Är Anders Westgårdh en riktig man?

Han menar själv att han är det, i denna tröstlöst misandriska och slarvigt uppkräkta krönika i Aftonbladet. Jag håller inte med. Samtidigt är han typisk för en viss sorts man i Sverige idag, inte minst inom gammelmedierna. Den populistiska och feministiska mannen, som på detta besynnerliga sätt skrapar fram ett litet hörn åt sig själv att finnas kvar på i etablissemanget. Det är tragiskt att bevittna. Vi har ju också tidigare – och tråkigt nog – sett Bengt Ohlson göra samma sak i DN. Exemplen är allt för många.

Om Anders Westgårdh skriver Erik Wedin uttömmande och bra på Genusdebatten. Jag är inte på humör att reflektera vidare över denna sorgliga text (och olycksbådande man).

Men jag vill gärna spinna vidare lite på den uppseendeväckande paradox vi idag upplever när det gäller svenska män. Hur de egentligen är, och den avskyvärda bild  som samtidigt målas upp i de etablerade medierna. Dagligen. Hur är detta egentligen möjligt?

Senast nu på eftermiddagen när jag promenerade hem med min minsting från förskolan, mötte jag fler män med barnvagnar än kvinnor. En del stod och pratade med varandra i gathörnen. Varma ansikten, stolta och uppfyllda av glädjen att ha tagit sig in i denna svårforcerade sfär av Livets Mening. Jag träffar många sådana här män. De kämpar på, tar ansvar, vill ta ansvar också för barn, hem och hushåll. De är schyssta män som varken skäms för att vara män eller hyser något annat än kärlek och respekt för kvinnor. Inte sällan tjänar de mindre än de kvinnor de lever tillsammans med, eller de mödrar de har separerat från. De tror på jämställdhet och är öppna för självkritik.

De är typiska män. Riktiga män. Ofta maskulina män. De bär med sig en del stereotypa könsrollsbeteenden, till exempel att inte klaga eller tala så mycket om livets bördor – och de skakar ofta av sig det mesta av skiten som landar på dem. Torkar sammanbitet bort spottloskorna från den feministiska mediaeliten (som börjar påminna om ett skyfall). Fokuserar på dagishämtningen istället, att få ihop ekonomin, göra något kul med barnen. Kämpa på och försöka göra gott.

Men jag undrar. Hur mycket skit tål en riktig man?

Ingen man i världen är så jämställd, så innerligt intresserad av att ta ansvar för barn och hemarbete, så angelägen om att kvinnors rätt skall respekteras och deras perspektiv lyssnas på, så illa berörd av våld som drabbar kvinnor, som den helt vanliga svenska mannen.

Ingen man i världen är samtidigt så hånad, så hatad, så bespottad och offentligt avskydd som den helt vanliga svenska mannen. Det finns ingen gräns för feminismens fortsatta bashing av den svenska mannen.

Kanske borde man läsa Anders Westgårdhs vedervärdiga krönika, inte så mycket utifrån vad han själv är för slags man (eller inte), utan som den vrålande varningssirén den borde vara för hur unga män förmodligen känner sig inombords efter att ha växt upp i detta förgiftade samhällsklimat. Bland annat som ett resultat av att sådana som Westgårdh får möjlighet att sprida manshatet vidare.

Även Ekvalist och Bashflak har reagerat på detta.

N O T I S
Jag förstår att Maria Svelands Eriksgata i medierna nu har intensifierats. Dagens Nyheter kan helt enkelt inte få nog av hennes vansinniga teorier om de gräsliga männen och deras hatiska läggning. Jag förmår knappt slå upp DN längre, men är glad att andra tar sig tid att smula sönder smörjan. Tack för detta utmärkta inlägg, Susanna Varis. Hyllningsturnén lär fortsätta helt utan seriöst problematiserande.