Bodegan stänger

Medan mitt liv går vidare med de eviga funderingarna om jag och Feminist någonsin kommer att kunna leva ihop på riktigt (ja, vi hade lämnat varandra för tionde gången men sen dras vi till varandra återigen som två magnetkristaller och hamnar i varandras famn och läppar utan ord och tror att kärleken övervinner allt…, tills det är dags att prata om något och ja, vi undviker att prata om det så länge det går…, men sen går det inte längre och vi lämnar för det mesta varandra igen), och medan mina tankar spinner vidare kring hur en mobilisering (eller organisering), kring ett effektivt antiextremistiskt (både höger och vänster), icke-feministiskt, antiislamistiskt, västvänligt, humanistiskt och upplysningsorienterat politiskt motstånd kunde gå till, lagas det pannkakor, görs hemlagad salsa, bäddas för gäster, bärs ner julpynt, tvättas, diskas och ordnas med det praktiska inför de kommande helgerna.

Som man och ensamstående pappa måste man i dessa dagar ibland jobba dubbelt och det är en fröjd. Ja, jag skall då tillägga att det handlar om vi pappor som har glädjen och möjligheten att vara tillsammans med våra barn (inte sällan efter att ha kämpat oss till detta genom domstol). För er andra som har förskjutits och tryckts bort – och lämnats ensamma att tyna bort, vill jag bara säga att det alltid finns anledning att kämpa vidare. Det finns ingenting som är viktigare och mer angeläget att kämpa för, så ge aldrig upp. Aldrig. Och både mamma och pappa – och barn – mår bäst av att leva i en familj, om än i en eller två små sådana (och växelvis). Och med tiden kan även de vassaste och mest oförsonliga kanter slipas ned till samförstånd och ödmjukhet. Slipmedlet heter som alltid kärlek. Och tålamod…

——————

Mitt i allt detta – trots att jag tänkte att jag skulle avhålla mig från just detta ämne – driver resonemangen om Sveriges PISA-haveri in med tidvattnen. Jag måste till slut kommentera det hela. En skola i totalt haveri. Allt pekar nedåt. Fördumningen och idiotin och genusgalenskapen accelererar och de flesta sitter nu bara och tittar på. Jag har lyssnat på och läst ett trettiotal reportage, krönikor och inlägg om ämnet. Många är förfärade, förbluffade och tagna på sängen – och alla har sina tankar på hur och varför det har kunnat gå så här snett. En del förstår överhuvudtaget ingenting (tror att det är fel på undersökningen), en del pratar om lärarlöner, en del om att det är männen och pappornas fel, andra om “antipluggkulturer” (bland pojkar då), och andra om kommunaliseringen eller kanske integrationsproblem. Det finns dock några som börjar prata om ett systemfel. Ett ideologiskt felslut. Här pratas det om sektliknande kulturer, märkliga åsikter som har blivit ledande. Man resonerar, funderar och går runt och runt kring den heta gröten.

Men ingen säger det rakt ut.

Ingen säger det som behöver sägas. Att den ideologi som i första hand har förstört och söndrat hela den svenska skolan är den politiska, radikala feminismen.

Vanföreställningen att “kunskap” är maskulint kodat. Avskyn mot “katederundervisning” (föreställningen om en magister (en man), som står upphöjd och berättar om historien och verkligheten), den konspiratoriska tanken att hela västvärldens kunskap i själva verket är en patriarkal maktdemonstration som går ut på att underordna alla som inte tillhör de “utvalda” (vita, heterosexuella, män). Att det “normbrytande” i detta är att inte lära sig dessa mäns kunskap (som ju inte är kunskap och därför inte värt att lära sig). Osv.

Istället för att se detta, väljer alltså vår pragmatiska, borgerliga utbildningsminister att låta ännu mer (och betydligt mer), feministisk teori (så kallad genusvetenskap) få inflytande i undervisningen, från förskola till grundskola.

Katastrofen är ett faktum. Tro mig, nästa PISA-undersökningen kommer att bli en än värre katastrof. Sverige har förlorat slaget om bildning och kunskap. Idag och framöver råder dumskallarnas rike. Och här är genusvetenskapens företrädare de nya vägvisarna. Det kommer att ta mycket lång tid att vända på detta. En generation svenskar är förlorad.

——————

Ivar Arpi skriver idag fantastiskt bra om den nya “antirasismen”. Hela ledaren i SvD är värd att lyfta fram. Kanske särskilt denna passage:

“Det pågår en kamp mellan två läger av antirasister. Å ena sidan de som vill att vi går bortom hudfärg, bakgrund och härkomst och ser människan. Där man ser en gemensam mänsklighet bortom skillnaderna. Sedan finns de som vill att vi förstorar våra skillnader, och gör politik av att lyfta fram dem. De vill göra oss underordnade vår hudfärg trots att avsikten sägs vara den motsatta. Den enskilda människan fängslas i sin grupptillhörighet. Det är de senare som nu fått regeringens godkännande och skänkts legitimitet.”

Jag vet vilken slags antirasist jag är – och alltid kommer att vara. Den som skiter fullständigt i om någon är gul, brun, röd, svart eller vit. Eller grön eller blå.

——————

Nu har kvällstidningen Expressen alierat sig med vänsterextremisterna AFA och “Researchgruppen”. Det är lika trovärdigt som om Aftonbladet hade alierat sig med – och köpt underrättelseinformation från – Svenskarnas Parti eller Svensk Motståndsrörelse (nazister alltså). Det skulle naturligtvis aldrig hända men i Sverige är det tydligen helt fint att gänga upp sig med stalinisterna och vänsterextremisterna vid AFA som journalist och mediaansvarig på Expressen.

I nuläget handlar det om att avslöja och svartmåla högerextremistiska kommentatorer på sajter som Avpixlat, Exponerat och Fria tider. Nu har undertecknad aldrig kommenterat på några av dessa sajter, men var så säker, kartläggningen och uthängningen av de som är kritiska mot radikalfeminismen kommer snart att följa. Man kommer att jobba med den vedertagna strategin att klumpa samman feminismkritik med högerextremism. My Vingren (i Researchgruppen) är sannolikt den största garanten för just detta förfarande. Och i bakgrunden finns naturligtvis samma krafter vi känner till sedan tidigare. Vi ser en begynnande åsiktsregistrering av politiskt intresserade människor genom medierna, där de med “fel” åsikter kommer att svartmålas, misstänkliggöras och stämplas som onda och oönskade.

——————

Det är nära ett år sedan den här bodegan öppnade. Jag har skrivit en hel del inlägg, en del ganska bra, en del inte alls lika bra. Men jag har försökt att skriva i ambitionen att hitta och förstå och visa upp en del av mina egna känslor och tankar kring allt detta som händer. Genom detta arbete har jag mött nya människor och jag har på sikt även kunnat lämna den flytbrygga av desperat sunt förnuft (och ensamhet) som jag tidigare ofta flöt omkring på, ja, så som jag såg det då (och sköt upp en och annan nödraket om…).

Mitt fokus har legat på radikalfeminismen och dess konsekvenser. Och mitt engagemang i dessa frågor kommer att fortsätta. Men i en annan form.

Jag hoppas att alla kan mobilisera och organisera. På lokal nivå till att börja med. Jag har gjort just det och i någon mening är det den enda vettiga vägen framåt. Jag fick hjälp och lite skjuts framåt av en läsare av min blogg som sedan blev en uppskattad vän och som visade mig vägen till ett sammanhang där många olika tankar kunde knytas ihop. Jag hoppas ni andra kan starta grupper och mötas och lägga ut strategier, om det så handlar om motstånd, opinionsbildning, avkodning (av lögner), informationsspridning eller allmän upplysning. Eller bara att dricka kaffe tillsammans och känna samhörighet.

Kanske möts vi alla framöver i ett större sammanhang.

Nu stänger hursomhelst Bodegan. Jag kommer att komma tillbaka som skribent framöver, men då under eget namn.

Tack för att ni har orkat lyssna på mina tankar och funderingar.

Kimhza Bremer