film & Television), ut till försvar för införandet av denna feministiska certifiering av kulturen som nu också Filminstitutets VD Anna Serner helhjärtat stöder. Filmproduktion i Sverige skall i första hand inte vara fri och handla om kvalité, utan meningen med att göra film och stödja filmskapande skall vara politisk. Det måste vara feministiskt och det skall handla om “mångfald”.

Man vill “se till att de stödpengar som är nödvändiga för svensk filmproduktion används på ett sätt som tar oss närmare de mål vi kämpar för och som vårt samhälle formulerat – jämställdhet och mångfald.” Kom ihåg att här läsa “jämställdhet” för vad som faktiskt menas; feminism.

Kulturen skall alltså certifieras politiskt. Här handlar det om filmproduktion, men vi ser samma tendenser inom konst och design – och i museeverksamheterna inom dessa områden. Det blir nu nästan omöjligt att inte påminnas om hur kulturen (och dess “uppgift”) sågs av politrukerna i det forna Sovjetunionen.

Jag förstår att Erik Eje Almqvists danska vänner skrattar. Inte bara för att allt detta är pinsamt på en monumental nivå, men för att dansk film är så fantastiskt mycket bättre än svensk film – och att detta garanterat för med sig att kvalitén på denna sidan bron kommer att sjunka ytterligare i den politiskt korrekta ideologins namn.

Jag vill avslutningsvis passa på att gratulera Lena Andersson till SvD’s litteraturpris med sin kärleksroman “Egenmäktigt förfarande”. Lena Andersson är en av landets absolut klokaste tänkare och jag hoppas att denna ytterligare etablering av hennes position i det svenska kulturlivet gör henne ännu modigare, så att hon också vågar ta bladet från munnen och skriva helt öppet om det som hon och vi andra på “denna sidan” faktiskt ser och upplever. Hennes analyser är viktigare och mer efterlängtade än någonsin.

Lögner om pappor och barnmisshandel – och än mer rättsosäkerhet för män

Att radikalfeminister kräks ut misandri i praktiskt taget varje svensk publikation idag är ju knappast någon överraskning. Min ambition är inte längre att kommentera allt detta (hur skulle det vara möjligt med något annat än en heltidstjänst?). Men ibland går det inte att låta bli.

Frida Boysen är ännu en i den långa rad av samtida journalister och krönikörer som tänker kön, ras och makt om det mesta. Perspektivet är glasklart och helt i enlighet med den statsfeministiska diskursen. Alla svenskar är rasister, män är förövare och kvinnor offer. Och om detta varvas det runt och runt, fram och tillbaks. I all oändlighet. Ungefär som hos de andra feministiska krönikörerna.

I samband med gårdagens Fars dag, skriver Boisen i Expressen GT ännu en lömsk och ohederlig artikel. Lömsk därför att den försöker ge intryck av att vara inkännande och empatisk. Ohederlig därför att den ljuger och undanhåller fakta med avsikten att utmåla män och pappor som förövare, även när det gäller den typ av våld där män faktiskt mer sällan är förövare (barnmisshandel).

Innan jag går vidare vill jag understryka att jag i grunden ser det som fullständigt meningslöst att göra detsamma som Boisen – att utmåla ett kön som skyldigt. Men eftersom Boisen bedriver feministisk propaganda och mytspridning genom att sätta samman barnmisshandel och pappor (dessutom på Fars dag), måste jag reagera. Så här skriver Boisen:

“Förra året anmäldes 12 040 fall av barnmisshandel i Sverige, 33 varje dag. Fler än förra året. Mångdubbelt fler än för tio år sedan. Barnen har blivit slagpåsar i ett Sverige som mår dåligt. Och de pappor som inte mår bra, slår mest, säger barnen när de ringer till Bris.

Det värsta är att vi blundar för problemet. Vuxna sviker barn som far illa varje dag. Bris gjorde en djupintervjuundersökning av 160 barnsamtal för ett antal år sedan. Under- sökningen visade att inte ens två av tio vuxna som har vetskap om en barnmisshandel vidtar en tillräcklig åtgärd för att stoppa den.

Nio av tio vuxna, väljer att se men inte se, höra men stöta bort. Varje år misshandlas, stryps eller kvävs fem barn i vårt land till döds.
Det är dags att vi vågar se. Vågar höra. Vågar lägga oss i. Vågar vara en vän. Förstås långt innan det smäller. Sträck ut en hand till en far eller familj som behöver. Gör det i dag.”

Boisen hävdar (med referensen “säger barnen”) att pappor slår mest. Ändå vet vi att barn som misshandlas, stryps eller kvävs oftare utsätts för detta av sina mammor (betydligt oftare – men egentligen kanske inte så konstigt, eftersom många fler små barn endast lever med sina mammor). Men detta skriver inte Boisen något om. Istället strävar hon efter att lämna läsaren med ännu en känsla av indignation över männen och papporna, dessutom med ett bedrägligt gott uppsåt.

Det är precis så här feministisk propaganda och lögnspridning ser ut.

Jag blir allt mer sällan upprörd numera. Kanske handlar det om stålsättning. Men om just detta blir jag faktiskt ordentligt upprörd. Frida Boisen borde skämmas. Barn som far illa behöver hjälp och stöd. Oavsett om det är mamma eller pappa – eller båda – som slår eller gör skada. Punkt. Men det är det könskrig som Frida Boisen och hennes medkombattanter bedriver som oftare gör att barn faktiskt blir slagpåsar – och far ännu mer illa. Men den tanken har sannolikt aldrig ens föresvävat Boisen.

———————

Linda Nordlund, förbundsordförande i Liberala Ungdomsförbundet, skriver idag på SvD Opinion att Folkpartiet måste driva på för en samtyckeslagstiftning. Och att bevisbördan i ett våldtäktsmål alltså skall vara omvänd. Det är häpnadsväckande och obegripligt att ett liberalt parti har ett ungdomsförbund som driver sådana frågor. Men kanske inte mer obegripligt än att Moderata Ungdomsförbundet har kommit ut som könsmaktsfeminister?

Det låter bedrägligt, förslaget om “samtyckeslagstiftning”. Som om sex och samlag idag inte handlade om samtycke, som om det vore OK idag att ha sex utan samtycke. Så är det såklart inte. Tvärtom har Sverige kanske världens hårdaste sexualbrottslagstiftning. Det diskuteras varför Sverige årligen har omkring 6000 anmälda våldtäkter och Norge bara drygt några hundra – och detta är såklart en större diskussion än vad som hinns med i detta inlägg. Men detta muntliga eller skriftliga “samtycke” som man nu vill lagstifta om handlar inte bara om en total urspårning av rättssäkerheten (skall t ex alla som ångrar en sexuell kontakt kunna fälla den tidigare sexuella partnern för våldtäkt om inte denna kan visa upp ett “samtycke” – och vad händer om ett samtyckeskontrakt skrivs, men en våldtäkt därefter ändå äger rum?).

Vid sidan av rättsosäkerheten finns en ytterligare dimension i allt detta. En fotriktig nymoralism förenad med en knastertorr och mekanisk syn på vad sexualitet och sexuell samvaro är och borde vara. Det ger en bedrövlig bild av ett Sverige helt befriat från passion och intimitet (som det kanske delvis ligger något i). Att ha sex blir ungefär som att gå till distriktssköterskan, eller biblioteket, eller till IKEA. Alla underliggande strömningar, allt detta som ibland inte går att uttrycka med ord, allt detta oerhörda och fantastiska som kärlek, sex och passion kan vara, blir förminskat till en statligt utfärd konsensus- eller samtyckeslicens mellan två parter som ingår ett avtal. För vad? För vem?

Jag är ganska säker på att konsekvensen kommer att bli, vid sidan av mycket mindre sex mellan friska och närhetslängtande människor, en brant ökning av depressioner och psykisk ohälsa.

Men eftersom lagförslaget benämns som feministiskt, det handlar ju om att Folkpartiet måste “kunna profilera sig som ett feministiskt parti”, så är såklart allt sunt förnuft upphävt och vi förväntas istället lägga oss platt inför de feministiska översteprästinnornas nymoraliska uppenbarelsesyner.

Skåpmat från en helt vanlig feministisk Söndag

Det är minst sagt bekymmersamt att Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karlén nu också använder ordet “hen” på ledarplats i tidningen. Det går alldeles utmärkt att skriva “hon eller han” istället. Eller “han eller hon”. Användningen av “hen” är en feministisk markör, det är ett politiskt ställningstagande. Inte för jämställdhet, men däremot för feminism – och i en svensk kontext innebär det politisk radikalfeminism.

Det är smärtsamt naivt att prata om ett oskyldigt pronomen, men det vet säkert också Karlén. Språkligt är det ungefär samma sak som när kommunister använder ordet “kamrater”. Man visar på detta sätt att man har ingått en överenskommelse att stötta kampen. Man markerar sin tillhörighet.

Efter “hen” kommer snabbt “en”. Att ta bort det hemska “man” ur språket. Nätet (och en del vänster/feministpublikationer) svämmar redan över av dessa vedervärdiga men politiskt korrekta stilbrott.

Men människan kommer fortsätta vara en hon, var så säker. Och det får hon gärna vara för mig.

———————

Signaturen “Körsvennen” skriver i alla fall en träffsäker ledare i dagens tidning. Han eller hon fångar upp det mans- och pappaförakt som har blivit den nya normen i det statsfeministiska Sverige, i samband med att det har blivit Fars dag eller “förtryckardagen”, som dagen också populärt kallas i feministkretsar. Här är texten i sin helhet:

“I veckan genomförde det kapitalistiska kommersetablissemanget Sturegallerian en kampanj i vilken de anspelade på den lägsta formen av mänsklig sexualitet: den manliga heteroböjelsen. Inför Fars dag annonserade man med förslag på gåvor. Utöver klassiker som manschettknappar salufördes även en spetstrosa i Tinky Winky-kulör med rubriktexten Please, please him, vilket kan översättas till ”Snälla, behaga honom!”.

Ett stort antal vänner av ordning reagerade. En del skämtade om att annonsen syntes föreslå att barn skulle iklä sig raffiga lila trosor för far. Andra låtsades tro att detta de facto var kampanjens ärende. Men framför allt reagerades det med stor upprördhet på idén att man skulle behaga den man älskar. Detta är tydligen en högeligen stötande idé – åtminstone om den älskade är en karlslok. Ja, så stötande att man rentav tillskriver Reklamombudsmannen om saken.

Sturegallerian bad förstås omedelbart om ursäkt och i dag infaller slutligen själva dagen – Fars dag. Novembersöndagen då pappa ska skämmas över den heterosexualitet som en gång gjorde honom till far. Ja, Fars dag är dagen då fäder landet över bör sitta med böjt huvud och kontemplera varför spetsunderkläder finns och besinna att det mycket väl kan vara deras smutsiga tankar som skapat detta otuktiga plagg.

Fars dag är definitivt inte dagen då far och mor ska hålla på och behaga varandra i unken cementerad heteronormativ könsrollsattraktion; det kan far på modern svenska bara fetglömma.

Men om far vill ha en målad kotte från dagis går det bra.”

———————

I dagens tidning kan vi också läsa att radikalfeministen och advokaten Claes Borgström har lämnat Socialdemokraterna och blivit medlem i Vänsterpartiet. Borgström som genom sina insatser i bland annat Quick- och Assangeskandalerna har gjort sig till åtlöje även internationellt. Nu tycker han att det finns för lite feminism i Socialdemokraterna (han kallar det “jämställdhet”), trots att Stefan Löfvén har gått i “feministskola”.

Det är kanske helt logiskt? Efter murens fall har den yttersta vänstern skiftat fokus från klass till kön och identitetspolitik. I revolutionsretoriken går samhällsomstörtningen nu i första hand ut på att krossa det man kallar patriarkatet. Och i detta nya könskrig är det främst kommunisterna som vill slå sönder samhället (det man kallar “strukturerna”). Och här på Södermalm hör nog Borgström hemma, i stugvärmen med Johan Ehrenberg och de andra könsrevolutionärerna. För visst är det så att feminismen är överordnat allt för den före detta jämställdhetsombudsmannen Borgström (då utsedd av “könsmaktsordningens” moder, Margareta Winberg), som också vill se män beskattas högre för att de är män (en “mansskatt”).

“Jämställdhet [läs: feminism, KB’s anm] är den viktigaste frågan av alla, den påverkar alla politikområden.”

———————

Det är också på sin plats att uppmärksamma 75-årsdagen av “Kristallnatten”. Att påminna om förintelsen och den återigen växande antisemitismen är ett ansvar som hänger samman med att vara människa. På stockholms gator samlades igår den nazistiska organisationen “Svenska Motståndsrörelsen” i ett motbjudande högtidligthållande. Det är sannerligen svårt att finna ord som kan täcka upp för den avsky som infinner sig.

Men att hedra Kristallnattens offer är inte heller vänsterns starka sida. I samband med västkritiken och det allt mer öppna stödet för islamistiska grupper och åsikter (där antisemitismen frodas) – och ogillandet av Israels politik – gör att avståndstagandet mot det som var upprinnelsen till historiens värsta systematiserade massmord skall relativeras och politiseras. I Göteborg har minnesdagen av Kristallnatten splittrats, eftersom man inte kunde enas om vad som skulle stå på plakaten. Och som vanligt är det den yttersta vänstern som säger upp anständighetskontraktet. Och precis som med Pridefestivalen skall utsattshetsprivilegiet villkoras och tvingas ingå i en socialistisk kampsång.

Det blir allt viktigare att visa upp hur salongsfähig antisemitismen har blivit i vänsterextrema och “antirasistiska” grupperingar. Och det är också viktigt att se hur den politiska, radikala feminismen genomsyrar dessa kretsar.

———————

Det var länge sedan jag läste “Nöjesguiden”, en gratistidning som startade i början av 80-talet i Stockholm, men häromdagen bläddrade jag igenom ett exemplar i samband med en sen lunch. Jag minns Nöjesguiden från åren då den startade, det var en ganska oskyldig och “entertainmentdriven” publikation. Mycket bartugg, musikrecensioner, klubbsnack och allmän hyllning till det ljuva utelivet i stan. Och även om formen på tidningen aldrig var särskilt vågad eller spännande, fanns ett intresse för design, konst och kulturlivet i stort.

Jag blir ju egentligen inte förvånad, men kanske ändå lite häpen, när jag konstaterar att tidningen idag, i princip från första till sista sida, är en enda feministisk och identitetspolitisk megafon. Jag hittar knappt någon krönika, intervju, artikel eller notis som inte är indränkt i könspolitik och radikalfeminism – eller så kallad “antirasism”. Naturligtvis samma perspektiv i allt, om allt, som vi hittar i den övriga svenska kultur- och idédebatten. Det är som att man har delat ut en politisk instruktionsbok till alla medarbetare: Håll er till detta, eller hitta ett annat jobb!

Nu har jag ju inget som helst intresse i en skräptidning som Nöjesguiden. Men dagens åsiktshegemoni är sannerligen skrämmande – och att den slår mot våra ungdomar på alla sätt och från alla håll. Visst börjar det se ut som en slags hjärntvätt. En dekonstruktion av det fria ordet och det öppna samtalet.

Avslutningsvis vill jag dagen till ära passa på och gratulera alla kämpande och älskade pappor därute! Själv fick jag nyss en kram av min minsting – och jag skickar en varm tanke till min egen pappa som lämnade oss alldeles för tidigt.

Tack igen, Pär Ström. Nu måste vi andra stå kvar på barrikaderna.

Flera jämställdhetsbloggare har redan uppmärksammat att det var ett år sedan Pär Ström drog sig tillbaka från den infekterade, skeva och djupt ohederliga jämställdhetsdebatten i Sverige. Han hånades, spottades på, förlöjligades, förminskades, misstänkliggjordes och hotades, helt i enlighet med hur feminister och antihumanister arbetar och “driver opinion” i det offentliga rummet.

Jag vill passa på att återigen tacka Pär Ström för det arbete han gjorde. Och jag har fortfarande full förståelse för att han inte orkade mer. Som jag har skrivit tidigare hade jag nöjet att möta honom över en lunch (strax innan han slutade). Han gjorde ett både hyggligt och sympatiskt intryck, men verkade också märkbart trött på allt detta (fullt begripligt vill jag tillägga). Ja, trött kan man lätt bli. Men att utsättas för det som drabbade Ström, enkom för att man intresserar sig för samhällsfrågor och politik, är skandal.

Något sjukt och osunt har sedan några decennier angripit den svenska demokratin. Öppna debatter är allt som oftast skendebatter. Media och universitet har fallit offer för en lömsk ideologisk kupp. Journalistiken är undermålig och oftast feg och undfallande. Det fria ordet villkoras. Yttrandefriheten börjar ifrågasättas. Humanismens värdegrund sätts åt sidan. Inkompetens, okunnighet och banalitet är på agendan, så länge det är fräckt och tros “sparka uppåt”. Identitetspolitiken bygger murar mellan grupper. Samhörighetskänslan splittras. Att hata är på modet och att pissa på sina meningsmotståndare gillas av allt fler i maktens korridorer (och mobbarna som applåderar). Kunskapsföraktet frodas.

Ja, visst blir man trött. Ibland blir det outhärdligt. Efter några års erfarenhet och kunskapsinhämtning i denna vortex av intellektuellt sönderfall – när man knäckt koderna och lärt sig genomskåda det offentliga skådespelet – har världen förändrats för alltid. Att förlora sin oskuld, eller “ignorance” som det bättre kallas i engelskan, är också förenat med dubbla känslor. Det går aldrig att gå tillbaka – och det vill man ju inte heller. Men det gör också att man ständigt måste kämpa för att hålla fast vid livets glädjeämnen. Avskärma allt det vackra och ljusa, det närmsta och det innersta från alla dessa yttre föroreningar. Lögnerna, dumheterna, det illa dolda hatet, smutskastningen och det illvilliga spelet.

Det betyder att man ibland också måste ta pauser. Andas frisk luft. I kortare eller längre perioder. Jag hoppas att Pär Ström en dag återvänder till jämställdhetsdebatten. Kanske om och när en förändring har kommit till stånd. Den dag då några modiga journalister en gång för alla har pekat ut det monster som står i vardagsrummet. När feminismens rätta ansikte har visats fram och dess antidemokratiska och antihumanistiska agenda har lagts på bordet, en gång för alla. När demokratin har återupprättat spelreglerna och dess motståndare visats på porten.

Kanske då. Kanske inte.

Det viktiga är att hålla denna livsviktiga debatt levande, om än fortfarande bara på bloggar. Jag är säker på att många ur både det kulturella och politiska etablissemanget läser dessa bloggar. Och “kartläggningen” av feminismkritiker är förenat med risker för de som egentligen vill tysta oss. Skulle fler uppmärksamma och läsa det vi skriver (och nås av nyheten att vi finns), skulle också fler inse att våra positioner inte bara är rimliga men fullt begripliga och baserade på en sund och demokratisk människosyn.

En dag kommer en förändring. Jag ser fram emot den dagen. Och jag hoppas den kommer innan vi nått avgrunden.

Kamp mot hedersvåld får inte inkludera båda könen

Det hedersrelaterade våldet ökar i Sverige. Många tusentals ungdomar lever idag med rädsla och skräck över att i hederns namn bli utsatta för misshandel av familj och släkt. I värsta fall mördade. Det kan handla om både killar och tjejer som har närmat sig den svenska öppenheten och inte går med på att leva enligt den gamla kulturens koder (hederskulturen finns i både kristna och muslimska grupper, men nästan alltid från mellanöstern). Ungdomarna (och ibland barnen), går kanske inte med på att giftas bort till en okänd släkting i ett fjärran land. Kanske har man träffat en svensk pojk- eller flickvän. Det kan också handla om att man har kommit ut som homosexuell. Eller bara klär och beter sig som svenska ungdomar.

Siffran 70.000 brukar nämnas när man räknar på hur många ungdomar som i Sverige idag inte får gifta sig med vem de vill. Jag skulle tro att antalet har ökat betydligt sedan denna beräkning gjordes.

Som vi vet sedan tidigare vägrar den mäktiga svenska radikalfeminismen att erkänna denna form av förtryck. Det skulle skifta fokus från demoniseringen av den vita, västerländska mannen. Uppbackade av medialt populära kulturrelativister (som Stefan Jonsson och Mattias Gardell), osynliggörs hedersvåldet metodiskt och konsekvent.

Det finns ändå de som vägrar ge upp och kämpar vidare för att invandrade barn och ungdomar skall ha samma rättigheter och skydd som svenska ungdomar (till feministernas och kulturrelativisternas förtret). GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime, är en sådan organisation.

GAPF har i dagarna tagit fram förslag för nya stadgar. Och i sammanhanget framkommer det en ändring som är värd att uppmärksamma. Också som en illustration på hur diskriminering av pojkar i Sverige har satts i system (inte bara i skolan och i hjälporganisationernas arbete).

GAPF har tidigare beskrivit sitt arbete som “könsneutralt”. Ambitionen har alltså varit att hjälpa utsatta barn och ungdomar, oavsett kön. Men detta har Ungdomsstyrelsen nu satt stopp för genom att villkora organisationsbidraget. GAPF måste därför ändra sin verksamhetsbeskrivning “från könsneutrala till fokus på kvinnor som målgrupp”, annars uteblir stödet. Så här skriver GAPF själva inför det extra årsmötet 15 november:

“Nu bjuder vi in er till extra årsmöte för att revidera de nya stadgarna, från könsneutrala till fokus på kvinnor som målgrupp //. Detta måste vi göra för att fylla Ungdomsstyrelsens kriterier för att bli beviljade organisationsbidrag för kvinnors organisering, som vi har fått de senaste tre åren.”

Man kan tolka detta som att även om den svenska feminismen motarbetar alla försök att bekämpa hedersförtrycket och hjälpa dessa barn och ungdomar, så kan man gå med på ett visst stöd så länge man bara hjälper flickor.

Generaldirektör för Ungdomsstyrelsen är Alice Bah Kuhnke. På deras hemsida bjuder man in till Ungdomsstyrelsens nordiska rikskonferens nu i november, med bilder på bland annat jämställdhetsminister Maria Arnholm men också en mörk mansfigur med rubriken “Män och våld”. Det är lätt att räkna ut vad som finns på agendan, även i denna myndighet.

Alla [kvinnor] har för DN ett behov att känna sig behövda

Igår eftermiddag när jag hämtade mitt yngsta barn i skolan, bevittnade vi något tragiskt. På andra sidan gatan, då vi väntade på bussen, kom en man och en kvinna lunkande, mannen fem, tio meter framför kvinnan och med ett tomt uttryck i ansiktet. Det såg ut att finnas missbruk med i bilden. Kvinnan skrek och gastade oavbrutet. “Ditt jävla missfoster”, “Fattaru, du har ingenting i huvet”, “Du e inte värd ett skit”, “Jävla idot” och så vidare. De lunkade fram ganska långsamt och vi som stod i busskuren blev tvingade att ta del av denna sorgeakt. Jag förklarade för min dotter att det finns många människor som det är synd om, att det finns sjuka och ledsna människor som inte riktigt klarar av att leva det här livet, att de behöver hjälp men att alla inte vill ha hjälp.

När jag läser dagens ledare i DN (ja, jag kan inte hålla mig ibland), fastnar jag för en mening:

“Alla människor har ett behov att känna sig behövda.”

DN skriver såklart denna mening utifrån ett kvinnoperspektiv. Man försöker reda ut och hitta anledningar till varför kvinnor är så mycket mer sjukskrivna (olika rapporter har nyligen släppts om ämnet), än män. Tänkbara antaganden är som alltid att dessa kvinnor förmodligen blir tvingade att ta ett större ansvar för hem, barn och hushåll (och därmed att boven i dramat är den lata mannen). Men DN går vidare i spekulationerna och når då fram till denna allmänmänskliga och humanistiska visdom om behovet av att vara behövd:

“Man kan också fundera över om det allmänmänskliga behovet av att känna sig behövd medför att kvinnor som är svältfödda på bekräftelse från sin arbetsgivare känner större krav på att vara ”goda” mödrar så att de får svårt att kombinera yrkes- och hemmaarbete.”

Det är intressant att notera hur vackra de humanistiska värderingarna och “det allmänmänskliga behovet” låter när DN söker förklaringar i detta ämne.

Lika intressant är det att notera hur samma värderingar för DN ständigt lyser med sin frånvaro i frågor som rör mäns och pojkars välbefinnande.

Den skrämmande utvecklingen med pojkars ökande självmord, arbetslöshet, haveriet i skolan (med systematiserad betygsdiskriminering för denna grupp) och utanförskapet som följer är ingenting som DN skulle fundera lika vackert kring. Nej, då är det “maskulinitetsnormer”, “mansroller”, “antipluggkultur” och allmän stökighet. Kort sagt, pojkarnas eget fel. Precis som mäns problem är männens eget fel (vid sidan av att också vara skyldiga till kvinnors problem).

Det blir följdaktligen besvärande när DN använder den här typen av formuleringar. Det finns varken något “allmänmänskligt” eller trovärdigt i avsikten. Dagens Nyheter är en feministisk publikation, med ett tydligt radikalfeministiskt perspektiv. Då bör man också avhålla sig från att dra in det “allmänmänskliga” och istället skriva ut vad man faktiskt menar, nämligen att “alla kvinnor har ett behov av att känna sig behövda”.

Vi andra kan då lägga till att detta gäller för både kvinnor och män, pojkar och flickor.

Missbrukarparet som drog vidare på gatan är varken ett exempel på att kvinnor förtrycker män eller tvärtom. För mig visar det och all erfarenhet från detta liv att vi alla är förenade i detta svåra och outgrundliga som det innebär att vara människa. En del av oss går under. Men att göra könspolitik och maktanalyser av det mänskliga tillkortakommandet är som att blunda med ena ögat. Utmaningen som medmänniska är att orka bry sig om de som har de svårt, oavsett kön. Och för en “liberal” dagstidning som DN borde det vara ett ansvar. Ett ansvar man gång på gång visar att man inte klarar av att ta.

Kristin Lundell vill ta Morrissey från männen

Svenska radikalfeminister har ofta svårt med manliga pop- och rocklegender som åtnjuter respekt och beundran från andra män. Någonting verkar göra ont i dessa (ofta själv uppburna och framgångsrika) feminister när de ser någonting som män ser ut att gilla tillsammans. Då skall det hånas, förlöjligas eller i sista hand ifrågasättas.

Ingen missade väl Filminstitutets VD Anna Serners utspel om “gubbslemsvarning” för de som sörjde Lou Reeds död. Idag är det Kristin Lundells tur att i en krönika i SvD vilja ta Morrissey från männen (!):

“I svenska tidningar recenserades den forne The Smiths-sångarens biografi av män – idel män. Det var så klart väntat. Sedan länge finns en utbredd missuppfattning att Morrissey skulle vara männens artist. Att hans tankar om utanförskap, ensamhet och allmän misantropi är något som särskilt kan förstås och förklaras av män. Men bara för att Morrissey tilldelats männen behöver det inte betyda att han för alltid är deras. Det är emot hela den 54-åriga sångarens grundnatur att vara de privilegierades helgon.”

Smaka på den radikalfeministiska slutledningsförmågan. Lundell konstaterar att eftersom det är emot Morrisseys natur att vara de “privilegierades helgon”, så är det ju också emot hans natur att vara mäns idol (eller borde vara det – detta är ju något som Kristin Lundell har “förstått” och ingenting som Morrissey någonsin har uttryckt).

Med lite välvilja hade man först kanske kunnat tolka Lundells text som att det väl är bra om Morrissey kan uppskattas av både kvinnor och män? Men den är inte skriven med den tonen. Vi ser också snart vart Lundell vill komma:

“För exakt ett år sedan publicerade DN en artikel med rubriken ”Var tredje ung kvinna mår psykiskt dåligt”. Statistiken hade hämtats från Statistiska centralbyråns ”På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2012”. Mest ångestdrabbade av alla är kvinnor i åldersgruppen 16 till 24. ”Killarna har en given plats i samhället, som tjej får man kämpa hårdare” förklarade psykiatern och forskaren Ulla Danielsson bakgrunden till siffrorna. Jag tror att Morrissey skulle kunna göra väldigt mycket gott där. Om han bara släpptes ur lådan som han stängts in i och där han endast fått matas av män som förstår sig på honom.”

Även Morrissey skall alltså mot sin vilja dras in i den svenska radikalfeministiska diskursen – och detta genom mytspridning och tävlande om vilka grupper som mår sämst i samhället (och vilka som därför enligt Lundell förtjänar att vara “riktiga fans”?). Jag måste ta den här meningen en gång till:

“Om han bara släpptes ur lådan som han stängts in i och där han endast fått matas av män som förstår sig på honom.”

Det hela är som så ofta fullkomligt häpnadsväckande. Att Kristin Lundell också givetvis undviker att berätta att tre gånger så många unga pojkar begår självmord, jämfört med unga flickor, tillför ju en extra dimension i detta genusfixerade och bedrägliga nonsens. Att Svenska Dagbladet anlitar Kristin Lundell för texter av den här typen (detta är ju bara en av en serie liknande dumheter), är för mig helt obegripligt.

Sedan fortsätter Lundell med Morrisseys värnande om djuren och att han är vegetarian. Hon tycker att han borde ha skrivit mer om kött. Detta kunde möjligen ha varit en intressant historia att veta mer om, men ter sig nästan obegripligt efter artikelns inledande malebashing. Jag börjar tänka att om män är djur, hur ställer sig då Morrisey till män? Och är det i själva verket denna intertextualisering som Lundell spelar på? Men ogillar isåfall Lundell också djur, och inte bara män? Krönikan avslutas i alla fall så här:

“Morrissey har alltid dragit saker till sin absoluta spets. Han är djurens Morrissey som inte viker en tum från deras sida.”

Det måste sägas att ibland är faktiskt radikalfeminismen humor på högsta nivå.

Söndagsfundering om Journalistik och Sanning

Det pratas idag ganska ofta i journalistkretsar om krisen i branschen och det hot “mot demokratin” som den innebär. Det är ju angenämt att se sig själv som en demokratins försvarare – och visst, en frisk journalistik är ju just detta, borde vara detta. Det är samtidigt lätt att nedslås av hur få verksamma journalister i Sverige idag som förtjänar detta omdöme. Och ibland undrar jag om journalisterna själva ens vill förstå hur den ständiga urholkningen av förtroendet för kåren och branschen måste betraktas som central i den pågående krisen. Inte många verkar vilja prata om (eller ännu mindre hitta svar på varför), journalistyrket är det yrke som det svenska folket har allra lägst förtroende för. Kanske beror en stor del av denna havererade tillit på kvällstidningarnas kloakjournalistik (sex, skvaller och trams), men det är sannolikt att problemet är betydligt större än så. Oviljan att rapportera korrekt om händelser, ambitionen att vinkla och undanhålla information, tendensen att tydligt ta ställning och vilja sätta agendan i ideologiska frågor blir allt mer uppenbar för allt fler.

Att försvara det fria ordet, demokratin och yttrandefriheten har i Sverige allt oftare blivit villkorat. Diskussion och debatt skall uppmuntras eller tystas, definitivt styras, beroende på arten och typen av ämnen och åsikter. Och agendan sätts inte sällan av just dessa försvarare av det fria ordet i någon slags förvrängd tolkning av begreppet. Vi ser också allt oftare hur politiker och myndighetschefer agerar i överenskommelse och samklang med journalister för att driva opinion och sätta agendan. Där journalistiken borde granska makten väljer den i stället att gå maktens ärenden. Där journalistiken borde försvara den öppna debatten väljer den i stället att tysta och mörka. Där journalistiken borde söka sanningen väljer den i stället att ge upp och proklamera att inga sanningar finns.

Det är naturligtvis ohållbart i längden och kommer att leda till en undergång för hur media idag opererar. Och kanske ingenting vi borde sörja? För vad är meningen med en nyhets- och omvärldsrapportering som inte tror att några sanningar finns? Som säger sig stå för den öppna debatten men slår igen portarna och stoppar pressarna i samma ögonblick som det kan bli obekvämt? Som lägger hela demokratibegreppet och idén om det fria ordet i potten, och sedan sätter allt på spel med tummande på principerna?

Jag läser SvD’s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl krönika (på ledarplats) i dagens tidning, “Integration – samtal pågår”. Lifvendahl uppmanar till diskussion i frågor som rör integration och invandring, vilket är både ovanligt och kontroversiellt i dagens samhällsdiskurs (som oftare strävar efter att lägga locket på och därmed inte “ge frågorna legitimitet”). Det jag reagerar på är när Lifvendahl skriver: “Det finns inte en sanning, eller magiskt facit. Däremot ett viktigt samtal att föra”. Det finns något bekymmersamt i dessa ord. För, jovisst är det viktigt att föra ett samtal, och det är också ett bra initiativ av Lifvendahl. Och tanken att någon enda sanning inte finns kan jag också följa. Men att en sanning inte finns (att inga sanningar finns?), och sedan likställa en sanning med ett barnsligt “magiskt facit”, blir för påfrestande. Samtalet är viktigt, men är inte tanken också att samtalet kan leda till mer kunskap? Större insikt? Eller är samtalet ett självändamål? Som så ofta får jag känslan att denna utgångspunkt, att allting bara flyter omkring i ett vakuum, där inga sanningar finns, där inte ens fakta längre får någon betydelse och där allt vi förhåller oss till bara är diskurs; åsikter, subjektiva tankar, föreställningar och olika sätt att se på saker, ja, att det leder till en slags intellektuell kramp. En oförmåga att agera och ta ställning – eller ens tolka omvärlden i någon förnuftig mening.

Visst kan det finnas viktiga poänger i att fundera i dessa banor, i en filosofisk eller konstnärlig kontext. Men jag värjer mig mot när politik och samhällsfrågor dränks i samma töcken och glidningar. Nu kanske jag låter onödigt dömande gentemot Tove Lifvendahl – jag menar ju samtidigt att det hon försöker göra med detta “samtal” är i grunden bra. Den här bloggen tar heller inte ställning i invandringsfrågor, även om grundinställningen är att integration är viktigt och att det svenska kulturarvet också är värt att värna om.

—————————

En journalist som verkligen förtjänar att kallas demokratins och det fria ordets försvarare är Ivar Arpi. Idag skriver han på SvD-bloggen. Det är så bra att jag återger texten i sin helhet:

“Med sådana Friends

Kan man ge skolelever i uppgift att debattera huruvida homosexuella par ska få adoptera barn? Inte om man frågar antimobbningorganisationen Friends. ”Omdömeslöst”, säger de om debattävlingen ”The great debate 2013” där niondeklassare från två Nackaskolor – Eklidens och Skuru – möttes på Skuru skola förra veckan. Lärarna bestämde att debattämnena skulle vara legalisering av cannabis, Indiens kastsystem och just huruvida homosexuella ska ha rätt att adoptera barn eller inte. DN har slagit upp nyheten om skolans val av debattämnen i en artikel som osar av indignation. Friends argumenterar för att debattfrågorna ”möjliggör för elever att tycka till om grupper av människor och deras rättigheter, vilket i sig är problematiskt ur ett maktperspektiv. Man ger också legitimitet åt frågan och visar att normen fortfarande är att heterosexuella adopterar barn, för den skulle aldrig ifrågasättas.” Läs: Detta borde inte få debatteras, åtminstone inte av skolungdomar.

Debattövningar är, och har även historiskt varit, träning i vad det innebär att vara en fri individ i ett fritt samhälle. Man föds inte till en fri medborgare, man utbildas till det. De invanda föreställningarna och lojaliteterna hemifrån, från familj och hemort, utmanas och ur ifrågasättandet uppstår nya tankar. Förhoppningsvis får man ett nytt förhållningssätt till världen. Vår demokrati bygger på att fria människor låter argument och idéer brytas mot varandra. Vi söker sanning genom att göra antaganden och sedan pröva deras sanningshalt, på denna princip bygger västerländsk vetenskap. Bara så kan vi upptäcka bristerna i gamla, etablerade sanningar och kan upptäcka nya, bättre. Därför är argumentationsövningar i skolan så viktiga – de tvingar eleverna tvingas tänka kritiskt och reflektera över sig själva. Därför är det ett problem när vissa ämnen betraktas som omöjliga att debattera, för att deras sanningshalt överhuvudtaget inte ska få prövas.

Det är beklämmande att kraven på rättning i leden förs fram av en respekterad och inflytelserik organisation som Friends, men dessvärre utgör det bara ytterligare ett exempel på hur debattutrymmet stryps i toleransens namn: Ifrågasätt inte detta, här går en gräns, det där ska du inte säga.

Men vem bestämmer vilka sanningar som inte får diskuteras? Utifrån vilka kriterier? Och om dessa frågor har så självklara svar – varför då inte visa det i en fri och öppen debatt?

Det är en sliten klyscha att säga att vårt samhälle alltmer präglas av mångfald. Men det är sant. Moraldebatterna kommer knappast minska i antal och styrka framöver. Vi behöver alla träna oss på att diskutera mer snarare än mindre. Visst, det kan vara obekvämt att bi ifrågasatt ibland, men vad är alternativet?”

Ja, jag frestas att upprepa Arpis retoriska avslutningsfråga. Vad är alternativet?

Kvinnohat eller manshat?

Jag har inte lyssnat på Sveriges Radio P1’s Tendens och den sex avsnitt långa programserien “Hatar män kvinnor?”. Upplägget och programmets andemening står ändå klart både i valet av den retoriska titeln och pressreleasens inledningstext:

“I Mia Blomgrens nya serie i Tendens ställer hon frågan till både kvinnor och män och gräver sig allt djupare ner i det som vi kallar kvinnohat. Del ett av sex startar måndag 7 oktober kl. 11.03 i P1.

– Ja, ibland kan man ju undra, svarar Lena när Mia Blomgren frågar om män hatar kvinnor? För vad var annars det psykiska och fysiska våld som jag fick utstå under många år ett uttryck för?”

Det är mycket prat om hat nuförtiden, det hatas både hit och dit. Radikalfeminister har nu i decennier arbetat intensivt, genom medier och litteratur, högskoleplattformar och så kallad genusforskning, försökt sprida vanföreställningen att män som grupp skulle hata kvinnor. Och parallellt har samma radikalfeminister allt oftare och allt mer öppet gett uttryck för ett oförblommerat manshat (senast igår gick partiledare Gudrun Schyman ut och kallade försvarandet av manshat för “folkbildning”).

Jag känner att det är dags att reda ut lite i hatrabbaten, om än lite sporadiskt. Vem är det som hatar vem och i vems intresse ligger det att sprida ett visst hat – och föreställningen om ett annat hat?

Jag vet att kvinnor inte hatar män – och att män inte hatar kvinnor. Det vet alla sunda, friska människor som inte levt i extrema miljöer eller präglats av allt för stark indoktrinering. De flesta av oss känner både bra och dåliga människor, av båda könen. Många har både systrar och bröder, pappor och mammor, döttrar och söner. Inte alla, men de flesta har bra relationer över könsgränserna. Ytterst få hamnar i destruktiva relationer och ännu färre drar slutledningarna att konflikter och problem skulle härröra ur ett könsbestämt hat. Det finns mycket att säga om allt detta såklart, men jag stannar där.

Min poäng är att det är en extremt udda och verklighetsfrämmande slutsats för nästan alla människor, att män skulle hata kvinnor. Det hänger naturligtvis samman med att män inte heller hatar kvinnor. Lika lite som kvinnor hatar män.

Ändå befinner vi oss i en samhällsdiskurs där representanter för denna lilla grupp av extremistiska åsikter och vanföreställningar har styrt den offentliga agendan åt det håll där det på fullt allvar och öppet dras just sådana slutsatser, ja, att män skulle hata kvinnor. Men varför? Och vilka är vanföreställningarnas konsekvenser?

Här är det först viktigt att komma ihåg att det ligger i den politiska feminismens intresse att sprida bilden av ett utspritt kvinnohat. Anledningarna kan vara många. För de mer revolutionära krafter som gastar om patriarkatet som måste krossas och som därför ser det startade könskriget som inledningen till en samhällsomstörtning tjänar “kvinnohatet” ett taktiskt syfte. Hat skapar hat, som skapar ännu mer hat. Så kan kriget spridas och skadan på “patriarkatet” bli som störst. Men anledningen kan också vara ekonomisk. I och omkring feminismens alla grupperingar pumpas hundratals miljoner kronor varje år. Det är många som har mycket att förlora på att debatten blir mer sansad.

Och bilden av det föreställda kvinnohatet fortsätter att spridas effektivt och metodiskt. Feministiska media arbetar intensivt på alla upptänkliga sätt att befästa denna vansinniga myt, att män i allmänhet skulle hata kvinnor i allmänhet. Nu kallas det också “näthat” (ja, då menas som oftast kvinnohat). “Näthatet mot kvinnor” och så vidare. Begreppen näthat, mäns våld mot kvinnor, kvinnohat och antifeminism används flitigt dag ut och dag in för att banka in budskapet. Att gruppen kvinnor skulle vara hatade av gruppen män.

Konsekvenserna är omfattande och vi har knappast sett helheten än.

I dagarna diskuteras Quick-skandalen igen, sveriges största rättsskandal genom tiderna. Tittar vi tillbaka har vi flera andra fall av oskyldigt dömda, Fallet Ulf (även detta, som med fallet Sture Bergwall, avslöjat av framlidne journalisten Hannes Råstam), Södertäljefallet (där den största polisinsatsen genom tiderna mobiliserades för att gräva efter skändade barnlik i skogarna utanför Södertälje) och Da Costa-fallet eller styckmordsåtalet (sveriges största rättsskandal innan Quick). Och på Equadors ambassad i London sitter Wikileaks grundare Julian Assange inspärrad.

De största rättsskandalerna och de största rättsövergreppen i sveriges moderna historia har alla en sak gemensamt. De är alla resultat av den verklighetsfrånvända och ideologiskt färgade fundamentalism som den politiska, radikala feminismen har fört med sig till Sverige. Varför någon ännu inte gjort detta till ett kriminologiskt eller sociologiskt forskningsprojekt kan bara hänga samman med att sådana tänkta forskningsprojekt bromsas av ideologiska skäl.

Varför ingen undersökande journalist ännu har vågat sig på att göra en helhetsanalys och ta ett samlat grepp om detta som ändå är samtidens största rättshaverier (och som i sin tur hänger samman med utvecklingen av hela idé- och samhällsdebatten), måste bara hänga ihop med att priset ses som för högt (modet saknas), eller att det helt enkelt  inte finns några journalister som inte sympatiserar med åtminstone några av radikalfeminismens teorier kvar.

[fortsättning efter avbrott]

När det gäller sveriges genom tiderna mest framgångsrika populärkulturella projekt med en radikalfeministisk agenda så är det Stieg Larssons Milleniumtrilogi. “Män som hatar kvinnor” (som till många svenska feministers förtret döptes om till “The girl with the dragon tatoo” i den amerikanska versionen), är vid sidan av kriminalhistorien också en uppslagsbok i vanföreställningen om maskulin ondska. Larsson var också djupt influerad och tagen av vännen Eva Lundgrens så kallade forskning vid Uppsala universitet, där hennes ohederliga “Slagen dam” blev en slags katekes för de troende. Vilken påverkan Lundgrens arbete har haft på det svenska rättsväsendet och andra områden där radikalfeminismen kunnat sprida sig kan vi bara spekulera över. Klart är iallafall att alla svenska större rättsskandaler i senare tid haft mer eller mindre uppenbara kopplingar till den politiska och radikala feminismens utbredning.

Med Thomas Quick är det heller inte svårt att se hur en kombination av psykoanalytiska irrläror och feministiska vanföreställningar om våld gör det möjligt för skandalen att nå sådana fantastiska proportioner. Det är knappast någon slump att den radikala feministen Claes Borgström, som Quicks försvarsadvokat, inte ser några som helst problem (eller hör några varningsklockor ringa), när den ena omöjliga historien efter den andra rullas upp.

Återigen så vill man tro. Oavsett hur orimligt eller verklighetsfrånvänt det hela ter sig. Oavsett hur omöjligt det hela faktiskt är, så vill man att det skall vara sant. Precis som med Julian Assange (där samme Borgström spelade en viktig roll). Hur rimligt är det att ett våldtäktsoffer är på gott humör, twittrar om hur häftig natten varit med sin älskare och sedan äter lunch med sin våldtäktsman? Samma våldtäktsoffer som lagt ut en lista på nätet om hur man hämnas på en före detta pojkvän (där falska anklagelser ingår). Nej, det är naturligtvis inte rimligt, men för feminismens förespråkare spelar det ingen roll. Man vill tro och man är beredd att gå hur långt som helst för att få ideologiskt rätt.

Nej, män hatar inte kvinnor. Tvärtom har de allra flesta män varma och kärlekfulla känslor inför och med kvinnor. Men det ligger inte i feminismens intresse att sprida en sådan sanning. Flera av de tidiga feminister som på 70-talet ville förändra samhället – tillsammans med männen – och som i grunden kämpade för en kärleksfull relation till män, är idag i stort sett utfrysta och utmanövrerade ur den feministiska gemenskapen (Helene Bergman skriver en hel del om detta i sin nyutkomna bok “Med svärtad ögonskugga”). Idag är positionerna framflyttade och det handlar istället om hat. Manshat och misandri är uppmuntrat på samma gång som föreställningar om “kvinnohat” skall spridas så brett och effektivt som möjligt. Det är en splittrande könsagenda vars syfte i grunden är att slå sönder kärleken mellan man och kvinna.

Så vad jag vill komma fram till med mitt sporadiska petande i hatrabatten är egentligen följande:

Feminismen är den politiska kraft som driver på hatet i samhället idag. Både det reella manshatet och vanföreställningarna om kvinnohatet. Ingen, utom de radikala feministerna, har något att vinna på denna hatgödsling. Män hatar inte kvinnor. Kvinnor hatar inte män. De få män som möjligen faktiskt hatar kvinnor, kallar vi med rätta (både män och kvinnor), för psykiskt sjuka, missfoster eller psykopater.

De kvinnor som faktiskt hatar män kallar vi radikala feminister. Och de är en av sveriges mäktigaste politiska och mediala grupperingar.

Vi anar avgrunden

Idag publiceras en rättelse på självaste ledarsidan i SvD. Per Gudmundsson skrev i måndagens tidning att det var Nationella sekretariatet för genusforskning som låg bakom tystandet av de forskningsresultat som professor Gunilla Krantz tidigare publicerat. Detta stämde tydligen inte. Det var Krantz själv som hade kontaktat media och stoppat vidare spridning av forskningsresultaten.

Jag undrar stilla vem och vilka som kan tänkas ha utövat påtryckningar på Krantz i det dolda? Eftersom forskningsresultaten kunde ses som ett hot mot den förhärskande feministiska bilden av män som förövare, är det inte svårt att se i vilkas intresse det ligger att tysta ner och mörka.

Jag tar mig friheten att lyfta fram en kommentar från signaturen Mia (från Genusdebatten):

“Har letat som en galning efter mailet där en person skrev till mig om hur man måste följa den ”rätta läran” då jag velat citera det i kommentarer de senaste dagarna med anledning av diskussionen kring Gunilla Krantz forskning. Så här kommer den i repris:

”För några år sedan kontaktade jag en stor svensk site (finansierad delvis med EU pengar) som bl a tog upp partnervåld (nja ‘mäns våld mot kvinnor’). Jag påpekade att det fanns annan forskning, fakta och teorier och undrade om de inte iaf kunde lägga till även detta. Svaret jag fick i mail var:

”Frågan om orsaker till kvinnomisshandel är mycket komplicerad
och också ytterst känslig. Man riskerar att få hela den
mycket starka feminist-rörelsen i Sverige på sig, om man
skriver något som strider mot den ”rätta” modellen!”

Och ja förlorarna är offren, inte bara män utan även kvinnor. Det är viktigare att skydda ”läran” än de utsatta.””

Det är hursomhelst bra att Gudmundsson lyfter detta på ledarplats. Synd att det på SvD verkar saknas resurser att gräva djupare (DN och de andra feministiska medierna skulle ju aldrig ta i historien). Faktum kvarstår att vi i Sverige idag ser en växande forskningskultur som har ideologi och inte kunskap som mål och mening. Där “felaktiga” resultat (resultat som inte stämmer med den ideologiska verklighetsbilden), snabbt makuleras eller dras bort.

Och som så ofta är det feminismen som förändrar spelplanen. Hade det handlat om partikelfysik, fytologi eller varför inte paleontologi, så hade den här typen av kunskapsförakt aldrig accepterats. Det hade blivit strid och debatt. Man hade inte kunnat påstå att anknäbbsdinosauriern hade supertänder bara för att man ville att det skulle vara så. Kunskapen hade varit målet. Att veta.

“Att veta” är inte feminismens starka gren. Här handlar det om att tro. Och tron är ju så mycket enklare eftersom kunskap är jobbig och spretig.

Så när professor Gunilla Krantz förbjuder andra att ta del av – och drar bort – den kunskap som hennes forskning om våld i nära relationer ledde till, så är det från ett feministiskt perspektiv begripligt och rent av logiskt. Och oavsett om det var Nationella sekretariatet för genusforskning som låg bakom mörkandet eller inte så ligger det ju också i deras intresse att dessa resultat inte sprids.

Det som är mest oroväckande med denna ideologiskt korrumperade så kallade forskning är att på samma gång som den ändrar spelplanen (och frångår alla regler för vetenskaplig hederlighet) – utan att det leder till strid och debatt – så påverkar den lagstiftningen och enskilda människors liv. Politiker älskar att kunna säga “forskning visar…”, och snart har vi nya lagförslag på väg att klubbas igenom. Allt baserat på otillräcklig kunskap och ideologiska föreställningar.

Dessa ideologiska föreställningar skrivs sedan in skol- och kursplaner. De blir en del av rättsväsendet. De skrivs in i regeringsförklaringen. Sakta men säkert sipprar de genom hela det nät av aktiviteter som utgör samhället. Journalistiska och institutionella positioner erövras där de troende kan utöva än mer propaganda och indoktrinering. Där kampen mot de som opponerar sig och ifrågasätter “sanningarna” kan intensifieras och göras mer effektiv. Där kunskapen kan hållas borta mer effektivt.

Samtidigt söker man kontroll över språket. Man omförhandlar vad “kunskap” är. Man kallar diskriminering för jämställdhet. Ideologisk kritik blir till kvinnohat. Begrepp som “fakta” kallas hånfullt för manligt kodade. Kritik av feminism blir till “hatbrott”. Att reagera mot islamism blir “rasism”. Och så vidare.

Kanske är Sverige extra sårbart för allt detta som händer nu? Att den identitetspolitiska galenskapen, radikalfeminismen och antihumanismen har fått ett sånt utomordentligt fäste just här måste bero på flera samverkande faktorer (vars samband jag ännu inte listat ut). Är det kombinationen av en skola i förfall (där bildningsnivån har eroderats under decennier), en “självkritik” och “idén om ett gott syfte” som spunnit utom kontroll, en historia utan erfarenheter av krig och konflikt, en “brain drain” av kompetens ur högskola och akademier, en politisk kultur präglad av konflikträdsla, feghet och ängslan? En konsensuskultur som leder alla i takt mot samma avgrund?

Vi anar redan denna avgrund när den radikala feminismens politiska företrädare i Sverige, Gudrun Schyman, nu kallar uppmaning till hat för “ypperlig folkbildning”.

Att hata våra söner, bröder, pappor och farfäder. Att uppmana till manshat. Att tycka om hatet. Det är feminismen i Sverige idag 2013.