Kimhza Bremer introducerar B-märkningen baserat på Bremertestet

Det finns en poäng med att komma ihåg att det så kallade Bechdeltestet som nu skall användas för att ge filmer en feministisk certifiering i Sverige uppstod i en relativt udda och extrem miljö. Testet blev introducerat i ett lesbiskt seriealbum, “Dykes to watch out for”, av Alison Bechdel (som tillskrev testets ursprungsidé till vännen Liz Wallace). Det går alltså att förstå varför man i denna kontext sökte efter historier om kvinnor som inte hade något intresse av att prata om män.

Det finns också något bedrägligt i detta att när kvinnor som i något läge pratar om en man eller män, så klarar inte filmen (eller berättelsen) testet (och det skall då vara dåligt – eftersom kvinnorna då inte bara ensidigt fokuserar på andra kvinnor). Man har också fått det att låta som att eftersom så få filmer klarar testet, så är det ett uttryck för ett slags patriarkalt förtryck.

Jag introducerar därför idag, som ett tankeexperiment (men pröva gärna min tes), B-märkningen baserat på Bremertestet. För att klara Bremertestet måste en film klara av att presentera:

1) Minst två namngivna manliga karaktärer.

2) Som pratar med varandra.

3) Om något annat än kvinnor.

Precis som med Bechdeltestet klarar de flesta filmer punkterna ett och två. Men när det gäller punkt tre blir det tuffare. För på samma sätt som att heterosexuella kvinnor tenderar att ibland prata om män, så pratar heterosexuella män om kvinnor. Och kom ihåg, testet handlar om att de överhuvudtaget inte får prata om kvinnor (precis som omvänt med Bechdeltestet), om filmen skall få godkänt.

Jag är inte helt säker på utfallet, men efter några snabba undersökningar har jag redan kommit fram till att många filmer inte klarar testet (alldeles för många män trilskas med att prata om kvinnor). Till och med i de mest nördiga, tekniska och/eller vetenskapliga filmerna, ja, till och med i krigsfilmerna jag har tittat på, så insisterar de inblandade männen med att dra upp samtal om flickvänner och kvinnor.

Vad betyder detta? Följfrågorna hopar sig. Ur det feministiska maktperspektivet kan vi vara helt säkra på att dessa förhållanden (precis som det motsatta när det handlar om kvinnor), skulle skyllas på patriarkatet. Att kvinnor pratar så mycket om män är patriarkatets fel (och dåligt). Att män pratar så mycket om kvinnor är också patrairkatets fel (och också dåligt). För när män pratar om kvinnor är det utifrån en överordning – och tvärtom när det gäller kvinnor. För det har någon sagt.

Så ser feministisk logik ut. Men om man orkar frigöra sig från det radikalfeministiska och mansfientliga synsättet blir det tydligare än någonsin att Bechdel- och Bremertestet visar samma sak. Att män och kvinnor i filmer (och annan mediaproduktion), väldigt ofta pratar både om och med varandra. Det är ju i grunden också detta som blir så provokativt för de politiska feministerna och könsseparatisterna. Här skall vi komma ihåg att syftet med (det av feminister startade), könskriget också handlar om att söndra och trivialisera kärleken mellan man och kvinna – hela den “normbrytande” och kärnfamiljsföraktande opinionsbildningen går ut på detta.

I sammanhanget måste jag (i vanlig ordning), också förtydliga min hållning. Jag står upp för homosexuallas rättigheter – och jag har inga som helst problem med vare sig bögar eller lesbiska (flera kallar jag mina vänner). Det är inte att man lever på ett normbrytande sätt som är problemet, utan när man väljer att håna, motarbeta och avfärda den samvaroform som de flesta kvinnor och män trots allt väljer och eftersträvar. Det är ju också oförmågan att dra denna avgörande gräns – när uppskattningen av det normbrytande övergår till att bli ett föraktande av normen – som genomsyrar så mycket i den feministiska, kulturrelativistiska och postkoloniala mediadiskursen. Att uppmärksamma problem och diskriminering som har med etnicitet att göra övergår i ett hat och förakt mot “det vita”. Antirasismen blir rasistisk. Kvinnokampen och jämställdheten övergår i politisk radikalfeminism, manshat och könskrig.

Kön, hudfärg och makt – vart vi än vänder blicken

Nu råder det inga tvivel om att SvD har fattat ett beslut om att använda “hen” också i sin nyhetsrapportering. Man markerar härmed på ett plan att man ansluter sig till den feministiska agendan. Det är ett sluttande plan och sannolikt är det bara en tidsfråga innan vi ser ännu mer radikalfeminism i tidningen (i samma riktning som DN). Jag sätter mitt hopp till Arpi, Gudmundsson och Rayman att uppmärksamma detta…

En helt annan sak som jag allt oftare reagerar på är hur texterna ofta inte är korrlästa. Har man verkligen så små ekonomiska marginaler att detta läggs på hyllan? Gudarna skall veta att det smyger sig in en hel del stavfel, meningsbyggnadsfel och borttappade bokstäver även i denna bodegas alster – men det är också en helt ideell verksamhet. På en dagstidningsredaktion borde ribban ligga högre, det är ju trots allt en yrkesverksamhet. I dagens papperstidning finns även fel i ingresser och framlyfta citat.

Nåja, nu har jag gett mig tillåtelse att vara lite petig, men kvalité handlar också om både form och innehåll. Slarvighet ger sig till känna i både ock.

I dagens kulturdel hittar vi ännu en försvarsartikel till den feministiska A-märkningen av film genom det så kallade Bechdeltestet. Den är intressant på flera sätt. Dels därför att den är helt transparent när det gäller det radikalfeministiska maktperspektivet, men också utifrån att den är skriven av två statsvetare vid Stockholms universitet. Dessa har alltså fått “i uppdrag” av Wift (Women in Film & Television), att skriva en “rapport” i ämnet, en rapport som då kommer att användas för intresseorganisations syften. Genom detta illustreras tydligt hur den politiska feminismen (och det intersektionella vänsterperspektivet) arbetar mellan myndigheter, institutioner och intresseorganisationer för att sprida ideologi.

Och vilken ideologi det handlar om råder det inga tvivel om. Film- och kulturpolitik skall gynna “produktionen av filmer som problematiserar normer och maktordningar”. Det skall handla om kön, klass och etnicitet. Och dessa statsvetare förtydligar också genom att få in lite hudfärg i resonemanget. “Vita medelklassmän” nämns som den grupp som inte borde få stöd att göra film.

Det är såklart stötande att den här typen av smörja kommer från en statsvetarinstitution vid ett universitet. Men ingenting förvånar längre. Man får ju heller inte glömma att manshataren och den förre terroristen (och Baader Meinhof hangarounden) Pia Laskar huserar vid Stockholms universitet. Jag har själv också varit aktiv vid svenska universitet och sett på nära håll hur institution efter institution “tas över” av radikalfeminister. När detta väl skett tar man sedan aldrig in folk igen med avvikande åsikter. Då är institutionen så att säga förlorad. Södertörns högskola är ett bra exempel på denna process, men detsamma gäller för en lång rad universitet och högskolor i landet.

——————

SvD Kultur lyfter även fram radikalfeministen Nour El-Refai i samband med att hon nu skall leda Melodifestivalen. Det skall hon göra tillsammans med Anders Jansson som hon är “väldigt lika i skallarna” med. Och det kan man ju förstå, eftersom Anders Jansson spelade huvudrollen i “Starke man”. Ännu ett hånfullt och sjaskigt porträtt av den värdelösa och inkompetenta svenska mannen, här i form av ett kommunalråd på en plats kallad “Svinarp”. Allt finansierat av Public Service, samma Public Service som vi tvingas betala för om vi har en dator eller mobiltelefon.

Men det finns ändå något som är värre än svenska män. Hela det norska folket! I Aftonbladet går debattchefen Ehsan Fadakar till attack mot Norge som land. Landet är själviskt och den norska kulturen utan något värde. Medborgarna är osmarta och lata. Men latmaskarna behöver arbetskraft och “hen får gärna vara blond, blåögd och tala svenska.” skriver Fadakar hånfullt. Och i vanlig ordning tas kommentarsfältet bort när allt för många kritiska röster valt att protestera.

Hur länge skall de här människorna få hålla på? Vad blir konsekvenserna?

Att inte gitta DN – och lite om skadeståndet för att vägra ta en kvinna i handen

Jag gitter inte med DN och den radikalfeminism (och antihumanism) som har blivit tidningens nya signum. Det vet redan följare av denna blogg. Det är bara att snegla in i dagens upplaga. En bild på Malin Ullgren. Ännu en i floden av artiklar om kön, makt och vänsterperspektivet.

Jag kan inte hjälpa det men jag kan bara inte greppa hur denna anrika publikation har hamnat här? Hur kommer det sig att ägarna inte reagerar? Det blir bara värre för varje år, upplagan minskar, journalister avskedas i hundratal, med några års mellanrum. Positionen blir allt mer extrem och inskränkt. Den politiska radikalfeminismen och de marxistiska maktanalyserna genomsyrar numera det mesta i innehållet. Det blir allt mer obegripligt att läsa dessa ord:

“Dagens Nyheter är oberoende liberal. Vi står fria från partier, organisationer och ekonomiska maktsfärer.”

I Ullgrens text från idag kan man läsa (i samband med att komikern Russel Brand stämplas som sexistisk och inte tillräckligt vänsterradikal):

“Men hur radikalt blir det om man inte också vänder uppochner på sin förståelse av makt och kön? En klassisk fråga för vänstern och feminismen. Och för mig.”

Kommentarer överflödiga. DN kommer att gå under.

———————

På DN Debatt idag skriver Reinhold Fahlbeck, professor emeritus i arbetsrätt, Christer Sturmark, ordförande förbundet Humanisterna och Bengt Westerberg, ledamot förbundet Humanisternas styrelse, om den muslim som fick skadestånd i Trollhättan för att ha vägrat ta en kvinna i hand, ett fall som även denna blogg skrivit om tidigare.

Nu måste jag först säga att jag har mycket lågt förtroende för feministen Bengt Westerberg. Och min upplevelse är också att förbundet Humanisterna allt för ofta intar en ängslig och glidande position när det gäller frågor om islamism och radikalfeminism. Men dagens debattartikel är ändå viktig.

Det är samtidigt både märkligt och obegripligt hur texten helt saknar en en koppling till den maktanalytiska kontext som från början möjliggjorde Trollhättans agerande. Det är som att allt hände i ett slags ideologiskt vakuum. Man ser att det är fel men man förstår inte varför det kunde hända (och resonerar inte kring detta heller).

Som exempel på hur bisarr hela historien är skriver man:

“En annan fråga som inställer sig är hur konsekvent kommunen är. Skulle den som vägrar ta svarta i hand på grund av ideologisk övertygelse ha fått skadestånd? Skulle en konservativ pingstvän som vägrar skaka hand med homosexuella ha fått skadestånd? Kommunen får naturligtvis inte behandla olika religioner olika. Kommunen måste tydliggöra sin principiella hållning.”

Nej, den som skulle vägra ta en svart eller homosexuell person i handen skulle naturligtvis aldrig få skadestånd. I den makthierarkiska modellen skulle detta slå fel. Enligt samma logik kan den som ses befinna sig i en tänkt överordning heller aldrig få skadestånd. Men om kriterierna vit, man och heterosexuell (allra värst de tre tillsammans), möts är också maktstrukturerna etablerade. En sådan person skulle naturligtvis aldrig få vare sig skadestånd eller sympati. Det kan däremot en muslim få (som ses som underordnad och med risk att utsättas för “islamofobi”), ja, även en muslimsk man. Men man kunde också tänka sig en vit kvinna som vägrar ta en vit man i handen (med hänvisning till patriarkat och ideologisk övertygelse om att inte vilja ta sin förtryckare i handen).

Jag menar att det är förbluffande att skribenterna inte verkar se denna kontext. Det är i kulturrelativismen, den radikala feminismen, intersektionaliteten och de marxistiskt influerade postkoloniala maktanalyserna som svaren går att finna. Det är allt detta som sipprat ner till Trollhättans kommun, bland annat genom dekret från ideologerna på DO.

Hursomhelst kan man stilla konstatera att det sunda förnuftet omedelbart lämnade hanteringen av detta fall. Och kring detta beskriver skribenterna en hel del som är värt att lyfta fram.

“Är en muslimsk mans vägran att ta en främmande kvinna i hand en handling som sedd isolerad är nära förbunden med islam? Nej. Många muslimer skakar hand med kvinnor, och lagen om religionsfrihet kan förstås inte täcka varje personlig tolkning av en trosuppfattning. Det skulle bli omöjligt att navigera i samhället om varje enskild individ kunde åberopa religionsfriheten för sina egna tolkningar och ställningstaganden i olika frågor.

Det kan antas att Europadomstolen inte skulle finna att vägran att skaka hand med kvinnor innehåller det erforderliga intima sambandet med religionen. Det innebär i sin tur att en muslimsk man inte diskrimineras på grund av religion, om han till följd av sin vägran inte får det han önskar, till exempel en praktikplats. Vägran att skaka hand skyddas alltså inte som religion/religiös manifestation av konventionen, och det innebär i sin tur att reglerna om diskriminering på grund av religion inte är tillämpliga.

Låt oss nu göra ett tankeexperiment för att belysa det andra tankefelet som kommunen har gjort sig skyldig till. Låt oss anta att mannens vägran att ta kvinnan i hand trots allt skulle omfattas av lagskyddet mot diskriminering. Har han då blivit diskriminerad på grund av sin religion? Svaret är med största sannolikhet nej.

Anta att en annan man av någon annan anledning hade vägrat att ta kvinnan i hand, till exempel därför att han av princip inte tar främmande kvinnor i hand eller därför att kvinnor ofta använder handkräm som han inte vill komma i kontakt med. Eller att han bara vägrar. På frågan varför svarar han: ”Därför!”

Om det finns anledning att anta att en sådan person, trots sitt beteende, skulle ha fått praktikplatsen så skulle den unge mannen i vårt aktuella fall verkligen kunna åberopa diskriminering när han inte fick platsen. Men det mest rimliga är att anta att inte heller vår hypotetiska person skulle ha erbjudits platsen.

Det skulle i så fall innebära att alla som vägrar skaka hand med kvinnor nekas platsen. Och då är det detta som är skälet, inte den unge mannens religion. Därmed skyddas de inte heller av vår svenska diskrimineringslag. Den unge mannen i Trollhättan är alltså, vilket perspektiv man än har, inte diskriminerad.”

Vi lever i en märklig tid. En ängslig tid. Identitetspolitiken som placerar in oss i olika fack (som i sin tur värderar våra behov av rättvisa, stöd och medmänsklig respekt), skapar ständigt den här typen av haverier. Och vi har bara sett början, tro mig.

Tråkigt Erik Eje Almqvist om feministisk certifiering – och grattis Lena Andersson!

Jag brukar läsa frilandsjournalisten och författaren Erik Eje Almqvists kolumner i Metro med stor behållning. Det finns en värme och underfundig ton i hans historier som både är djupt mänsklig och inte sällan humor på hög nivå. Kanske är det också frånvaron av feminism, könsmaktsteorier och rastänkande som gjort att texterna upplevs som små fritänkande oaser i en i övrigt ideologiskt förorenad medial öken (jag har heller långt ifrån läst alla hans kolumner – men de jag har läst har varit bra).

Därför blev jag extra besviken när han nu gör tummen upp för den feministiska så kallade A-märkningen av filmer, (Bechdeltestet). Metro har ju en liten grafikkolumn där en grön och en röd pil visar vad krönikören gillar och inte. Så här skriver han under den gröna pilen:

“ I Danmark där jag bor, skrattade många åt den – enligt dem – typiskt svenska A-märkningen av filmer som klarar Bechdeltestet. Själv blev jag lite stolt över mitt politiskt korrekta hemland.”

Kanske är det så att man som journalist och krönikör idag måste markera sin tillhörighet i den feministiska “kampen”, annars riskerar man att förlora jobbet? Eller så är detta viktigt för Eje Almqvist? Jag vet inte. Men att den politiska radikalfeminismen har tagit över praktiskt taget alla landets kulturredaktioner råder det ju inga tvivel om.

I dagens SvD Kultur går feministerna och ordförarduon i Wift (Women in Film & Television), ut till försvar för införandet av denna feministiska certifiering av kulturen som nu också Filminstitutets VD Anna Serner helhjärtat stöder. Filmproduktion i Sverige skall i första hand inte vara fri och handla om kvalité, utan meningen med att göra film och stödja filmskapande skall vara politisk. Det måste vara feministiskt och det skall handla om “mångfald”.

Man vill “se till att de stödpengar som är nödvändiga för svensk filmproduktion används på ett sätt som tar oss närmare de mål vi kämpar för och som vårt samhälle formulerat – jämställdhet och mångfald.” Kom ihåg att här läsa “jämställdhet” för vad som faktiskt menas; feminism.

Kulturen skall alltså certifieras politiskt. Här handlar det om filmproduktion, men vi ser samma tendenser inom konst och design – och i museeverksamheterna inom dessa områden. Det blir nu nästan omöjligt att inte påminnas om hur kulturen (och dess “uppgift”) sågs av politrukerna i det forna Sovjetunionen.

Jag förstår att Erik Eje Almqvists danska vänner skrattar. Inte bara för att allt detta är pinsamt på en monumental nivå, men för att dansk film är så fantastiskt mycket bättre än svensk film – och att detta garanterat för med sig att kvalitén på denna sidan bron kommer att sjunka ytterligare i den politiskt korrekta ideologins namn.

Jag vill avslutningsvis passa på att gratulera Lena Andersson till SvD’s litteraturpris med sin kärleksroman “Egenmäktigt förfarande”. Lena Andersson är en av landets absolut klokaste tänkare och jag hoppas att denna ytterligare etablering av hennes position i det svenska kulturlivet gör henne ännu modigare, så att hon också vågar ta bladet från munnen och skriva helt öppet om det som hon och vi andra på “denna sidan” faktiskt ser och upplever. Hennes analyser är viktigare och mer efterlängtade än någonsin.

Lögner om pappor och barnmisshandel – och än mer rättsosäkerhet för män

Att radikalfeminister kräks ut misandri i praktiskt taget varje svensk publikation idag är ju knappast någon överraskning. Min ambition är inte längre att kommentera allt detta (hur skulle det vara möjligt med något annat än en heltidstjänst?). Men ibland går det inte att låta bli.

Frida Boysen är ännu en i den långa rad av samtida journalister och krönikörer som tänker kön, ras och makt om det mesta. Perspektivet är glasklart och helt i enlighet med den statsfeministiska diskursen. Alla svenskar är rasister, män är förövare och kvinnor offer. Och om detta varvas det runt och runt, fram och tillbaks. I all oändlighet. Ungefär som hos de andra feministiska krönikörerna.

I samband med gårdagens Fars dag, skriver Boisen i Expressen GT ännu en lömsk och ohederlig artikel. Lömsk därför att den försöker ge intryck av att vara inkännande och empatisk. Ohederlig därför att den ljuger och undanhåller fakta med avsikten att utmåla män och pappor som förövare, även när det gäller den typ av våld där män faktiskt mer sällan är förövare (barnmisshandel).

Innan jag går vidare vill jag understryka att jag i grunden ser det som fullständigt meningslöst att göra detsamma som Boisen – att utmåla ett kön som skyldigt. Men eftersom Boisen bedriver feministisk propaganda och mytspridning genom att sätta samman barnmisshandel och pappor (dessutom på Fars dag), måste jag reagera. Så här skriver Boisen:

“Förra året anmäldes 12 040 fall av barnmisshandel i Sverige, 33 varje dag. Fler än förra året. Mångdubbelt fler än för tio år sedan. Barnen har blivit slagpåsar i ett Sverige som mår dåligt. Och de pappor som inte mår bra, slår mest, säger barnen när de ringer till Bris.

Det värsta är att vi blundar för problemet. Vuxna sviker barn som far illa varje dag. Bris gjorde en djupintervjuundersökning av 160 barnsamtal för ett antal år sedan. Under- sökningen visade att inte ens två av tio vuxna som har vetskap om en barnmisshandel vidtar en tillräcklig åtgärd för att stoppa den.

Nio av tio vuxna, väljer att se men inte se, höra men stöta bort. Varje år misshandlas, stryps eller kvävs fem barn i vårt land till döds.
Det är dags att vi vågar se. Vågar höra. Vågar lägga oss i. Vågar vara en vän. Förstås långt innan det smäller. Sträck ut en hand till en far eller familj som behöver. Gör det i dag.”

Boisen hävdar (med referensen “säger barnen”) att pappor slår mest. Ändå vet vi att barn som misshandlas, stryps eller kvävs oftare utsätts för detta av sina mammor (betydligt oftare – men egentligen kanske inte så konstigt, eftersom många fler små barn endast lever med sina mammor). Men detta skriver inte Boisen något om. Istället strävar hon efter att lämna läsaren med ännu en känsla av indignation över männen och papporna, dessutom med ett bedrägligt gott uppsåt.

Det är precis så här feministisk propaganda och lögnspridning ser ut.

Jag blir allt mer sällan upprörd numera. Kanske handlar det om stålsättning. Men om just detta blir jag faktiskt ordentligt upprörd. Frida Boisen borde skämmas. Barn som far illa behöver hjälp och stöd. Oavsett om det är mamma eller pappa – eller båda – som slår eller gör skada. Punkt. Men det är det könskrig som Frida Boisen och hennes medkombattanter bedriver som oftare gör att barn faktiskt blir slagpåsar – och far ännu mer illa. Men den tanken har sannolikt aldrig ens föresvävat Boisen.

———————

Linda Nordlund, förbundsordförande i Liberala Ungdomsförbundet, skriver idag på SvD Opinion att Folkpartiet måste driva på för en samtyckeslagstiftning. Och att bevisbördan i ett våldtäktsmål alltså skall vara omvänd. Det är häpnadsväckande och obegripligt att ett liberalt parti har ett ungdomsförbund som driver sådana frågor. Men kanske inte mer obegripligt än att Moderata Ungdomsförbundet har kommit ut som könsmaktsfeminister?

Det låter bedrägligt, förslaget om “samtyckeslagstiftning”. Som om sex och samlag idag inte handlade om samtycke, som om det vore OK idag att ha sex utan samtycke. Så är det såklart inte. Tvärtom har Sverige kanske världens hårdaste sexualbrottslagstiftning. Det diskuteras varför Sverige årligen har omkring 6000 anmälda våldtäkter och Norge bara drygt några hundra – och detta är såklart en större diskussion än vad som hinns med i detta inlägg. Men detta muntliga eller skriftliga “samtycke” som man nu vill lagstifta om handlar inte bara om en total urspårning av rättssäkerheten (skall t ex alla som ångrar en sexuell kontakt kunna fälla den tidigare sexuella partnern för våldtäkt om inte denna kan visa upp ett “samtycke” – och vad händer om ett samtyckeskontrakt skrivs, men en våldtäkt därefter ändå äger rum?).

Vid sidan av rättsosäkerheten finns en ytterligare dimension i allt detta. En fotriktig nymoralism förenad med en knastertorr och mekanisk syn på vad sexualitet och sexuell samvaro är och borde vara. Det ger en bedrövlig bild av ett Sverige helt befriat från passion och intimitet (som det kanske delvis ligger något i). Att ha sex blir ungefär som att gå till distriktssköterskan, eller biblioteket, eller till IKEA. Alla underliggande strömningar, allt detta som ibland inte går att uttrycka med ord, allt detta oerhörda och fantastiska som kärlek, sex och passion kan vara, blir förminskat till en statligt utfärd konsensus- eller samtyckeslicens mellan två parter som ingår ett avtal. För vad? För vem?

Jag är ganska säker på att konsekvensen kommer att bli, vid sidan av mycket mindre sex mellan friska och närhetslängtande människor, en brant ökning av depressioner och psykisk ohälsa.

Men eftersom lagförslaget benämns som feministiskt, det handlar ju om att Folkpartiet måste “kunna profilera sig som ett feministiskt parti”, så är såklart allt sunt förnuft upphävt och vi förväntas istället lägga oss platt inför de feministiska översteprästinnornas nymoraliska uppenbarelsesyner.

Skåpmat från en helt vanlig feministisk Söndag

Det är minst sagt bekymmersamt att Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karlén nu också använder ordet “hen” på ledarplats i tidningen. Det går alldeles utmärkt att skriva “hon eller han” istället. Eller “han eller hon”. Användningen av “hen” är en feministisk markör, det är ett politiskt ställningstagande. Inte för jämställdhet, men däremot för feminism – och i en svensk kontext innebär det politisk radikalfeminism.

Det är smärtsamt naivt att prata om ett oskyldigt pronomen, men det vet säkert också Karlén. Språkligt är det ungefär samma sak som när kommunister använder ordet “kamrater”. Man visar på detta sätt att man har ingått en överenskommelse att stötta kampen. Man markerar sin tillhörighet.

Efter “hen” kommer snabbt “en”. Att ta bort det hemska “man” ur språket. Nätet (och en del vänster/feministpublikationer) svämmar redan över av dessa vedervärdiga men politiskt korrekta stilbrott.

Men människan kommer fortsätta vara en hon, var så säker. Och det får hon gärna vara för mig.

———————

Signaturen “Körsvennen” skriver i alla fall en träffsäker ledare i dagens tidning. Han eller hon fångar upp det mans- och pappaförakt som har blivit den nya normen i det statsfeministiska Sverige, i samband med att det har blivit Fars dag eller “förtryckardagen”, som dagen också populärt kallas i feministkretsar. Här är texten i sin helhet:

“I veckan genomförde det kapitalistiska kommersetablissemanget Sturegallerian en kampanj i vilken de anspelade på den lägsta formen av mänsklig sexualitet: den manliga heteroböjelsen. Inför Fars dag annonserade man med förslag på gåvor. Utöver klassiker som manschettknappar salufördes även en spetstrosa i Tinky Winky-kulör med rubriktexten Please, please him, vilket kan översättas till ”Snälla, behaga honom!”.

Ett stort antal vänner av ordning reagerade. En del skämtade om att annonsen syntes föreslå att barn skulle iklä sig raffiga lila trosor för far. Andra låtsades tro att detta de facto var kampanjens ärende. Men framför allt reagerades det med stor upprördhet på idén att man skulle behaga den man älskar. Detta är tydligen en högeligen stötande idé – åtminstone om den älskade är en karlslok. Ja, så stötande att man rentav tillskriver Reklamombudsmannen om saken.

Sturegallerian bad förstås omedelbart om ursäkt och i dag infaller slutligen själva dagen – Fars dag. Novembersöndagen då pappa ska skämmas över den heterosexualitet som en gång gjorde honom till far. Ja, Fars dag är dagen då fäder landet över bör sitta med böjt huvud och kontemplera varför spetsunderkläder finns och besinna att det mycket väl kan vara deras smutsiga tankar som skapat detta otuktiga plagg.

Fars dag är definitivt inte dagen då far och mor ska hålla på och behaga varandra i unken cementerad heteronormativ könsrollsattraktion; det kan far på modern svenska bara fetglömma.

Men om far vill ha en målad kotte från dagis går det bra.”

———————

I dagens tidning kan vi också läsa att radikalfeministen och advokaten Claes Borgström har lämnat Socialdemokraterna och blivit medlem i Vänsterpartiet. Borgström som genom sina insatser i bland annat Quick- och Assangeskandalerna har gjort sig till åtlöje även internationellt. Nu tycker han att det finns för lite feminism i Socialdemokraterna (han kallar det “jämställdhet”), trots att Stefan Löfvén har gått i “feministskola”.

Det är kanske helt logiskt? Efter murens fall har den yttersta vänstern skiftat fokus från klass till kön och identitetspolitik. I revolutionsretoriken går samhällsomstörtningen nu i första hand ut på att krossa det man kallar patriarkatet. Och i detta nya könskrig är det främst kommunisterna som vill slå sönder samhället (det man kallar “strukturerna”). Och här på Södermalm hör nog Borgström hemma, i stugvärmen med Johan Ehrenberg och de andra könsrevolutionärerna. För visst är det så att feminismen är överordnat allt för den före detta jämställdhetsombudsmannen Borgström (då utsedd av “könsmaktsordningens” moder, Margareta Winberg), som också vill se män beskattas högre för att de är män (en “mansskatt”).

“Jämställdhet [läs: feminism, KB’s anm] är den viktigaste frågan av alla, den påverkar alla politikområden.”

———————

Det är också på sin plats att uppmärksamma 75-årsdagen av “Kristallnatten”. Att påminna om förintelsen och den återigen växande antisemitismen är ett ansvar som hänger samman med att vara människa. På stockholms gator samlades igår den nazistiska organisationen “Svenska Motståndsrörelsen” i ett motbjudande högtidligthållande. Det är sannerligen svårt att finna ord som kan täcka upp för den avsky som infinner sig.

Men att hedra Kristallnattens offer är inte heller vänsterns starka sida. I samband med västkritiken och det allt mer öppna stödet för islamistiska grupper och åsikter (där antisemitismen frodas) – och ogillandet av Israels politik – gör att avståndstagandet mot det som var upprinnelsen till historiens värsta systematiserade massmord skall relativeras och politiseras. I Göteborg har minnesdagen av Kristallnatten splittrats, eftersom man inte kunde enas om vad som skulle stå på plakaten. Och som vanligt är det den yttersta vänstern som säger upp anständighetskontraktet. Och precis som med Pridefestivalen skall utsattshetsprivilegiet villkoras och tvingas ingå i en socialistisk kampsång.

Det blir allt viktigare att visa upp hur salongsfähig antisemitismen har blivit i vänsterextrema och “antirasistiska” grupperingar. Och det är också viktigt att se hur den politiska, radikala feminismen genomsyrar dessa kretsar.

———————

Det var länge sedan jag läste “Nöjesguiden”, en gratistidning som startade i början av 80-talet i Stockholm, men häromdagen bläddrade jag igenom ett exemplar i samband med en sen lunch. Jag minns Nöjesguiden från åren då den startade, det var en ganska oskyldig och “entertainmentdriven” publikation. Mycket bartugg, musikrecensioner, klubbsnack och allmän hyllning till det ljuva utelivet i stan. Och även om formen på tidningen aldrig var särskilt vågad eller spännande, fanns ett intresse för design, konst och kulturlivet i stort.

Jag blir ju egentligen inte förvånad, men kanske ändå lite häpen, när jag konstaterar att tidningen idag, i princip från första till sista sida, är en enda feministisk och identitetspolitisk megafon. Jag hittar knappt någon krönika, intervju, artikel eller notis som inte är indränkt i könspolitik och radikalfeminism – eller så kallad “antirasism”. Naturligtvis samma perspektiv i allt, om allt, som vi hittar i den övriga svenska kultur- och idédebatten. Det är som att man har delat ut en politisk instruktionsbok till alla medarbetare: Håll er till detta, eller hitta ett annat jobb!

Nu har jag ju inget som helst intresse i en skräptidning som Nöjesguiden. Men dagens åsiktshegemoni är sannerligen skrämmande – och att den slår mot våra ungdomar på alla sätt och från alla håll. Visst börjar det se ut som en slags hjärntvätt. En dekonstruktion av det fria ordet och det öppna samtalet.

Avslutningsvis vill jag dagen till ära passa på och gratulera alla kämpande och älskade pappor därute! Själv fick jag nyss en kram av min minsting – och jag skickar en varm tanke till min egen pappa som lämnade oss alldeles för tidigt.

Tack igen, Pär Ström. Nu måste vi andra stå kvar på barrikaderna.

Flera jämställdhetsbloggare har redan uppmärksammat att det var ett år sedan Pär Ström drog sig tillbaka från den infekterade, skeva och djupt ohederliga jämställdhetsdebatten i Sverige. Han hånades, spottades på, förlöjligades, förminskades, misstänkliggjordes och hotades, helt i enlighet med hur feminister och antihumanister arbetar och “driver opinion” i det offentliga rummet.

Jag vill passa på att återigen tacka Pär Ström för det arbete han gjorde. Och jag har fortfarande full förståelse för att han inte orkade mer. Som jag har skrivit tidigare hade jag nöjet att möta honom över en lunch (strax innan han slutade). Han gjorde ett både hyggligt och sympatiskt intryck, men verkade också märkbart trött på allt detta (fullt begripligt vill jag tillägga). Ja, trött kan man lätt bli. Men att utsättas för det som drabbade Ström, enkom för att man intresserar sig för samhällsfrågor och politik, är skandal.

Något sjukt och osunt har sedan några decennier angripit den svenska demokratin. Öppna debatter är allt som oftast skendebatter. Media och universitet har fallit offer för en lömsk ideologisk kupp. Journalistiken är undermålig och oftast feg och undfallande. Det fria ordet villkoras. Yttrandefriheten börjar ifrågasättas. Humanismens värdegrund sätts åt sidan. Inkompetens, okunnighet och banalitet är på agendan, så länge det är fräckt och tros “sparka uppåt”. Identitetspolitiken bygger murar mellan grupper. Samhörighetskänslan splittras. Att hata är på modet och att pissa på sina meningsmotståndare gillas av allt fler i maktens korridorer (och mobbarna som applåderar). Kunskapsföraktet frodas.

Ja, visst blir man trött. Ibland blir det outhärdligt. Efter några års erfarenhet och kunskapsinhämtning i denna vortex av intellektuellt sönderfall – när man knäckt koderna och lärt sig genomskåda det offentliga skådespelet – har världen förändrats för alltid. Att förlora sin oskuld, eller “ignorance” som det bättre kallas i engelskan, är också förenat med dubbla känslor. Det går aldrig att gå tillbaka – och det vill man ju inte heller. Men det gör också att man ständigt måste kämpa för att hålla fast vid livets glädjeämnen. Avskärma allt det vackra och ljusa, det närmsta och det innersta från alla dessa yttre föroreningar. Lögnerna, dumheterna, det illa dolda hatet, smutskastningen och det illvilliga spelet.

Det betyder att man ibland också måste ta pauser. Andas frisk luft. I kortare eller längre perioder. Jag hoppas att Pär Ström en dag återvänder till jämställdhetsdebatten. Kanske om och när en förändring har kommit till stånd. Den dag då några modiga journalister en gång för alla har pekat ut det monster som står i vardagsrummet. När feminismens rätta ansikte har visats fram och dess antidemokratiska och antihumanistiska agenda har lagts på bordet, en gång för alla. När demokratin har återupprättat spelreglerna och dess motståndare visats på porten.

Kanske då. Kanske inte.

Det viktiga är att hålla denna livsviktiga debatt levande, om än fortfarande bara på bloggar. Jag är säker på att många ur både det kulturella och politiska etablissemanget läser dessa bloggar. Och “kartläggningen” av feminismkritiker är förenat med risker för de som egentligen vill tysta oss. Skulle fler uppmärksamma och läsa det vi skriver (och nås av nyheten att vi finns), skulle också fler inse att våra positioner inte bara är rimliga men fullt begripliga och baserade på en sund och demokratisk människosyn.

En dag kommer en förändring. Jag ser fram emot den dagen. Och jag hoppas den kommer innan vi nått avgrunden.